Det är jobbigt att umgås

Ett inlägg om min omedvetna och gravt osympatiska jag har inte tid med dig-reaktion.

En kompis ringde härom dagen och ville ta en fika. En omedelbar, instinktiv reaktion börjar; jag har inte tid, jag har viktigare saker för mig, vill inte, kan inte, orkar inte, det blir besvärligt…

Nu hann jag kläcka ur mig att jag hade ont om pengar, innan jag lugnade min flyktreaktion. Givetvis ville jag följa med på en fika! Han kom förbi med sin nyinköpta Mercedes och vi åkte in till Café Tintin. En fika senare, nyskvallrad och klar, mådde jag mycket bättre. Det är skönt att prata av sig och titta på folk.

Givetvis mår jag bra av att träffa människor. Varför kommer den eländiga reaktionen?

Viktigare saker för mig

Just känslan att jag har nåt viktigare för mig och inte vill bli störd – stör jag mig nåt vansinnigt på! Känslan och reaktionsmönstret har funnits sedan tonåren och har hindrat mig från mycket skoj. När jag för några år sedan blev medveten om den, blev jag riktigt bedrövad. Förutom att reaktionen hindrar mig – och inte är det minsta sann – så är den ju riktigt osympatiskt, när man drar fram den i ljuset. Ganska övertygad är jag om att den visar sig utåt som irritation, arrogans och annat otrevligt. “Jag har inte tid med dig” är inte en bra grund att stå på… *suck*

Socialfobiska tendenser

Det krävs viss medveten kraft och ansträngning för att jag ska komma ut; jag får stålsätta mig lite och gå in i en sorts pseudo-socialt läge. Detta på ett mindre omfattande plan än för dem med riktigt social fobi, men jag känner mig liten, osäker och uttittad. Jag har viktigare saker för mig-reaktionen kan vara en omedveten strategi som fastnat, som “räddar” mig från sådana “obehagliga” sociala sammanhang…

Hur blir jag av med den? Jag har bekämpat den i flera år, men reaktionen finns kvar och hindrar mig fortfarande!