Kbt-session 17

Fy 17… Jag fixar inte att blogga på det här sättet. Det passar inte mig. Istället för att rabbla upp de viktiga punkterna vid varje kbt-session borde jag ta upp saker ämnesvis i anslutning till terapin. Gärna i flera inlägg. Det skulle funka bättre. Synd att det dröjde så länge innan jag kom på det bara…

Den här kbt-veckan borde jag skriva cirka fyra inlägg, istället för att klämma in flera i samma, om dessa ämnen; kvällsdepressionen (redan gjort!), städrutin, köande och schema. (Men nu är det så få sessioner kvar så jag vet inte om jag kommer att följa mitt eget råd.)

Kognitiv beteendeterapi – session 17 (i onsdags)

Förutom att prata kvälldepression tog vi upp detta på sessionen:

Städrutin

Efter en lång tids stökande, röjande, organiserande samt arkeologiska utgrävningar börjar det bli dags att få igång en fungerande städrutin. Lägenheten befinner sig i närheten av ett instabilt jämviktsläge som kan beskrivas som ”okej”. Om jag från och med nu håller mig till en normal städrutin - och framför allt kontinuerligt fixar alla ”att göra”-saker som brukar hamna i högar (papper, grejer, tidningar, eventuellt kanske bra att ha-prylar, med mera; släng eller spara på rätt ställe!) - så kommer jag känna att situationen på hemmafronten är under kontroll. Inga mer övermäktiga, depressiva hopplöshetskänslor på det området!

Rutinen i sig är inget märkvärdig; damma, dammsuga, ta toaletter och kök samt det viktigaste(!?); fixa de ”att göra”-högar som kanske börjat bildas under veckan (vilket inte borde hända eftersom jag ska fixa vad-det-nu-är när jag håller det i handen första gången!). Att genomföra denna rutin en gång är veckans kbt-uppdrag ett.

Köande

Uppdrag två är på det jobbiga sociala området; ”ta plats” i ett kö-sammanhang. Detta uppdrag är redan avklarat.

Jag ställde mig i ostkön i Saluhallen på Kungstorget i fredags. Det var helt klart en jobbig tröskel som jag tog mig över och jag kände mig besvärad, men jag fixade det. Jag till och med tappade en ostbit (alla tittar på mig och tycker jag är dum!) när jag skulle provsmaka, men lyckades strunta i det. Sedan pallrade jag mig iväg till systembolaget mitt i smeten i Nordstan sekunderna innan fredagsrusningen för att fråga efter ett vin som skulle passa till osten. Det var ingen kö egentligen till informationsdisken i butiken, men så mycket folk runtomkring så det ändå passade som en övning. Där tyckte jag att jag briljerade.

• Jag drog mig för att prata med säljaren men gjorde det ändå.
• Jag missuppfattade hans fråga om vilka ostar jag hade, men rättade bara till informationen utan att känna mig alltför dum.
• Sedan lyckades jag svara på ungefär samma skämtsamma sätt som säljaren när han ”berömde” mig för att vara en idealkund som valt tre ostar av samma typ. – Det blir ju enklare att hitta ett vin som passar då. – Jag minns inte vad jag svarade, men det kändes riktigt bra

Schema

I någon vecka eller två har terapeuten pratat om att man kan ta hjälp av ett veckoschema, eller dagschema för att avhjälpa ”övermäktighetskänslor”. (Detta motsvarar ju mina gamla ”dagsplaner”.) Jag fattar ju fortfarande inte riktigt hur jag ska fixa att jobba åtta timmar per dag och samma vecka hinna med allt annat; städa, handla, tvätta, vara social, utföra ärenden, med mera…

Denna veckan kom schemaförslaget upp i samband med att jag kommit på mig själv med att bli irriterad på ett ”dunkande” i cykeln – som jag aldrig gör något åt! Jag stannar kvar i en emotionell (känslomässig) nivå när jag blir mer och mer irriterad – utan att göra något åt det. Jag måste lyfta upp problemet och ta tag i det på rationell och ”medveten” nivå.