Vågar du inte gå till affären lille vän?

Innan terapeuten kom in på veckouppgiften på kbt-session åtta, pratade vi allmänt om hur veckan varit. Jag berättade om det oväntade mötet med Q:s kompis och att jag hälsade, bytte några ord och kände mig ”vuxen”. Jag ville fly i situationen men stannade kvar för ett par artighetsfraser och kände mig nöjd efteråt.

Hotad?

Nu är denna kvinna en väldigt snäll och sympatisk människa. Vissa har jag svårt för ”på riktigt”. Jag känner mig hotad på något sätt. Hotad, attackerad, anklagad och angripen. Bara av att någon existerar i närheten. Jag förstår inte vad som är den gemensamma nämnaren för denna grupp människor, det kunde inte heller terapeuten svara på så klart.

Min gissning är att det är ”svart-vita” människor som inte ser gråskalan, som enbart ser sitt eget perspektiv och är snabba att döma andra. De förmår inte möta andra som medmänniskor. De bygger upp skydd, skal, murar och vallgravar där de gömmer sig, så inga riktiga möten kan ske. Precis som jag var förr…Och i viss mån fortfarande är…

Veckouppdraget

Terapeuten tyckte jag fixade veckouppgiften bra. Jag knatade in i två affärer – inte bara en – och pratade med säljare. Jag var själv väldigt tveksam – eftersom jag bytte affär precis innan. Dessutom gjorde jag uppgiften ”på väg till bussen”. Det är en sorts ”säkerhetsbeteende” fick jag reda på. Jag hade något att skylla på för att snabbt ”fuska” mig igenom uppdraget. (Terapeuten menade att jag kunde skylla på klockan och hasta därifrån om jag kände mig trängd.)

Han lyckades övertyga mig om att uppdraget var bra utfört. Förra gången jag försökte gick det ju inte alls. Nästa uppdrag blir ändå samma som förra men med skillnaden att jag ska försöka respektera min egen plan och inte ha en buss eller något annat som säkerhetsventil. Start och mål ska vara hemma och vilken affär jag ska till ska vara bestämt innan jag går hemifrån.