Att göra sig liten

Efter styrelsemötet i går kväll stod jag på spårvagnen och diskuterade med ett par kollegor. Längst bak i mittgången satt en riktigt fin hund. Den var fantastiskt gullig. Jag tittade fascinerat på den flera gånger.

Sen är det nåt som viftar och stör bilden. Nån som vinkar. Lite snett framför hunden. Nån som känner nån. Undrar vem hon vinkar till? Känner jag inte igen henne? Hon kan ju inte vinka till mig. Lilla obetydliga fjuttiga lilla jag? Helt omöjligt.

Så trillade jag alltså dit. Igen. – Inte ska jag göra mig märkvärdig och tro att jag är något. Vem är jag som tror att hela Göteborg känner mig och vill hälsa på mig? Inte ska jag komma och inbilla mig något. Lilla obetydliga jag. *suck*

Tankarna går inte på bråkdelar av en sekund. De sniglar sig fram långsamt. När jag kommer på att det antagligen var en bekant har stunden försvunnit. Flera sekunder, minuter, timmar, år, efteråt kom jag på hur jag skulle gjort. – Glatt viftat tillbaka så klart. Bjudit på saken om det inte var inte var någon jag kände.

Det är en sorts kombination av social fobi och dålig självkänsla om jag ska sätta ord på det.

Känner mig gräsligt dum, i alla fall.

Förlåt.

Det påminner om seminariet med Kay Pollak jag var på härom kvällen. Man väljer om man vill hamna på den positiva eller negativa sidan. Om man vill förminska sig själv eller om man vill sätta värde på sig själv. Nu gäller det bara att jag lyckas påminna mig själv tillräckligt ofta, så jag inte ”trillar dit” automatiskt i fortsättningen. Detta var ju ett ypperligt tillfälle att ”öva”, som jag nu missade.

Åsså var jag där igen

Himla tur jag inte har nåt socialt liv. Sitter nu på kvällen och skriver utvärdering, det jag lyckades undvika på kontoret 9-17 idag. Faktum är att jag har lyckats undvika det dygnet runt i en vecka eller så nu.

Blir den inte gjord har jag inget jobb efter nyår, så det är viktigt. Väldigt viktigt för mig. Därför blir det jobbigt. Extra jobbigt. Perfektionism, ångest och stress i en skön blandning.

Blir fruktansvärt ledsen på mig själv. Å trött. Å lessen. Å vansinnigt trött.

Men jag har varit med förr. Det blir gjort till slut. I sista sekund.

Zzzzzz

Makalös trötthet. Ingen energi. Helt slut.

Dags för en kaffe…

 

 

Morgonoro

Morgonrutinen: Oro i kroppen. Känner av det i magen. Cyklar till jobbet. Mår bättre. Men har fortfarande en grundstress i systemet…

Stoppa pappret i rätt fack

Dagens antideppknep

Ta det viktiga pappret som trillat ner i din brevlåda.

Stoppa det i rätt fack, mapp, pärm, tidningssamlare. Där det ska vara. – Eller släng det.

Låt det inte ligga kvar på golvet.

Lägg det inte i ”att göra-högen” med ”kanske bra att ha”-papper sedan 2003.

– Uppdraget slutfört –

Känns redan bättre! Jag bröt eftermiddagens depressionsspiral.

Stressklump

Nedstämd. Stressklump i magen. Ingen energi. *suck*

Begynnande ångestattack – stress

Stresspåslag. Lämnar kontoret för solljus, frisk luft och lite motion. Jobbar hemma i eftermiddag/kväll.

Jag får backa några steg från min ”åtta timmar på kontoret”-plan.

Att göra ingenting är destruktivt

Dags för månadens inlägg i min privata må bra-blogg… Vansinnigt tråkigt att jag inte lyckas skriva inlägg oftare. (Jag kanske får återgå till må bra-mikrobloggandet som jag höll på med ett tag.)

Jag har nu samtidigt ett heltidsjobb och ett frivilliguppdrag som tar mycket tid. Det är ju mycket mer än jag någonsin gjort förut.

Den här veckan hade jag möten och aktiviteter varje vardagskväll utom torsdag. Möten, föreläsningar, teatersport och annat. Sedan blev jag bjuden på The Producers på torsdagskvällen!

Det är svårt att ”underhålla” sin depression om man gör saker. Samtidigt känner jag att jag har kvar min nedstämdhet och ett stort inre motstånd. Å stressen bultar i bröstet. Lusten att dra nåt gammal över huvudet och inte lämna lägenheten finns kvar.

Men jag vet ju att den är mycket mindre än förr.

Jag vet jag mår bätte nu än förr.

Egentligen.

Att göra ingenting är destruktivt. Det vill jag inte tillbaka till.

Ta på sig kostymen

Kanske skulle göra som Överlevnadskonstnären Anneli tipsade mig om… Hon beskrev hur hon tar på sig en kostym och samtidigt ta på sig rollen av en stark människa som klarar av det som livet kräver av en.

Detta känns rätt samtidigt som det går tvärs emot min gamla inställning; att vara naken och ärlig och visa vem jag är. Jag vill inte förställa mig. Jag vill våga visa mig svag och inte skämmas för det…

Jag anar att det inte finns en konflikt egentligen men får inte riktigt ihop det.

Att jag inte känner mig stark är ju inte ärligt. Visst sjutton är jag stark egentligen!? Det kanske krävs ett tankeknep som en ”kostym” för att jag ska visa mitt äkta, ärliga, riktiga och starka jag?

Det handlar ju inte om att låtsas vara stark, kunnig och kompetent på områden där jag inte är det.

Fick jag ihop det där ändå…?

Obehaget och ångesten kommer

Stressen växer och växer. Jag krymper och krymper.

Förmår inte att kommunicera. Förmår inte att reflektera. Förmår mig inte att göra kloka saker för min egen skull. Följer bara spåret rakt fram. Traskar på som en robot.

Energin försvinner. Dimman kommer.

…

Känner igen det här…

…

Måste göra något…

…?