Att göra sig liten

Efter styrelsemötet i går kväll stod jag på spårvagnen och diskuterade med ett par kollegor. Längst bak i mittgången satt en riktigt fin hund. Den var fantastiskt gullig. Jag tittade fascinerat på den flera gånger.

Sen är det nåt som viftar och stör bilden. Nån som vinkar. Lite snett framför hunden. Nån som känner nån. Undrar vem hon vinkar till? Känner jag inte igen henne? Hon kan ju inte vinka till mig. Lilla obetydliga fjuttiga lilla jag? Helt omöjligt.

Så trillade jag alltså dit. Igen. – Inte ska jag göra mig märkvärdig och tro att jag är något. Vem är jag som tror att hela Göteborg känner mig och vill hälsa på mig? Inte ska jag komma och inbilla mig något. Lilla obetydliga jag. *suck*

Tankarna går inte på bråkdelar av en sekund. De sniglar sig fram långsamt. När jag kommer på att det antagligen var en bekant har stunden försvunnit. Flera sekunder, minuter, timmar, år, efteråt kom jag på hur jag skulle gjort. – Glatt viftat tillbaka så klart. Bjudit på saken om det inte var inte var någon jag kände.

Det är en sorts kombination av social fobi och dålig självkänsla om jag ska sätta ord på det.

Känner mig gräsligt dum, i alla fall.

Förlåt.

Det påminner om seminariet med Kay Pollak jag var på härom kvällen. Man väljer om man vill hamna på den positiva eller negativa sidan. Om man vill förminska sig själv eller om man vill sätta värde på sig själv. Nu gäller det bara att jag lyckas påminna mig själv tillräckligt ofta, så jag inte ”trillar dit” automatiskt i fortsättningen. Detta var ju ett ypperligt tillfälle att ”öva”, som jag nu missade.

3 svar till “Att göra sig liten

  1. Det enda värdet som vi, människor – inte – ska ha är värdet på sedeln. Guld är bättre. Men så länge vi har värdet på papperspengen så kommer det ekonomiska systemet vi har nu att fortsätta.

    ps. det vore kul om du skrev – någonting – i bloggen. vad som helst. med hälsning barbro

  2. Hej, tack för påhälsningen – blev glad, men måste erkänna att jag fick klicka omkring en stund här innan jag lyckades hitta ditt namn och kopplade vem ”Stillheten” är…

    För tio minuter sen läste jag Insidan i dagens DN – det handlade om Johan Beck-Friis som skrivit om depression. Vet inte om du läst den här: http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9127093646 men jag blir väldigt nyfiken på den. Självaktning är ett märkligt ord – som jag associerar till när jag läser det här inlägget. Och så börjar jag fundera på det här (ur Adlibris beskrivningstext): ”Bakom varje depression finns en sorg som handlar om förlorad eller utebliven ömsesidighet. ”. För mig ringer klockor om igenkänning. För dig också?

    Du kanske redan läst boken, förresten? Du verkar ha oändligt mycket bättre koll än jag…!

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s