Jag. Här. Nu.

Nu – under min stormiga och blöta morgonpromenad – lyckades jag få en sån där underbar men samtidigt läskig här och nu-känsla. Filtret togs bort. En ökad känsla av medvetande infann sig. Bomullen hjärnan är inlindad i lyftes bort. Känslan av att vara en passiv zombie, flipperkula eller skådespelare som styrs av omgivningen försvann för några sekunder

• Jag. Här. Nu. Lever. Observerar.
• Mina sinnen direkt och omedelbart kopplade till tanke, kropp och omgivning.
• Jag observerade medvetet mig själv observera.

Läskig, skrämmande och mäktig följdtanke: Det är ytterst jag ensam som kontrollerar, styr och bestämmer mitt liv.

Mindfulness

Sådana här upplevelser ser jag som besläktade med mindfulness. Men jag har fått dem då och då långt innan jag hörde talas om begreppet. Förr kom de “oprovocerat” vid sällsynta tillfällen, nu kan jag ibland locka fram dem själv medvetet.

Asch… Vet inte hur besläktade min här och nu-upplevelse är med mindfulness. Men jag ville få en anledning att slänga in min gamla mindfulness-gubbe här, jag är smått förtjust i den!

Tillägg: Skillnaden är väl den att i mindfulness betraktar man tankar; med här och nu-känsla menar jag direktkontakt med sinnesintrycken. Vilket borde vara ett steg innan tanken…!