Vansinnig stress. Mår en aning mindre värdelöst efter att ha kommit upp i tid, tagit en lång cykeltur och för en gångs skull inte kommit försent till jobbet…
Tänkte skriva ett inlägg om senaste mötet med coachen i måndags och hur vi pratade om veckoschema, ”det är bara en tanke” samt en lånad CD med övningar i medveten närvaro. Men det har jag ju inte gjort. Stress, stress, stress.
Huvudtanken under den träffen var dock att saker går åt helvete – som vanligt. Jag har en massa bra planer och börjar på dem, märker att de fungerar, men slutför inte. Fortsätter inte. Det kändes som om coachen höll med om att jag var nåt specialfall, vilket väl inte var exakt det jag ville höra, men ändå misstänkt.
Icke-motivationen är så bottenlös ibland. Den kommer alltid tillbaka. Detta trots att jag har metoder som jag vet funkar. Jag använder metoderna, men spårar alltid ur. Det rinner ut i sanden…
Vi pratade om att ta sig tid till även roliga saker (schemalägga?), inte bara jobb och åtaganden. Jag vill ju göra kreativa saker; leka med foto, film, musik och sånt kul. Det är väldigt sällan jag tar mig tid till sånt. Det finns med i pusslet på något sätt.
Nån som märkte hur jag kom förbi och lurade min egen stress där? Jag skrev att jag tänkte skriva om bla, bla och bla. Sedan skrev jag om ämnet lite. Alltså kan den stresspunkten avskrivas. (Men jag skulle vilja skriva mycket mer så klart.)
Ska jag sätta ett ord på detta så handlar det om självkänsla. Det är ju bara jag. Varför skulle jag anstränga mig…
Stillheten 
Låter inget vidare… Fast var heller inte så hård mot dig själv – omotivation är inte någon fis i rymden att råda bot på, och särskilt inte under ”vansinnig stress” som du skriver.
Jag hoppas att du får mer rum i livet för dig själv och det DU vill, och mindre utrymme stulet av stressen. Ordet ”Nej” lär vara bra. Har jag hört.
Stressen är intern, kan tilläggas. Det är inte yttre faktorer jag pratar om.
Men visst är jag hård mot mig själv, det är en del av problemet. Bra att se det efteråt. Här kan jag stoppa in ”det är bara en tanke”-tråden. Att jag får tanken ”jag misslyckas alltid” är inte samma sak som att jag faktiskt alltid misslyckas. Det är bara en tanke. Tankar är inte verkligheten. De är inte en spegelbild av en objektiv verklighet.
Tankar, känslor, värderingar som inte är verklighet; bottenlös, vansinnig, går åt helvete, spårar alltid ur, med flera…
Jäklar vad skönt att komma på det!
Å lite deprimerande – återigen – att trilla ner i gropen gång på gång på gång där jag inte kan skilja mina tankar från verkligheten…
hej och god fortsättning Stillheten.
Men du skrev alldeles nyss – Tankar är inte verkligheten.
Lite längre ned i ordflödet – …. där jag inte kan skilja mina tankar från verkligheten.
Har du provat different reality? hälsning barbro
Hej och gott nytt år!
Nä, har inte hört talas om någon annan verklighet. ;-)
Nu har jag satt in ett alarm i mobilen som påminner mig om att ”det är bara en tanke”-perspektivet. Mycket nyttiga påminnelser för mig.
Det finns – en – verklighet för sisådär 6,6 mijoner människor. Ibland kan verkligheterna stråla samman, men ytterst sällan. Efter ett kort tag av intimt umgänge går verkligheterna isär men om man är duktig på att kompromissa går det att leva i varsin verklighet och dock vara två. Humorn är mycket viktigt. *intern stress* du kan fortfarande prioritera att säga nej. Prova att gå som en snigel. Tugga maten cirka 32 ggr. Se dig nyfiket omkring med med medvetenhet. Hur ofta – alltid!
Känner igen detta. Intressant att höra det med andra ord och uttryck. Jag kallar det att vi alla har var sitt perspektiv eller tolkning av verkligheten. Den ”riktiga” eller ”objektiva” verkligheten kan ingen av oss se. Allt är tolkningar och medföljande förvrängningar.
Lyckas ta det lugnt titt som tätt. Men halkar alltid dit igen. Känns ganska okej nu igen…
Eller varianten – Det jag sa, var inte vad jag menade, och inte heller hur den andre uppfattade mina ord.
Orden förvrängdes medan de färdades till den motparten. Det närmaste sättet jag kan förmedla mig själv är genom fotograferingen.