Vansinnig stress. Mår en aning mindre värdelöst efter att ha kommit upp i tid, tagit en lång cykeltur och för en gångs skull inte kommit försent till jobbet…
Tänkte skriva ett inlägg om senaste mötet med coachen i måndags och hur vi pratade om veckoschema, ”det är bara en tanke” samt en lånad CD med övningar i medveten närvaro. Men det har jag ju inte gjort. Stress, stress, stress.
Huvudtanken under den träffen var dock att saker går åt helvete – som vanligt. Jag har en massa bra planer och börjar på dem, märker att de fungerar, men slutför inte. Fortsätter inte. Det kändes som om coachen höll med om att jag var nåt specialfall, vilket väl inte var exakt det jag ville höra, men ändå misstänkt.
Icke-motivationen är så bottenlös ibland. Den kommer alltid tillbaka. Detta trots att jag har metoder som jag vet funkar. Jag använder metoderna, men spårar alltid ur. Det rinner ut i sanden…
Vi pratade om att ta sig tid till även roliga saker (schemalägga?), inte bara jobb och åtaganden. Jag vill ju göra kreativa saker; leka med foto, film, musik och sånt kul. Det är väldigt sällan jag tar mig tid till sånt. Det finns med i pusslet på något sätt.
Nån som märkte hur jag kom förbi och lurade min egen stress där? Jag skrev att jag tänkte skriva om bla, bla och bla. Sedan skrev jag om ämnet lite. Alltså kan den stresspunkten avskrivas. (Men jag skulle vilja skriva mycket mer så klart.)
Ska jag sätta ett ord på detta så handlar det om självkänsla. Det är ju bara jag. Varför skulle jag anstränga mig…
