Kategoriarkiv: kbt

Städning igen – mitt upp i stöket

Arrgh… Lasse pratar städning igen! Orkar inte… Men det behövs. *suck*

Veckans uppdrag gick inte så bra. Jag fixade del ett ganska bra, del två något mindre bra och del tre och fyra inte alls. Jag skulle ha tagit tag i ”stök” och ”högar” Pappershögsom bara blivit liggande eller undangömda på olika ställen. Stökiga köksskåp, hög med papper och ”skräp” i soffan, byrån och garderoben.

Bokhyllan fixade jag alltså den gångna veckan. Den flyttades och ”städades”. (Eller vad 17 kallas det? – Rensades och organiserades?) Köket är till viss del klart sedan tidigare.

En förklaring till att det gick så trögt var ju att jag hastigt och lustigt påbörjade min praktik, så klart. Måndagen och tisdagen försvann då. Men det måste jag ju erkänna inte är huvudförklaringen. Det passar in i undvikandemönstret. Varför vara aktiv och göra något som jag må bra av? – Jag kan ju vara passiv och förbli ett stackars offer..

Slänga eller sortera högarna

Dagens kbt-session var nummer tio i ordningen. Kbt-Lasse var riktigt envis och benade och rotade i städ- eller organisationsproblemet. Den nya veckouppgiften blir att fokusera på det som jag kallar ”högarna”. Det är högar med papper (främst, men också annat; cd-, eller dvd-skivor, sladdar och andra prylar) av olika slag som hamnar i en att göra-hög på skrivbordet, och en liknande på hallbyrån där jul- och påskkort ligger ett par år. Högarna flyttas sedan till en större hög i ena soffhörnet, en byrålåda, en kasse i garderoben eller en ”tillfällig” hög ett halvår under sängen. Jag tror aldrig(!?) det hänt att jag återvänt till en av dessa högar för att leta reda på ett papper som jag saknat.

Det jag vet finns där som jag inte vill bli av med är idéer, uppslag och information som rör de projekt jag är inblandad i. Särskilt det föreningsprojekt som är aktuellt nu. Det har ju funnits i mitt huvud minst tre-fyra år nu och har resulterat i en hel del papper. (Detta rör alltså inte de formella sidorna av till exempel det gamla föreningsprojektet, sådana dokument har jag bra koll på.)

Ingen ny hög

Så veckouppdraget blir att gå igenom dessa högar med papper och grejer och stoppa in dem i antingen en tydligt märkt projektpärm (samt möjligtvis någon mer pärm eller tidskriftsamlare) eller slänga dem. Det får inte bli en ny hög!

Terapeuten föreslog tankeexperimentet att slänga högarna rakt av och undrade vad som skulle hända då. Skulle jag sakna något? Tanken känns oerhört lockande – men samtidigt skrämmande… Hmm… Tänk om det faktiskt är det jag ska göra? Jag kommer ju faktiskt inte på att jag en enda gång hittat något jag saknat i dessa högar. (Däremot har jag hittat information, idéer och uppslag där, men information finns i överflöd på nätet och brist på idéer och uppslag har jag inte direkt.)

Det var något att suga på!

Halvvägs

Lasse frågade hur jag mådde nu jämfört med första gången vi sågs. Sådana frågor tycker jag är väldigt svåra att svara på. Jag sa att jag tycker att det känns som om vi behandlar viktiga saker. De känslostormar som vaknar inombords tyder på det. Det känns helt klart som att vi är på väg åt rätt håll.Efteråt kom jag på att frågan kanske kom sig av att halva hans termin gått och därmed också halva utbildningsterapin. För det har den antar jag. Synd egentligen. Det känns ju som att vi bara börjat skrapa på ytan… Eller så är det min vanliga negativitet. Jag tycker att jag alltid mår dåligt och jag märker ingen skillnad själv. (Jag vet ju verkligen att det hänt positiva saker egentligen!)

Egna ”övningar”

Den här gången påtalade Lasse att jag ska fortsätta utmana mig själv på de områden vi redan berört. Till exempel prata med säljare. Dessutom får jag gärna ta tag i områden jag tycker jag är sämre på och hitta på egna ”övningar” och utmaningar. Som till exempel att ringa kompisar och personer jag tycker om (i stället för att bara messa någon gång då och då). Det är ju givetvis inte så att jag enbart ska göra det som terapeuten och jag kommit överens om – och vara passiv resten av tiden!

Precis innan terapitimmen var slut berörde jag att jag genast märkt av mina gamla stressproblem nu när jag börjat jobba (ok, praktisera dårå). Så förutom att fundera på egna tankar och känslor på andra områden ska jag även studera mig själv i jobbsituationen nu när jag får tillfälle till det.

Det låter ju som ett vansinnigt tråkigt mål, men jag vill kunna sitta vid ett skrivbord en åttatimmars arbetsdag utan att få panik och ångest.

Bilden med pappershögen har en CC-licens och kommer ursprungligen från dailydog på Flickr.

En glimt av paradiset – mitt i skiten

Vid sextiden står jag i köket för att fixa en kopp kaffe och kommer på mig själv med att må bra! Jösses! Köket är tämligen städat och undanstökat, diskat och rent, ommöblerat på ett bra sätt, lysröret är utbytt och fungerar – och dessutom lyser snön vit utanför fönstret…

Jag står där och trivs med livet i flera sekunder. – En härlig känsla!

Men, men… Resten av lägenheten ser värre ut. Så som det alltid gjort. Kbt-Lasse tycker det är dags för ett städuppdrag den här veckan igen. Det stämmer. Förutom några steg i köket sitter jag fast i samma undvikandemönster.

Övermäktig röra

Högar med papper och grejer som jag inte vet om jag ska spara eller slänga. Byrå, skåp och garderob saknar i det närmaste totalt ordning. Uppgiften att ta tag i röran känns övermäktig. Precis som den alltid gjort i alla år. Mitt inre motstånd finns kvar.

Men skillnaden är glimten i köket som jag upplevde. Det hände nåt. Jag kände hur bra det känns att inte leva i skiten längre. Att sluta undvika. Att göra istället.

Delar upp

På kbt-session nio idag bestämde vi att det var dags att ta tag i städningen – på ett ”grundläggande” plan, så jag hamnar på en nivå där normal veckostädning räcker efteråt. Innan dess krävs en större insats… Uppgiften delar jag upp på flera dagar under veckan, med tydliga mål och uppgifter.

Från och med nu ska jag undvika att leva i skiten!

Uppdaterat: se gärna kommentaren.

Vågar du inte gå till affären lille vän?

Innan terapeuten kom in på veckouppgiften på kbt-session åtta, pratade vi allmänt om hur veckan varit. Jag berättade om det oväntade mötet med Q:s kompis och att jag hälsade, bytte några ord och kände mig ”vuxen”. Jag ville fly i situationen men stannade kvar för ett par artighetsfraser och kände mig nöjd efteråt.

Hotad?

Nu är denna kvinna en väldigt snäll och sympatisk människa. Vissa har jag svårt för ”på riktigt”. Jag känner mig hotad på något sätt. Hotad, attackerad, anklagad och angripen. Bara av att någon existerar i närheten. Jag förstår inte vad som är den gemensamma nämnaren för denna grupp människor, det kunde inte heller terapeuten svara på så klart.

Min gissning är att det är ”svart-vita” människor som inte ser gråskalan, som enbart ser sitt eget perspektiv och är snabba att döma andra. De förmår inte möta andra som medmänniskor. De bygger upp skydd, skal, murar och vallgravar där de gömmer sig, så inga riktiga möten kan ske. Precis som jag var förr…Och i viss mån fortfarande är…

Veckouppdraget

Terapeuten tyckte jag fixade veckouppgiften bra. Jag knatade in i två affärer – inte bara en – och pratade med säljare. Jag var själv väldigt tveksam – eftersom jag bytte affär precis innan. Dessutom gjorde jag uppgiften ”på väg till bussen”. Det är en sorts ”säkerhetsbeteende” fick jag reda på. Jag hade något att skylla på för att snabbt ”fuska” mig igenom uppdraget. (Terapeuten menade att jag kunde skylla på klockan och hasta därifrån om jag kände mig trängd.)

Han lyckades övertyga mig om att uppdraget var bra utfört. Förra gången jag försökte gick det ju inte alls. Nästa uppdrag blir ändå samma som förra men med skillnaden att jag ska försöka respektera min egen plan och inte ha en buss eller något annat som säkerhetsventil. Start och mål ska vara hemma och vilken affär jag ska till ska vara bestämt innan jag går hemifrån.

Tag plats i butiken

Igår var det session nummer sju av den kognitiva beteendeterapin (kbt). Den här veckan ska jag återigen utmana den sidan hos mig som undviker sociala situationer. Mina egna funderingar kring det gamla – inte så lyckade – uppdraget gav förutsättningarna. Jag ska gå till en butik, prata med en säljare och ställa frågor om en produkt. Det får gärna vara frågor som jag inte redan kan svaret på och gärna om en produkt som jag verkligen är intresserad av.

Sorkar som misslyckas 

Terapeuten gick ännu en gång igenom SORK-modellen; Stimuli – Organism – Reaktion – Konsekvens. Jag tycker att jag kan den utan och innan. Jag är lite förbryllad över varför han återkommer till detta. Fattar han inte att jag fattar? Eller är poängen att jag ska påminna mig själv om det här mönstret oftare?

Vi pratade också om misslyckande. Eller rädsla för misslyckande. Eller känslan av att inte duga och räcka till. Det är en stor grej för mig. Man vet vad man har men inte vad man får, är en variant på det. Jag är ”tryggare” i passivitet, än att ge mig ut på okänd mark. Terapeuten förde in misslyckandet i SORK-modellen.

S – stimuli

Social kontakt. Till exempel prata med en säljare.

O – organism

Trötthet, luften ”tar slut”, hjärtat går igång, nedstämdhet.

R – reaktion

Alternativ 1: Undviker. – Vill inte misslyckas eller se dum ut. Flyr från situationen.
Alternativ 2: Undviker inte. – Stannar kvar i situationen. ”Bjuder på” att jag är en människa med fel och brister, om det händer nåt oväntat.

K – konsekvens

Alternativ 1: (Undvikandet.) På kort sikt; mindre ångest. På lång sikt; mer ångest.
Alternativ 2: (Icke-unvikandet.) På kort sikt; mer ångest. På lång sikt; mindre ångest.

Det är solklart för mig. Jag måste utsätta mig för jobbiga situationer och gå igenom dem. ”Lära” mig att de inte är farliga. Konkret uppleva på egen hand att de ger mindre ångest på sikt. Jag måste ”lyfta upp” mitt medvetande i den jobbiga situationen. Stanna kvar i situationen och betrakta mig själv. Betrakta mina val och välja det rätta. Att stanna kvar ger mindre ångest på sikt. Att fly från situationen ger mer ångest på sikt.

Roller

När vi diskuterade detta associerade jag till roller. Att vi har skal, masker och roller som vi tar hjälp av eller döljer oss bakom. Jag har ju fixat en hel del sociala situationer många gånger förut. Jag är inte fullständigt hopplös. Bäst går det när jag medvetet träder in i en ”roll”. Då är jag ju inte mig själv. Jag låtsas vara den som tar plats i butiken, till exempel, och ställer frågor och ”bjuder på” att jag kanske betraktas som dum och mindre vetande. Det funkar ibland. Det kräver en kraftansträngning innan och det får inte hända något oväntat under tiden så jag ”halkar dit”.

Roller känns som ett riskabelt verktyg som gränsar till fusk. Jag vill ju att jag ska fixa sociala situationer på ett naturligt sätt – inte ett låtsas-jag!

Jaja… Jag ska försöka mig på detta uppdrag och dessutom försöka registrera vad som händer på tanke- och känsloområdet under tiden.

Idag kanske? Känns väl som en bra dagsplan…