Morgonoro

Morgonrutinen: Oro i kroppen. Känner av det i magen. Cyklar till jobbet. Mår bättre. Men har fortfarande en grundstress i systemet…

Stoppa pappret i rätt fack

Dagens antideppknep

Ta det viktiga pappret som trillat ner i din brevlåda.

Stoppa det i rätt fack, mapp, pärm, tidningssamlare. Där det ska vara. – Eller släng det.

Låt det inte ligga kvar på golvet.

Lägg det inte i ”att göra-högen” med ”kanske bra att ha”-papper sedan 2003.

– Uppdraget slutfört –

Känns redan bättre! Jag bröt eftermiddagens depressionsspiral.

Stressklump

Nedstämd. Stressklump i magen. Ingen energi. *suck*

Begynnande ångestattack – stress

Stresspåslag. Lämnar kontoret för solljus, frisk luft och lite motion. Jobbar hemma i eftermiddag/kväll.

Jag får backa några steg från min ”åtta timmar på kontoret”-plan.

Att göra ingenting är destruktivt

Dags för månadens inlägg i min privata må bra-blogg… Vansinnigt tråkigt att jag inte lyckas skriva inlägg oftare. (Jag kanske får återgå till må bra-mikrobloggandet som jag höll på med ett tag.)

Jag har nu samtidigt ett heltidsjobb och ett frivilliguppdrag som tar mycket tid. Det är ju mycket mer än jag någonsin gjort förut.

Den här veckan hade jag möten och aktiviteter varje vardagskväll utom torsdag. Möten, föreläsningar, teatersport och annat. Sedan blev jag bjuden på The Producers på torsdagskvällen!

Det är svårt att ”underhålla” sin depression om man gör saker. Samtidigt känner jag att jag har kvar min nedstämdhet och ett stort inre motstånd. Å stressen bultar i bröstet. Lusten att dra nåt gammal över huvudet och inte lämna lägenheten finns kvar.

Men jag vet ju att den är mycket mindre än förr.

Jag vet jag mår bätte nu än förr.

Egentligen.

Att göra ingenting är destruktivt. Det vill jag inte tillbaka till.

Ta på sig kostymen

Kanske skulle göra som Överlevnadskonstnären Anneli tipsade mig om… Hon beskrev hur hon tar på sig en kostym och samtidigt ta på sig rollen av en stark människa som klarar av det som livet kräver av en.

Detta känns rätt samtidigt som det går tvärs emot min gamla inställning; att vara naken och ärlig och visa vem jag är. Jag vill inte förställa mig. Jag vill våga visa mig svag och inte skämmas för det…

Jag anar att det inte finns en konflikt egentligen men får inte riktigt ihop det.

Att jag inte känner mig stark är ju inte ärligt. Visst sjutton är jag stark egentligen!? Det kanske krävs ett tankeknep som en ”kostym” för att jag ska visa mitt äkta, ärliga, riktiga och starka jag?

Det handlar ju inte om att låtsas vara stark, kunnig och kompetent på områden där jag inte är det.

Fick jag ihop det där ändå…?

Obehaget och ångesten kommer

Stressen växer och växer. Jag krymper och krymper.

Förmår inte att kommunicera. Förmår inte att reflektera. Förmår mig inte att göra kloka saker för min egen skull. Följer bara spåret rakt fram. Traskar på som en robot.

Energin försvinner. Dimman kommer.

…

Känner igen det här…

…

Måste göra något…

…?

Stressen kommer krypande

Nu kommer stressen krypande på det nya jobbet. Mycket tid går åt till andra arbetsuppgifter än vad som egentligen ingår i projektet.

Det är mitt gamla favoritprojekt som jag nu ”sålt” till en ny arbetsgivare. — Jag ”hyr” mig en arbetsgivare eftersom jag inte känner att jag fixar att vara egenföretagare med min stress- och depp-ohälsa.

På det här stället har jag inte samma möjlighet att ”parera” genom att styra över tid och rum som förr. Mitt vanliga försvar mot stressen är borta. ”Idealbilden” är åtta timmar per dag på kontoret, men med min ohälsa samt min ”starta eget-gen” i bakgrunden vill jag ju kunna styra över när och var arbetet utförs. Att alltid finnas fysiskt tillgänglig för andra att rycka och slita i upplever jag som destruktivt och stressande. Telefon, e-post och elektroniska kommunikationsverktyg kan man stänga av eller kolla när man själv vill.

På ett webbprojekt behöver man egentligen inte finnas fysiskt tillgänglig på en viss plats eller på vissa tider. Mina förutsättningar, min plan för framtiden samt hur arbetsuppgifterna ser ut passar ihop som ett pussel. Det finns en anledning till att projektet är konstruerat som det är.

Torsdagar har nu blivit mitt möjliga andningshål. Det är distansjobbardagen. Då kan jag styra över tid och plats. I morgon ska det bli fint väder. Då tar jag med mig en bok eller två inköpt i projektet samt en mobil internetuppkoppling och parkerar mig själv utomhus nånstans; under ett träd eller gärna nära något salt skvalpande vatten. – Detta, plus att styra upp arbetsuppgifterna så klart, är mitt recept mot stressen just nu. Jag får tala om att det inte är okej med arbetsuppgifter som sväller, tar plats och drabbar projektet.

Krypande olust

Mysko… Har en krypande olustkänsla… Mår dåligt, fast inte riktigt. Kan det ha att göra med att jag faktiskt har saker att göra nu för tiden? Att jag inte bara sitter hemma och tycker synd om mig själv?

Större än mig själv

Först mådde jag dåligt en period, sedan har det hänt andra saker som jag prioriterat. Därför har mitt bloggande legat nere ett tag. (Men lite mikrobloggande brukar jag hinna med.)

Utåtriktat uppdrag

Tänkte sammanfatta den senaste tidens händelser. Efter det att jag blev arbetslös vid nyår – och trillade ner i min gamla deppgrop så smått – har jag blivit vald till ett frivilliguppdrag i en organisation. Detta har inneburit en hel del som förr hade varit nästintill otänkbart för mig. Det handlar om telefonsamtal, möten, planering och ansvar.

För mindre än ett år sedan hade jag inte fattat frågan om någon bett mig ställa upp. Det hade varit en fullständigt obegriplig frågeställning. Hur skulle jag kunna fixa det? Lilla jag?

Saknar ångesten

Det är som om jag på ett ögonblick gått från en depressionslivsstil till en anti-depressionslivsstil. Istället för att sitta hemma och tycka synd om mig själv så jobbar jag för andra – för något som är större än mig själv. I går kväll så märkte jag att jag ”saknade” den vanliga ångestknuten i magen som jag ofta haft på kvällen. Har inte märkt av den på länge nu. Min gamla följeslagare morgondepressionen tror jag har börjat blekna till och med.

Stress

Tyvärr finns det faktorer som är stressiga. Dels besläktat med sånt som jag varit inblandat i själv tidigare, dels sånt som bara hamnat i knät på oss i styrgruppen. Det har varit mycket att göra. Eftersom jag kan disponera min arbetslösa tid fritt på dagarna har jag tagit på mig mycket av det. Jag har känt av den gamla stressreaktionen men vet hur jag hindrar den.

Det finns till och med ett hot som ifrågasätter projektet – vilket egentligen är makalöst stressande – men det rör inte mig personligen. Till och med den aspekt som har med mina tidigare bidrag att göra, berör mig inte personligen, så att säga. Jag litar på min grundläggande livsfilosofi och känner mig trygg i den. Det finns inga skelett i garderoben jag skäms för. Inklusive de saker jag kunde gjort bättre!

Här och nu finns jag med för att jag är övertygad om att jag kan hjälpa till i en fråga som är större än mig själv. Jag går ”i min värderade riktning” som en klok man sa en gång… (Min ”coach”; han blev överlycklig när jag berättade om uppdraget!)

Vårda, väx och sprid!

Nu, kände jag att det var dags att dela med mig av framstegen i mitt livsprojekt – må bra-projektet – igen.

Jag mår bra när jag inte tänker på vad jag ska göra för att må bra! Istället tänker jag på vad jag värdesätter och vårdar det så det gror, växer och sprider sig!