Fy 17 vad jag misshandlar den här bloggen och de få stackars läsare som kanske är kvar. Har varit lite upptagen på sistone…
Krasch
Mitt projekt verkar krascha. Jag trodde jag förberedde arbetsgivaren på mina begränsningar och vilket stöd jag behövde. (Jag har lönebidrag – så det borde vara ganska uppenbart att jag inte kan jobba till hundra procent.) De hade tydligen andra förväntningar. Nu kan det i värsta fall bli så att de fortsätter med min projektidé och ”mina” projektpengar, men utan mig! Ganska jobbigt… Svinjobbigt!
Trots denna megakrasch har jag inte blivit golvad. Tvärtom. Nästan. Det händer en massa positiva saker i alla fall. De senaste veckorna har jag varit på fler aktiviteter än jag brukar vara på under ett år, känns det som. Konserter, teatersport, discobowling, fika och restaurangbesök med mera. Det känns riktigt bra!
Samtidigt mår jag också sämre. Morgondepressionsgroparna är värre än vanligt. Dipparna är korta men djupa. (Föregående inlägg byggde på en sån, till exempel). Den första veckan var vansinnigt jobbig, men jag gick upp och jag gick till jobbet ändå. Några timmar varje dag i alla fall.
ACT
Sedan har jag också börjat på ACT (Acceptance och Commitment Therapy). Fyra tillfällen – inklusive den första lära känna varandra-sessionen. Den senaste sessionen ställdes in på grund av att terapeuten hade vinterkräksjukan.
Terapeuten säger att det inte är ”ren” ACT utan att han tillämpar det som passar bäst i situationen. ACT handlar om att acceptera sina tankar, inte försöka förtränga eller förändra. Måste skriva mer om det senare.
Avslutar det här inlägget. – Ska försöka skriva oftare och kortare i fortsättningen… Kanske istället för att plurka?
Stillheten 