Kategoriarkiv: kbt

Vika tvätt får mig att må bra

Mina två återbesök hos kbt-Lasse i höst har b.la. handlat om hur jag ska påminna mig själv att göra det jag vet jag mår bra av (ha ordning och städat kring mig, å träffa kompisar t.ex.).

Mitt förslag blev dagsplaner; min gamla strategi som funkat i perioder förr.

Torsdagar är städ- och plocka i ordning-dag. Nu fixar jag tvätt som blivit liggande framme – och är vansinnigt nöjd med mig själv. Vill oxo hinna med dammsugning och lite annat.
 

Uppdaterat: Började genast pilla på olika blogginställningar (lade in länk till min senaste mikroblogg) efter att jag lyckats skriva ett snabbt inlägg om nuläget. Så försvann en dryg halvtimme där jag tänkt vika tvätt eller städa… *suuuck*

Deadline-depression eller skrivkramp

Fick ett vältajmat återbesök hos min KBT-Lasse precis när min deadline-depression höll på att visa sig i förra veckan.

Plus- minus-lista.

Plus-/minuslista från Kbt-återbesöket.

Det är dags för utvärdering och nyansökan i projektet jag håller på med. Att skriva saker i verkligheten – som inte ”bara” ska ligga ute på nätet – kan trigga min perfektionism, depression, ångest, dåliga självkänsla, vad jag nu ska kalla det.

Det terapeuten gjorde var att sätta upp en plus- och minus-lista över min fobi för deadlines. Det var oerhört befriande. Skrivkrampen lossnade och jag satt sedan två dagar – i torsdags och fredags – och skrev som bara den! 

Det enda som talar för att jag inte skulle fixa uppgiften finns i mitt huvud. De faktiska omständigheterna är ju klara!

Jag är inte oduglig

Var på det planerade återbesöket hos min KBT-Lasse för några dagar sedan. Jag märker hur jag lägger energin på jobbet istället för på de privata sidorna. Städning och ordning hemma har fått stå tillbaka igen. ”Veckouppdraget” den här gången blir att komma på olika praktiska sätt att påminna mig själv göra det jag vet jag mår bra av. En extra bonusträff är inbokad.

Självkänsla – efter konflikt

Sedan berättade jag för terapeuten om hur jag och min dåliga självkänsla håller på att se till att jag blir överkörd på det nya jobbet.

  • ”Jag duger inte”.
  • ”Jag är inte värd något”.
  • ”Inte ska jag komma här och tro att jag är något”.

Efteråt (eller i samband med det?) stod jag upp för mig själv på ett sätt jag aldrig gjort förut.

I verkligheten!

På jobbet!!

Lilla jag!!!

Dessa grundstenar som följt mig hela livet vändes till motsatsen. Förut har jag bara mentalt lyckats ställa om några minuter i taget. Nu känner jag att läget har varit riktigt stabilt. En riktig revolution för mig! Det har varat i ett par veckor nu ungefär, så jag hoppas det håller i sig.

  • Jag duger!
  • Jag är värd något!
  • Jag får ta plats!

Vilket fantastisk känsla! Jag låter mig inte trampas på! Jag lägger mig inte platt. Jag slår inte knut på mig själv av flexibilitet. Som bonus känner jag att jag faktiskt inte behöver driva min ståndpunkt så långt så jag blir nån ”rättshaverist” heller. Om andra inte förstår min poäng – ”mitt värde” – så behöver jag inte bli sur, förolämpad eller fyrkantig. Jag är lika mycket värd ändå! Bara jag ser till att visa min ståndpunkt på ett lämpligt sätt vid ett lämpligt tillfälle. 

Min hjärna svindlar när jag tänker på det. Den senaste veckan i mitt liv har varit en fantastisk upplevelse. För första gången står jag upp för något som är viktigt för mig och jag känner att jag gör det på ett bra sätt.

Konstigt nog har den inte inneburit att jag plötsligt blivit förtjust i att hålla ordning hemma. Synd… Jag måste alltså se till att inte förlora mig i jobbet nu. – Påminna mig själv om att ha kul på fritiden och vara lite social utanför kontoret också…

Besegrad depression på 20 veckor

Det blev helt fantastiska siffror när Kbt-Lasse och jag jämförde hälsoenkäten från januari och nu. Då var siffran (indikatorn) på ångest fjorton och depression tjugotre. Nu i juni blev de sex och åtta!

Ångesten har minskat med mer än hälften och depressionen med två tredjedelar!

Nu är jag skeptisk till sådana undersökningar, man vet inte riktigt vad de mäter egentligen, men visst 17 visar det på en tydlig tendens. Förutom undersökningen bedömde både terapeuten och jag att det gått klart framåt på de flesta områden. Riktigt, riktigt bra!

Det är en överdrift att påstå att vare sig depressionen eller ångesten är helt besegrade så klart, men jäklar vad härligt att få en förbättring bekräftad den sista kbt-sessionen! Nu är det slut på tryggheten hos min Kbt-Lasse, nu får jag klara mig själv. Hu…

Kan inte plocka undan

Session 18 handlade mycket om stök, högar, organisation och städning. Veckouppdraget med att få igång en städrutin lyckades inte fullt ut. När jag upptäckte att jag inte fått undan en del av mitt gamla stök (några gamla pärmar och andra grejer som ska upp på vinden till exempel) totalvägrade min hjärna. Eller halvvägrade…

AnklagarDet känns skitjobbigt att en sådan struntsak kan sänka mig så. Att backa ett steg i planeringen och ägna en stund åt att plocka bort stöket blir övermäktigt. Helt obegripligt när jag tänker på det. Men det är så jag fungerat i flera år. Hjärnan stänger ner. Energin försvinner. En övermäktig trötthet inträder. Dessutom blir jag fruktansvärt nedstämd.

Terapeuten sa till på skarpen och undrade om jag inte ville lyckas med uppdraget. Om jag inte ville ha en fungerande städrutin. Om jag inte vill ha som vana att organisera och plocka bort papper och saker med en gång istället för att lägga på hög. Jo, självklart. Det vill jag ju. I själva verket känner jag att det är fruktansvärt viktigt.

Så nästa vecka gör jag det som jag borde gjort den här veckan; fixar stöket dag ett och kör städning dag två.

Jag nämnde också för Kbt-Lasse att det känns som om jag är inne i ett instabilt läge. De rutiner jag har som jag mår bra av kan rasa ihop när som helst. Nu minns jag inte exakt vad han svarade, men det handlar om att jag visst kan råka ut för bakslag men att jag kravlar upp snabbare för varje gång. Jag vet trots allt att jag mår bättre av dessa nya vanor än att fortsätta kravla runt på botten…

Mer information

Bilden: Från meredithfarmer på Flickr med cc-licens.

Övervakad och filmad terapisession

På kbt-session nummer tretton var videokameran på. När man söker kbt-behandling hos en studentterapeut som går en psykologutbildning – då ingår det att terapin är ”övervakad” av handledare. Enda gången man märker det är när terapeuten plockar fram videokameran. (Eller rättare sagt; vi promenerar till videorummet.) En gång tidigare har han använt en bandspelare också.

Accepterar man det och har lite tajt i kassan rekommenderar jag den metoden (det kostar 100 kr/gång istället för 800!). Sedan får man ta med i beräkningen att studentterapeuterna saknar viss rutin och vana. Men värt att prova tycker jag absolut det är.

För min del tyckte jag inte inspelningen var nån stor grej. Jag kände mig lite obekväm en stund, men det släppte.

Uppdragen

Sessionen i sig handlade om att jag fixade mina två uppdrag bra och att nästa veckas uppdrag skulle fortsätta i samma spår.

  1. Jag ska vara på kontoret en timme mer per dag; 9-14.
  2. Jag ska fortsätta röjandet. Nästa steg är hallbyrån (gå igenom och ”organisera”) och ta tag i några större grejer som ligger och skräpar (en värdelös video och två stora gamla bandspelare har placerat sig på golvet, till exempel!).

Det kändes riktigt bra att återigen övervinna mina undvikandemonster i köksskåpen. Jag tror jag fixar monstren i byrålådorna också. Efter det är det i princip bara garderoben kvar innan ett ”jämviktsläge” har uppnåtts. Då börjar jag med en normal städrutin.

Vill inte alls vara på kontoret åtta timmar

Idag lyckades jag klämma ur mig min invändning mot åtta timmar på kontoret-konceptet. Ända sedan gymnasiet – då jag började fundera på hur mitt arbetsliv skulle se ut – har jag tänkt i banor av starta eget-idéer eller tillfälliga projekt.

  • Jag presenterar en idé.
    • Ett specifikt mål ska vara uppnått inom en viss tidsram.
  • Får grönt ljus.
  • Jag kör på.

Hur många timmar jag lägger ner och var jag är när jag utför dem, är av underordnad betydelse. Antingen fixar jag målet eller så gör jag det inte. Tar jag mig en slödag får jag så vackert ta och jobba mer en annan dag, om jag inte ligger före i planeringen eller har ”komptid” att ta ut.

Kbt-Lasse pekade på poängen; jag ska ha möjligheten att kunna välja. Nu kan jag inte välja att jobba åtta timmar på kontor eftersom jag får en ångestreaktion. Detta är jag helt med på. Trots att det går helt mot min intuition att öva på att vara inomhus specifika tider när värmen och solen kommer.

Fullständig stillhet

Soliga sommardagar är annars de enda gångerna då jag går ut ”frivilligt”. Då känner jag ett behov av att få en dos sol och värme. En kravlös eftermiddag ensam vid havet en sommardag – det är faktiskt bara då då jag upplever en total frånvaro av stress och ångest; en fullständig stillhet. Att inte kunna få stjäla mig några sådana dagar per år har jag svårt att föreställa mig. (Terapeuten reflektioner på det här antisociala beteendet då…? Vi kom inte in på det!)

Detta är anledningen till att jag drar mig till projekt där jag har frihet i tid och rum. Det spelar ingen roll exakt var och när jag gör jobbet, bara det blir gjort. Projektet som nu är på väg att starta handlar om att bygga upp en verksamhet på webben och passar till viktiga delar in i detta mönster.

Övergripande reflektioner

Kbt-Lasse frågade om hur jag tyckte det kändes på det övergripande planet. Jag berättade att det börjar gå upp för mig själv att jag faktiskt mår bättre. Det har hänt nu ett par gånger att jag suttit i soffan framför tv:n, passiv efter att jag käkat, och kommit på mig själv med att ha en gryende ångestorm i bröstet. Då har jag tvingat mig upp för att diska upp och…

…sedan mått mycket, mycket bättre!

Sjukdom eller stökig lägenhet – vad kom först?

Såg att en vänlig själ kommenterat ett av mina blogginlägg på sin egen blogg. Kul men det kändes bakvänt…

Hittade en intressant blogg. Om hur det kan gå när man inte röjer och håller ordning, man blir sjuk!!! Se själva>>> Börja röja så ser ni en glimt av paradiset.

Till minst 100% är jag säker på att stöket är en följd av mina depressions- och ångestproblem – inte tvärtom! Sedan är det ju så att jag mår sämre och sämre ju mer jag undviker att ta tag i stöket och det var antagligen den delen som skribenten såg, och också har rätt i så klart.

Min poäng är denna; jag mår bättre och bättre när jag nu konsekvent tar tag i sånt jag (på grund av sjukdom) undvikit; vissa sociala kontakter, motion, samt stök, diskning och städning. Det var ju det, det kommenterade inlägget handlade om och det är också anledningen till att jag skriver denna blogg. Jag såg en glimt av ”paradiset” (ja ja – en aning överdrivet!) och upplevde en stor tillfredsställelse med att ha påbörjat en positiv utveckling. Jag ”genomskådade” kbt-behandlingen och upptäckte att den fungerade!

Men visst påminner det om hönan eller ägget-problemet. Vilket kom först? Inget! Båda utvecklades fram genom evolutionen. Det frö till depression och ångest som startade mina stökproblem var säkerligen mycket mindre när det hela började en gång i tiden. Sedan dess har både stöket och sjukdomen blivit värre. De har gått hand i hand, ungefär som hönan och ägget.

Städning igen – mitt upp i stöket

Arrgh… Lasse pratar städning igen! Orkar inte… Men det behövs. *suck*

Veckans uppdrag gick inte så bra. Jag fixade del ett ganska bra, del två något mindre bra och del tre och fyra inte alls. Jag skulle ha tagit tag i ”stök” och ”högar” Pappershögsom bara blivit liggande eller undangömda på olika ställen. Stökiga köksskåp, hög med papper och ”skräp” i soffan, byrån och garderoben.

Bokhyllan fixade jag alltså den gångna veckan. Den flyttades och ”städades”. (Eller vad 17 kallas det? – Rensades och organiserades?) Köket är till viss del klart sedan tidigare.

En förklaring till att det gick så trögt var ju att jag hastigt och lustigt påbörjade min praktik, så klart. Måndagen och tisdagen försvann då. Men det måste jag ju erkänna inte är huvudförklaringen. Det passar in i undvikandemönstret. Varför vara aktiv och göra något som jag må bra av? – Jag kan ju vara passiv och förbli ett stackars offer..

Slänga eller sortera högarna

Dagens kbt-session var nummer tio i ordningen. Kbt-Lasse var riktigt envis och benade och rotade i städ- eller organisationsproblemet. Den nya veckouppgiften blir att fokusera på det som jag kallar ”högarna”. Det är högar med papper (främst, men också annat; cd-, eller dvd-skivor, sladdar och andra prylar) av olika slag som hamnar i en att göra-hög på skrivbordet, och en liknande på hallbyrån där jul- och påskkort ligger ett par år. Högarna flyttas sedan till en större hög i ena soffhörnet, en byrålåda, en kasse i garderoben eller en ”tillfällig” hög ett halvår under sängen. Jag tror aldrig(!?) det hänt att jag återvänt till en av dessa högar för att leta reda på ett papper som jag saknat.

Det jag vet finns där som jag inte vill bli av med är idéer, uppslag och information som rör de projekt jag är inblandad i. Särskilt det föreningsprojekt som är aktuellt nu. Det har ju funnits i mitt huvud minst tre-fyra år nu och har resulterat i en hel del papper. (Detta rör alltså inte de formella sidorna av till exempel det gamla föreningsprojektet, sådana dokument har jag bra koll på.)

Ingen ny hög

Så veckouppdraget blir att gå igenom dessa högar med papper och grejer och stoppa in dem i antingen en tydligt märkt projektpärm (samt möjligtvis någon mer pärm eller tidskriftsamlare) eller slänga dem. Det får inte bli en ny hög!

Terapeuten föreslog tankeexperimentet att slänga högarna rakt av och undrade vad som skulle hända då. Skulle jag sakna något? Tanken känns oerhört lockande – men samtidigt skrämmande… Hmm… Tänk om det faktiskt är det jag ska göra? Jag kommer ju faktiskt inte på att jag en enda gång hittat något jag saknat i dessa högar. (Däremot har jag hittat information, idéer och uppslag där, men information finns i överflöd på nätet och brist på idéer och uppslag har jag inte direkt.)

Det var något att suga på!

Halvvägs

Lasse frågade hur jag mådde nu jämfört med första gången vi sågs. Sådana frågor tycker jag är väldigt svåra att svara på. Jag sa att jag tycker att det känns som om vi behandlar viktiga saker. De känslostormar som vaknar inombords tyder på det. Det känns helt klart som att vi är på väg åt rätt håll.Efteråt kom jag på att frågan kanske kom sig av att halva hans termin gått och därmed också halva utbildningsterapin. För det har den antar jag. Synd egentligen. Det känns ju som att vi bara börjat skrapa på ytan… Eller så är det min vanliga negativitet. Jag tycker att jag alltid mår dåligt och jag märker ingen skillnad själv. (Jag vet ju verkligen att det hänt positiva saker egentligen!)

Egna ”övningar”

Den här gången påtalade Lasse att jag ska fortsätta utmana mig själv på de områden vi redan berört. Till exempel prata med säljare. Dessutom får jag gärna ta tag i områden jag tycker jag är sämre på och hitta på egna ”övningar” och utmaningar. Som till exempel att ringa kompisar och personer jag tycker om (i stället för att bara messa någon gång då och då). Det är ju givetvis inte så att jag enbart ska göra det som terapeuten och jag kommit överens om – och vara passiv resten av tiden!

Precis innan terapitimmen var slut berörde jag att jag genast märkt av mina gamla stressproblem nu när jag börjat jobba (ok, praktisera dårå). Så förutom att fundera på egna tankar och känslor på andra områden ska jag även studera mig själv i jobbsituationen nu när jag får tillfälle till det.

Det låter ju som ett vansinnigt tråkigt mål, men jag vill kunna sitta vid ett skrivbord en åttatimmars arbetsdag utan att få panik och ångest.

Bilden med pappershögen har en CC-licens och kommer ursprungligen från dailydog på Flickr.

En glimt av paradiset – mitt i skiten

Vid sextiden står jag i köket för att fixa en kopp kaffe och kommer på mig själv med att må bra! Jösses! Köket är tämligen städat och undanstökat, diskat och rent, ommöblerat på ett bra sätt, lysröret är utbytt och fungerar – och dessutom lyser snön vit utanför fönstret…

Jag står där och trivs med livet i flera sekunder. – En härlig känsla!

Men, men… Resten av lägenheten ser värre ut. Så som det alltid gjort. Kbt-Lasse tycker det är dags för ett städuppdrag den här veckan igen. Det stämmer. Förutom några steg i köket sitter jag fast i samma undvikandemönster.

Övermäktig röra

Högar med papper och grejer som jag inte vet om jag ska spara eller slänga. Byrå, skåp och garderob saknar i det närmaste totalt ordning. Uppgiften att ta tag i röran känns övermäktig. Precis som den alltid gjort i alla år. Mitt inre motstånd finns kvar.

Men skillnaden är glimten i köket som jag upplevde. Det hände nåt. Jag kände hur bra det känns att inte leva i skiten längre. Att sluta undvika. Att göra istället.

Delar upp

På kbt-session nio idag bestämde vi att det var dags att ta tag i städningen – på ett ”grundläggande” plan, så jag hamnar på en nivå där normal veckostädning räcker efteråt. Innan dess krävs en större insats… Uppgiften delar jag upp på flera dagar under veckan, med tydliga mål och uppgifter.

Från och med nu ska jag undvika att leva i skiten!

Uppdaterat: se gärna kommentaren.

Vågar du inte gå till affären lille vän?

Innan terapeuten kom in på veckouppgiften på kbt-session åtta, pratade vi allmänt om hur veckan varit. Jag berättade om det oväntade mötet med Q:s kompis och att jag hälsade, bytte några ord och kände mig ”vuxen”. Jag ville fly i situationen men stannade kvar för ett par artighetsfraser och kände mig nöjd efteråt.

Hotad?

Nu är denna kvinna en väldigt snäll och sympatisk människa. Vissa har jag svårt för ”på riktigt”. Jag känner mig hotad på något sätt. Hotad, attackerad, anklagad och angripen. Bara av att någon existerar i närheten. Jag förstår inte vad som är den gemensamma nämnaren för denna grupp människor, det kunde inte heller terapeuten svara på så klart.

Min gissning är att det är ”svart-vita” människor som inte ser gråskalan, som enbart ser sitt eget perspektiv och är snabba att döma andra. De förmår inte möta andra som medmänniskor. De bygger upp skydd, skal, murar och vallgravar där de gömmer sig, så inga riktiga möten kan ske. Precis som jag var förr…Och i viss mån fortfarande är…

Veckouppdraget

Terapeuten tyckte jag fixade veckouppgiften bra. Jag knatade in i två affärer – inte bara en – och pratade med säljare. Jag var själv väldigt tveksam – eftersom jag bytte affär precis innan. Dessutom gjorde jag uppgiften ”på väg till bussen”. Det är en sorts ”säkerhetsbeteende” fick jag reda på. Jag hade något att skylla på för att snabbt ”fuska” mig igenom uppdraget. (Terapeuten menade att jag kunde skylla på klockan och hasta därifrån om jag kände mig trängd.)

Han lyckades övertyga mig om att uppdraget var bra utfört. Förra gången jag försökte gick det ju inte alls. Nästa uppdrag blir ändå samma som förra men med skillnaden att jag ska försöka respektera min egen plan och inte ha en buss eller något annat som säkerhetsventil. Start och mål ska vara hemma och vilken affär jag ska till ska vara bestämt innan jag går hemifrån.