Tre säljare anfaller en socialfobiker

Idag skulle jag, för tredje gången, försöka besegra min socialfobiska sida och prata med en säljare i en affär. Första gången gick det inte alls, andra gången bytte jag affär och skötte uppgiften ”snabbt och slarvigt” eftersom jag var på väg till bussen. Nu den tredje gången skulle jag respektera min egen planering och inte byta lokal. Start och mål vara hemma, så jag inte kan utföra uppgiften ”med vänsterhanden” eller ”medan jag är på språng” någon annanstans. (Till exempel snabbt slinka in när jag är på väg till bussen eller kbt-terapin!)

Signaler på oro

I morse vaknade jag med lätt huvudvärk och magproblem. Typiska signaler på oro och stress. Jag märkte av ångestsignaler när jag tänkte på uppgiften och att jag bestämt mig för att klara av den innan lunch.

Väl på väg – innan lunch (hurra!) – märkte jag att jag gick in ett ”tänka och känna så lite som möjligt”-tillstånd.

Genom att ta en annan väg till Siba, affären jag valt ut, undvek jag att gå förbi ComputerCity-dörrarna. Där jag lockades gå in sist. Jag gick rakt förbi Telenor-säljarna i entrén trots att de tjoade till. De pratade jag ju med vid mitt första försök. Men hamnade då rakt i famnen på en säljare för ip-telefoni som stod inne i själva butiken. Jag tog honom för en Siba-försäljare först och blev glad över att det skulle gå så lätt. Det syntes tydligt att han ville prata med mig. Men det märktes snabbt att han ville sälja nåt annat. Jag lyssnade, ställde till och med någon fråga, men avstyrde det hela efter ett tag. Det kändes dumt att avbryta och ännu mer dumt att han nu fanns kvar precis i närheten när jag skulle återuppta mitt egentliga uppdrag. Jobbigt!

Besvärligt läge

Det var mer folk i butiken än jag trodde. Är de lediga dan innan långfredagen kanske? Såg en säljare vid mobildesken, området jag bestämt mig för. Han var upptagen med en kund, liksom flera andra vid andra säljdeskar runt om i butiken. Samtidigt kämpade jag med känslan av att avbryta uppdraget och fly. Ip-säljaren stod några få meter bort. Ville inte vara i närheten av honom. Men lyckades ”lyfta” min närvaro i situationen och kväser den impulsen.

Efter att ha kämpat med mitt motstånd några minuter – medan jag irrade runt och kollade i montrar – ställde jag mig halvt om halvt(!?) i kö vid mobildesken.  När kvinnan före mig var klar rantade säljaren i väg precis framför nosen på mig – och gick bort och började skoja med ip-säljaren! Då kände jag mig dum. Syntes det inte att jag stod i kö alltså? Det fanns faktiskt inget annat att göra där.

Dum, dum och dum

Kände mig dum. Men stannade kvar i situationen. Kollade i montrar och samlade mig. Såg ganska snart att en säljare var ledig vid laptop-avdelningen precis intill. Det passade ju perfekt eftersom min tänka fråga handlade om ett mellanting mellan mobil och bärbar dator – eller en ”surfplatta”. (Eller snarare vilken sorts apparat som passar mig bäst; en som använder mobilen mycket mer till surfning än att prata i telefon.)

Han såg glad, trevlig och välkomnande ut. Finfint! Men han var praktikant! Han visade mig vidare och sa att jag borde prata med honom där. Denna någon var den säljaren som passerade framför nosen på mig för några minuter sedan! Som om jag var osynlig. Precis exakt det som är jobbigt för mig. Jaja…

Blev ställd

Nu kom han gående, såg att praktikanten pekade och upptäckte att det fanns en kund som ville ha hjälp. Jag försökte stammande och fumlande förklara min tänkta frågeställning. (Egentligen stammade eller fumlade jag säkert inte.) Han knatade i väg med mig till mobilmontrarna och pekade på en mobil och sa att det var den jag letade efter.

Nä, tänkte jag. Det är det ju inte. Jag blev ställd och tyckte inte jag fått svar på frågan. Lyckades sedan tala om att jag hört talas om surfplattor och fick då reda på att de inte hade några sådana. Sedan frågade jag om skillnaden mellan den han pekat på och en Nokia N95 som jag är intresserad av, men minns inte svaret. Jag tackade och lät honom ta nästa väntande kund. (Som jag inte märkte fanns bakom ryggen på mig, som tur var, annars hade jag blivit riktigt stressad.)

Alltid självkritisk

Uppdraget var avklarat. Men jag flydde inte då heller. Trots att jag tyckte att jag halvt om halvt gjort bort mig minst två, tre, sjutton gånger. Jag stannade kvar och kollade apparater på stereoavdelningen. Jag är amatör på ljudområdet, men ska kanske få överta en gammal bra(?) stereo och ville jämföra med en ny. Givetvis pratade jag inte med nån säljare.

På väg hem märkte jag två saker. Dels att jag var väldigt självkritisk och rackade ner på min prestation. Jag letade fel och brister hos mig själv och uppdraget jag utfört. Men också att det faktiskt kändes bra innerst inne. Särskilt jämfört med den gången jag misslyckades helt.

Belöning

Nu sitter jag hemma och har belönat mig med en hemmagjord ”indisk” smoothie. Jag känner mig nöjd med min prestation. Det negativa och självkritiska finns där men det positiva överväger helt klart!

Tillägg: Jag kan ju snabbt som attan lägga till att jag inte betraktar det här som ”riktig” social fobi. Min problematik ligger mer på undvikande generellt än på det specifika sociala området.

Eller så är den här bonusformuleringen ett tecken på min självkritik och hur jag förminskar mig själv. Jag kan inte ens lida av en riktig åkomma. Inte ska väl lilla jag… Det är inte så allvarligt… Det är nog bara lite inbillning…