Blockera – Om du vill bli alkoholiserad uteliggare

Undrar om det beror på kbt:n att jag börjar märka mina blockeringar? Eller inbillar jag mig?

Undvika ångest ger ångest

Ångestattacker som är på väg, blockerar jag så snabbt och effektivt att jag inte märker dem. Jag är expert på kortsiktiga och omedelbara undvikanden. Alltså… Jag märker ibland inte attackerna förrän själva undvikandet ger mig ångest. Jag kan ju inte undvika undvikandet. Kan inte blockera blockerandet.

Ok, det är lite konstigt att jag formulerar mig så här kanske. Det är ju ingen “ångestattack” om jag blockerar så att attacken inte kommer. Men grejen är ju att jag inte bryter mönstret och att undvikandet till slut ger ångest. Mönstret finns kvar och blir värre med tiden på det här sättet.

När jag tvingar mig själv att bryta undvikandet – till exempel genom att tänka på jobb och ekonomi – så känner jag direkt av ångestsymtom; tryck över bröstet, hjärta som klappar, luft som tar slut, plus ofta en stor nedstämdhet.

I vanliga fall blockerar jag alltså med en gång. Ett automatiskt och omedelbart undvikande. Slutar tänkta. Slutar känna. Ersätter tankar och känslor med tomhet och ett stort ingenting; utsmetad känslotom gråhet.

Ett skitjobb hade varit bättre

Mötet på arbetsförmedlingen igår gick väl “bra”, antar jag… Jag kan få arbetspraktik tills projektet börjar. Det innebär alltså att jag ska fortsätta leva på samma absurt mikroskopiska peng tills föreningens bidragsansökan godkänns. Vilket alltså blivit uppskjutet flera gånger; ett halvår hittills…

Detta innebär nu inte att jag “tar mig i kragen” och skaffar mig ett jobb; tillfälligt; så länge; vilket som helst. Till och med ett “skitjobb” med dåligt betalt hade ju varit bättre än det här. Nä självklart inte. Passiviteten håller i sig…

Passiv tom gråhet

Det går inte att beskriva… Att inte kunna “rycka upp sig”. Inte ha energi. Vara helt paralyserad vad gäller allt väsentligt; allt som betyder något. Tomt, fullständigt tomt. Grått. Inte svart. Absolut inte vitt. Men inte nattsvart heller. Bara grå dimma. Bara tomhet. Inga konturer. Ingen utsikt. Varken hopp eller hopplöshet. Bara grått. Grå gråhet. Utan riktning eller energi.

Ibland är det ändå ganska svart också. Eller snarare mörkare nyanser av grått; nedstämdhet och sorg. Det är skönt en stund. Som kontrast till tomheten.

Stora hål i samhällets skyddsnät

Min situation gör att jag har fullständig förståelse för att folk blir hemlösa, alkoholister och narkomaner. Att de inte “tar sig i kragen” eller “rycker upp sig”. Det är en fruktansvärd tur att jag inte tycker om alkohol, antar jag.

Det är inte konstigt att folk tar till droger för att känna något, bryta ångesten eller dämpa depressionen. För att må bra, om än tillfälligt. Det är inte konstigt att folk “hamnar mellan stolarna” hos myndigheterna, blir passiva, inte orkar “rycka upp sig” och hamnar på gatan.

Trilla mellan stolarna

Att hamna mellan stolarna har jag så smått egen erfarenhet av. Myndigheter och vård som inte räcker till, som inte täcker upp, som tittar åt ett annat håll. Det är riktigt vanvettigt fruktansvärt otäckt att se hålen i samhällets skyddsnät på nära håll.

Nu har jag inte halkat dit – kommer väl knappast att göra det heller antar jag – men jag blir fullständigt vettskrämd av denna inblick i hur lätt det skulle vara att halka dit…