Stillheten

Nu har jag inte lyckats producera ett enda inlägg i min må bra-blogg sedan den kognitiva beteendeterapin slutade. Tråkigt… En anledning är att jag råkat ut för en seg och riktigt jobbig sommarförkylning. Den är snart inne på sin andra vecka nu och jag har inte mycket ork till någonting. Den kraft jag har ägnar jag åt mitt nya projekt som precis startat.

Har Sverige tappat hoppet?

Tänkte dock nu klämma till med en kommentar till Fredrik Häréns sommarprogram. Förutom att jag faktiskt träffat honom, när jag var på jobbintervju på hans webbföretag nån gång på nittiotalet, så har jag sett föreläsningar med honom på Svt24. Det jag fastnade för i hans sommarprogram var frågan som han brukar ställa sin publik; tror du ditt land kommer att vara ett bättre land imorgon än idag? I länder som Indien, Kina och Sydkorea svarar de allra flesta ja. Men i Sverige svarar bara 30% ja!

Det är inte konstigt att så många mår dåligt, när vi inte har några visioner om våra liv och vårt samhälle!

Det blev helt fantastiska siffror när Kbt-Lasse och jag jämförde hälsoenkäten från januari och nu. Då var siffran (indikatorn) på ångest fjorton och depression tjugotre. Nu i juni blev de sex och åtta!

Ångesten har minskat med mer än hälften och depressionen med två tredjedelar!

Nu är jag skeptisk till sådana undersökningar, man vet inte riktigt vad de mäter egentligen, men visst 17 visar det på en tydlig tendens. Förutom undersökningen bedömde både terapeuten och jag att det gått klart framåt på de flesta områden. Riktigt, riktigt bra!

Det är en överdrift att påstå att vare sig depressionen eller ångesten är helt besegrade så klart, men jäklar vad härligt att få en förbättring bekräftad den sista kbt-sessionen! Nu är det slut på tryggheten hos min Kbt-Lasse, nu får jag klara mig själv. Hu…

Näst sista kbt-sessionen. Mina sista uppdrag gick ganska bra men jag lyckades inte fortsätta med städ- och organiseringsrutinen som planerat. Lyckades inte heller med min gamla gå-å-nana- (eller snarare “varva ner”-) procedur som jag sa att jag skulle försöka återgå till. Men jag har lärt mig vad som gäller:

• Skriv upp på veckoschema.
  
• Å förenkla å dela upp om det blir för “mycket”.

Fick oxo samma skriftliga undersökning som jag fyllde i i början. Det blir det allra sista veckouppdraget att fylla i den. Hoppas vi jämför nästa vecka så jag får se resultaten. Det känns som en solklar förbättring efter tjugo terapitimmar!

Information:
Bild via Wikipedia

Givetvis(?) gick veckans kbt-uppdrag bra. Jag skulle backa ett steg och göra om förra veckans uppgift. Det som inte funkade då var att lyfta uppgiften till en medveten nivå. Eller rättare sagt ta hand om mitt inre motstånd på ett medvetet sätt. Jag ska inte fastna och stanna kvar i känslan utan ta tag i problemet och bena ut det. Nu har jag påbörjat en fungerande städrutin och det känns väldigt bra.

Motstånd

Det finns kvar ett tydligt motstånd som säger att det inte är bra nog. Att jag inte fixar det på ett bra sätt och att det är lika bra att ge upp. Jag kan fortsätta kravla runt på botten där jag känner mig hemma. Knepet är att “lyfta upp” känslan på medveten nivå. Jag har ju en tydlig bild av hur det ser ut och känns när det funkar bra. Genom att påminna mig om det kommer jag förbi motståndet. Inte alltid så himla enkelt, men det funkar efter en del övning.

Socialt

Det mentala stökmonstret är egentligen samma motstånd som finns på det sociala området. - Jag fixar det inte. Räcker inte till. Duger inte. Det är inte lönt. Det spelar ingen roll.

Nästa vecka ska jag ta plats socialt; köpa en kaka och bjuda anställda och styrelse på föreningens kontor där jag praktiserat ett par månader. Bidragsansökan som varit på gång i ett halvår har nu blivit godkänd och jag kommer äntligen att bli anställd. Det ska firas!

För att göra det här till en lite större utmaning ska jag också se till att ställa mig i en kö full med hemska otåliga och elaka människor när jag köper kakan. Typ… :-)

Mer information:
Bilden: cocube på Flickr, cc-licens.

Session 18 handlade mycket om stök, högar, organisation och städning. Veckouppdraget med att få igång en städrutin lyckades inte fullt ut. När jag upptäckte att jag inte fått undan en del av mitt gamla stök (några gamla pärmar och andra grejer som ska upp på vinden till exempel) totalvägrade min hjärna. Eller halvvägrade…

Det känns skitjobbigt att en sådan struntsak kan sänka mig så. Att backa ett steg i planeringen och ägna en stund åt att plocka bort stöket blir övermäktigt. Helt obegripligt när jag tänker på det. Men det är så jag fungerat i flera år. Hjärnan stänger ner. Energin försvinner. En övermäktig trötthet inträder. Dessutom blir jag fruktansvärt nedstämd.

Terapeuten sa till på skarpen och undrade om jag inte ville lyckas med uppdraget. Om jag inte ville ha en fungerande städrutin. Om jag inte vill ha som vana att organisera och plocka bort papper och saker med en gång istället för att lägga på hög. Jo, självklart. Det vill jag ju. I själva verket känner jag att det är fruktansvärt viktigt.

Så nästa vecka gör jag det som jag borde gjort den här veckan; fixar stöket dag ett och kör städning dag två.

Jag nämnde också för Kbt-Lasse att det känns som om jag är inne i ett instabilt läge. De rutiner jag har som jag mår bra av kan rasa ihop när som helst. Nu minns jag inte exakt vad han svarade, men det handlar om att jag visst kan råka ut för bakslag men att jag kravlar upp snabbare för varje gång. Jag vet trots allt att jag mår bättre av dessa nya vanor än att fortsätta kravla runt på botten…

Mer information

Bilden: Från meredithfarmer på Flickr med cc-licens.

Fy 17… Jag fixar inte att blogga på det här sättet. Det passar inte mig. Istället för att rabbla upp de viktiga punkterna vid varje kbt-session borde jag ta upp saker ämnesvis i anslutning till terapin. Gärna i flera inlägg. Det skulle funka bättre. Synd att det dröjde så länge innan jag kom på det bara…

Den här kbt-veckan borde jag skriva cirka fyra inlägg, istället för att klämma in flera i samma, om dessa ämnen; kvällsdepressionen (redan gjort!), städrutin, köande och schema. (Men nu är det så få sessioner kvar så jag vet inte om jag kommer att följa mitt eget råd.)

Kognitiv beteendeterapi - session 17 (i onsdags)

Förutom att prata kvälldepression tog vi upp detta på sessionen:

Städrutin

Efter en lång tids stökande, röjande, organiserande samt arkeologiska utgrävningar börjar det bli dags att få igång en fungerande städrutin. Lägenheten befinner sig i närheten av ett instabilt jämviktsläge som kan beskrivas som “okej”. Om jag från och med nu håller mig till en normal städrutin - och framför allt kontinuerligt fixar alla “att göra”-saker som brukar hamna i högar (papper, grejer, tidningar, eventuellt kanske bra att ha-prylar, med mera; släng eller spara på rätt ställe!) - så kommer jag känna att situationen på hemmafronten är under kontroll. Inga mer övermäktiga, depressiva hopplöshetskänslor på det området!

Rutinen i sig är inget märkvärdig; damma, dammsuga, ta toaletter och kök samt det viktigaste(!?); fixa de “att göra”-högar som kanske börjat bildas under veckan (vilket inte borde hända eftersom jag ska fixa vad-det-nu-är när jag håller det i handen första gången!). Att genomföra denna rutin en gång är veckans kbt-uppdrag ett.

Köande

Uppdrag två är på det jobbiga sociala området; “ta plats” i ett kö-sammanhang. Detta uppdrag är redan avklarat.

Jag ställde mig i ostkön i Saluhallen på Kungstorget i fredags. Det var helt klart en jobbig tröskel som jag tog mig över och jag kände mig besvärad, men jag fixade det. Jag till och med tappade en ostbit (alla tittar på mig och tycker jag är dum!) när jag skulle provsmaka, men lyckades strunta i det. Sedan pallrade jag mig iväg till systembolaget mitt i smeten i Nordstan sekunderna innan fredagsrusningen för att fråga efter ett vin som skulle passa till osten. Det var ingen kö egentligen till informationsdisken i butiken, men så mycket folk runtomkring så det ändå passade som en övning. Där tyckte jag att jag briljerade.

• Jag drog mig för att prata med säljaren men gjorde det ändå.
• Jag missuppfattade hans fråga om vilka ostar jag hade, men rättade bara till informationen utan att känna mig alltför dum.
• Sedan lyckades jag svara på ungefär samma skämtsamma sätt som säljaren när han “berömde” mig för att vara en idealkund som valt tre ostar av samma typ. - Det blir ju enklare att hitta ett vin som passar då. - Jag minns inte vad jag svarade, men det kändes riktigt bra

Schema

I någon vecka eller två har terapeuten pratat om att man kan ta hjälp av ett veckoschema, eller dagschema för att avhjälpa “övermäktighetskänslor”. (Detta motsvarar ju mina gamla “dagsplaner”.) Jag fattar ju fortfarande inte riktigt hur jag ska fixa att jobba åtta timmar per dag och samma vecka hinna med allt annat; städa, handla, tvätta, vara social, utföra ärenden, med mera…

Denna veckan kom schemaförslaget upp i samband med att jag kommit på mig själv med att bli irriterad på ett “dunkande” i cykeln - som jag aldrig gör något åt! Jag stannar kvar i en emotionell (känslomässig) nivå när jag blir mer och mer irriterad - utan att göra något åt det. Jag måste lyfta upp problemet och ta tag i det på rationell och “medveten” nivå.

På KBT-session sjutton tog jag upp den senaste veckans återkommande kvällsdepressioner. Jag har blivit närmast förlamad av trötthet och nedstämdhet på kvällarna. Jag sätter den känslan i samband med att jag är passiv och undviker att göra något viktigt. (Eller när jag mått väldigt bra precis innan; att mitt ångestmonster protesterar!)

Passar inte in i mönstret

Men nu har det inte passat in i mönstret så bra. Om jag undviker nåt så fattar jag inte vad det är. Förutom i söndags. Den kvällen slutade med att jag skurade köksgolvet klockan halv nio - och mådde bra efteråt. Skurandet var alltså en planerad “tråkig” och “jobbig” aktivitet som jag skjutit framför mig…

En kväll tittade jag på film - vilket ledde till att deppdippen lättade. Ett besök av en lillasyster hjälpte en annan kväll. (Trots att jag kände mig knölig och negativ innan märkte jag tydligt hur mycket bättre jag mådde efteråt.)

Filmtittande eller systerbesök?

Inte 17 kan det vara en bra idé att sätta mig framför en film? Det känns som om jag då blir mer passiv och antisocial. Det uppmuntrar väl det negativa mönstret hos mig?

Om receptet mot mina kvällsdepressioner är att vara social blir jag också rädd. Måste jag hitta på nåt med de få stackars vänner jag har kvar precis varje kväll då? Det funkar ju inte. Gå från ett par tre sociala aktiviteter per år till 365… Nej, det kan inte vara lösningen heller…

Skingra kvällsdepressionen

Kbt-Lasse tyckte att mina “förslag” (alltså omedvetna) på att skingra kvällsdippen var bra; se på film, vara social, ring en vän, ta en promenad, städa eller organisera. Det viktiga är att jag inte förlorar mig i känslan utan hittar en väg ut. Hopplöshetskänslan får inte segra… Sköter jag mina vardagssysslor är det givetvis okej att ta en filmkväll för mig själv då och då, till exempel.

Det går framåt

Å efter att ha skrivit dessa rader och läst igenom det… Det är ju helt otroligt vad det händer saker i mitt liv! Om jag jämför med när jag var riktigt deprimerad och hade riktiga ångestattacker. Det går helt solklart framåt, trots att jag ofta saknar det övergripande perspektivet och inte märker det i vardagen.

Mer info

Bilden: Från tripleman på Flickr med cc-licens.

Gårdagens mikrobloggande.

Söndag, 18 maj, 2008

• 19:49 Förlamande trötthet. - Kan d ha med att göra att Q stuckit hem o jag borde ta ett städpass?
• 20:09 Fan också. Disktricket funka’nte. Mår fortfarande dåligt.
• 21:01 Ok då. “Skurtricket” funkade. Skurade element o golv i köket. Tog fläckar jag tittat på i år å dar. Känns skönt!

Fredag, 16 maj, 2008

• 08:06 Seg seppdipp igår kväll oxo. Såg på en film.
• 08:50 En cykeltur till kontoret piggar upp lite. Men fortsätter sucka djupt ändå… Suckarnas mästare kallades jag en gång… :-/
• 12:41 Nä, fredagsrusning på Saluhallen funkade inte…
• 13:32 Härligt! Fick precis reda på att jag får träffa, inte bara en - det visste jag innan - utan två, gamla trevliga kompisar ikväll!
• 19:47 Fönstertvätt avklarad! Q blev djupt imponerad!
• 19:48 På väg ut på krogen för första gången på år och dar! En kompis som fyller år. :-)
• 21:25 Underbart att träffa gamla kompisar. Det händer alltför sällan. Det blev några vrålskratt och ett par Guinness på Bishop´s Arms.

Torsdag, 15 maj, 2008

• 10:47 Skriver blogginlägg. stillheten.wordpress.com/
• 11:55 Sådärja! När man skriver ett blogginlägg om huvudvärken så kommer den smygande i verkligheten. Tar lunchpaus!
• 17:34 Kbt-köövning: brödkön i Saluhallen försvann när jag väl ställde mig där. Men pratade med vänlig kvinna o köpte en dinkellimpa.

Mina Twitter-inlägg ihopklumpade och postade via LoudTwitter.

I går var jag på min sextonde terapisession med KBT-Lasse. Han såg strålande glad ut när jag berättade om att jag fixat mina uppdrag, är uppe i åtta timmars arbetsdag, mått bra och dessutom genomskådat mitt undvikandemonster. Jag fortsätter i samma riktning nästa vecka; jobbar vidare med att bekämpa min “osynlighet” i offentliga sammanhang samt fixar till det sista i lägenheten. Jag fortsätter också med åttatimmar-på-kontoret-strategin samt ringer gamla kompisar jag håller på att tappa kontakten med.

Åtta timmar - med spänningshuvudvärk?

Det kändes riktigt bra att jobba vanlig åtta-timmarsdag. Jag skiljer på arbete och fritid då. Det innebär ju att jag kan slappna av hemma. Det känns väldigt positivt.

Men jag tog upp min huvudvärk, som jag fick smaka på häromdagen. Jag sa att jag borde ha stuckit hem när jag kände den. Jag vet ju om att jag aldrig blir av med den när den väl kommer. Tabletter hjälper inte. Men det tyckte inte dum-Lasse. Det är en form av undvikande, sa han. Det stämmer väl, men ska jag verkligen stå ut med sån huvudvärk, undrade jag. Nja, poängen är att jag inte ska ge efter när min kropp vill fly och undvika. Istället ska jag försöka lära mig strategier att bryta eller handskas bättre med stressen som utlöser värken. Ta en paus eller en liten promenad kanske? Men helst lära mig signalerna innan den är på väg och då bryta mönstret.

Det låter riktigt vettigt det den där Lasse säger faktiskt…

Härom dagen hade jag en tvättstugedeppdipp. Ville gå och lägga mig, gömma mig under ett gammalt täcke och förmultna. Dagen efter kom jag på vad det var. Jag har mått för bra. I flera dagar hade jag gått runt och fjantat mig och mått bra… Jag träffar folk; på kontoret och gamla kompisar. Jag motionerar; cyklar varje dag. Jag lyckas ta plats, mer och mer. Jag kommer antagligen att få pengar till mitt projekt i juni - och lön. Jag håller på att aktivt ta tag i min ångest och depression.

Det har hänt förr. Mitt undvikandemonster blir “hotat” av att jag mår bra. Han rumlar då runt, får mig att må dåligt och försöker dra ner mig i skiten igen. Blir jag då passiv lyckas han. Det har han gjort gång på gång i många år. Men nu känns det som om jag börjat genomskåda honom och står emot!