Etikettarkiv: ångest

Få saker gjort! – GTD

Ska försöka dokumentera detta i min smått bortglömda ”må bra-blogg”. Har nu hunnit med två besök hos min ”personlige coach” (annat ord för psykolog). Det var ett år sedan sist. Nu handlar det om min fallenhet för att ”trilla dit” i deppsvackor och blockeringar samt nedprioritera privata sociala aktivititeter. Han tog upp GTD-metoden (Getting Things Done – Att få saker gjort).

Nu har jag ju redan kommit så långt i min personliga utveckling så jag insett att jag behöver något sådant stöd som motvikt mot mina oorganiserade stresstendenser. Jag har alltså provat och försökt – och halkar ändå dit. I deppsvackorna orkar jag inte stå emot. Eller kommer inte ihåg att påminna mig själv, eller vad som nu är problemet.

Nu har jag bestämt mig för att försöka igen, med externt stöd.

Steg ett är klart: Inboxen är rensad. Det som låg där är inlagt i kalender eller i fack som ”next” eller someday. Jag hade redan GTDinbox kopplat till mitt Gmail-konto. Jag har väl förberett mig för ett riktigt försök, kanske man kan säga.

Mål två är också klart; att ta ett steg på det sociala området. Jag prioriterar ständigt jobbsaker på bekostnad av privata sociala aktiviteter. På söndag sticker jag på teatersport med vänner!

Obehaget och ångesten kommer

Stressen växer och växer. Jag krymper och krymper.

Förmår inte att kommunicera. Förmår inte att reflektera. Förmår mig inte att göra kloka saker för min egen skull. Följer bara spåret rakt fram. Traskar på som en robot.

Energin försvinner. Dimman kommer.

Känner igen det här…

Måste göra något…

…?

Stressen kommer krypande

Nu kommer stressen krypande på det nya jobbet. Mycket tid går åt till andra arbetsuppgifter än vad som egentligen ingår i projektet.

Det är mitt gamla favoritprojekt som jag nu ”sålt” till en ny arbetsgivare. — Jag ”hyr” mig en arbetsgivare eftersom jag inte känner att jag fixar att vara egenföretagare med min stress- och depp-ohälsa.

På det här stället har jag inte samma möjlighet att ”parera” genom att styra över tid och rum som förr. Mitt vanliga försvar mot stressen är borta. ”Idealbilden” är åtta timmar per dag på kontoret, men med min ohälsa samt min ”starta eget-gen” i bakgrunden vill jag ju kunna styra över när och var arbetet utförs. Att alltid finnas fysiskt tillgänglig för andra att rycka och slita i upplever jag som destruktivt och stressande. Telefon, e-post och elektroniska kommunikationsverktyg kan man stänga av eller kolla när man själv vill.

På ett webbprojekt behöver man egentligen inte finnas fysiskt tillgänglig på en viss plats eller på vissa tider. Mina förutsättningar, min plan för framtiden samt hur arbetsuppgifterna ser ut passar ihop som ett pussel. Det finns en anledning till att projektet är konstruerat som det är.

Torsdagar har nu blivit mitt möjliga andningshål. Det är distansjobbardagen. Då kan jag styra över tid och plats. I morgon ska det bli fint väder. Då tar jag med mig en bok eller två inköpt i projektet samt en mobil internetuppkoppling och parkerar mig själv utomhus nånstans; under ett träd eller gärna nära något salt skvalpande vatten. – Detta, plus att styra upp arbetsuppgifterna så klart, är mitt recept mot stressen just nu. Jag får tala om att det inte är okej med arbetsuppgifter som sväller, tar plats och drabbar projektet.

Större än mig själv

Först mådde jag dåligt en period, sedan har det hänt andra saker som jag prioriterat. Därför har mitt bloggande legat nere ett tag. (Men lite mikrobloggande brukar jag hinna med.)

Utåtriktat uppdrag

Tänkte sammanfatta den senaste tidens händelser. Efter det att jag blev arbetslös vid nyår – och trillade ner i min gamla deppgrop så smått – har jag blivit vald till ett frivilliguppdrag i en organisation. Detta har inneburit en hel del som förr hade varit nästintill otänkbart för mig. Det handlar om telefonsamtal, möten, planering och ansvar.

För mindre än ett år sedan hade jag inte fattat frågan om någon bett mig ställa upp. Det hade varit en fullständigt obegriplig frågeställning. Hur skulle jag kunna fixa det? Lilla jag?

Saknar ångesten

Fror

Det är som om jag på ett ögonblick gått från en depressionslivsstil till en anti-depressionslivsstil. Istället för att sitta hemma och tycka synd om mig själv så jobbar jag för andra – för något som är större än mig själv. I går kväll så märkte jag att jag ”saknade” den vanliga ångestknuten i magen som jag ofta haft på kvällen. Har inte märkt av den på länge nu. Min gamla följeslagare morgondepressionen tror jag har börjat blekna till och med.

Stress

Tyvärr finns det faktorer som är stressiga. Dels besläktat med sånt som jag varit inblandat i själv tidigare, dels sånt som bara hamnat i knät på oss i styrgruppen. Det har varit mycket att göra. Eftersom jag kan disponera min arbetslösa tid fritt på dagarna har jag tagit på mig mycket av det. Jag har känt av den gamla stressreaktionen men vet hur jag hindrar den.

Det finns till och med ett hot som ifrågasätter projektet – vilket egentligen är makalöst stressande – men det rör inte mig personligen. Till och med den aspekt som har med mina tidigare bidrag att göra, berör mig inte personligen, så att säga. Jag litar på min grundläggande livsfilosofi och känner mig trygg i den. Det finns inga skelett i garderoben jag skäms för. Inklusive de saker jag kunde gjort bättre!

Här och nu finns jag med för att jag är övertygad om att jag kan hjälpa till i en fråga som är större än mig själv. Jag går ”i min värderade riktning” som en klok man sa en gång… (Min ”coach”; han blev överlycklig när jag berättade om uppdraget!)

Vårda, väx och sprid!

Nu, kände jag att det var dags att dela med mig av framstegen i mitt livsprojekt – må bra-projektet – igen.

Jag mår bra när jag inte tänker på vad jag ska göra för att må bra! Istället tänker jag på vad jag värdesätter och vårdar det så det gror, växer och sprider sig!

Sitta ute och jobba?

Idag fick min terapeut, Roy, något att bita i. Jag känner tydligt hur passiviteten och depressionstendenserna har slitit i mig de senaste veckorna sedan projektet ”lades på is” och jag blev arbetslös. Hur ska jag göra för att inte glida närmare och närmare avgrunden och till slut trilla dit riktigt ordentligt? 

Dagsschema utan passivitet

Ett tänkvärt råd jag fick var att fundera ut hur mitt dagsschema skulle se ut om jag tänkte bort depressionen och passiviteten.

Ok… Tja, något i den här stilen…

Kvinna med laptop på café

  • Morgon
    • Se till att kroppen vaknar. Svettas en gnutta; cykla, simma eller åtminstone ta en promenad. 
  • Förmiddag
    • Ta en frukost samt gå igenom e-post och rss-flöden (nyheter).Varför inte göra detta ute nånstans? Sitta på ett café en timme eller två på förmiddagen? Förutom att jag ”kommer igång” och besegrar passiviteten får jag ju en social övning också. Om det funkar borde det bli en riktig kick…
    • Jobb/projektaktiviteter.
      • Se till att detta inkluderar människor i verkliga livet. Det jag är dålig på… Underhålla gamla kontakter  samt skapa nya.
  • Lunch
    • Kanske tillsamman med någon bekanting?
  • Eftermiddag
    • Mer jobb/projektaktiviteter.
      • Boka in besök hos någon som kan stötta eller hjälpa till? Arbeta för en anställning/samarbete med intressant organisation/företag/tilltänkt arbetsgivare.
    • Må bra-aktiviteter
      • Ev. boka in andra sociala eller meningsfulla aktiviteter.
  • Sen em/tidig kväll
    • Laga mat och käka
    • Ringa/umgås med släkt och vänner. (Ok, inte varje dag. Men någon gång per vecka!)
  • Kväll
    • Egen aktivitet; ”hobby”. Eller se på film. I undantagsfall teve…
    • Varva ner innan läggdags; läsa och koppla av. 

Så… Vad 17 skulle vara så himla omöjligt med ett sånt dagsschema? (Om man nu bortser från att jag får sämre ekonomi utan jobb!) Egentligen…? Jaja, det är en bra utgångspunkt för framtida dagsplaner i alla fall. 

Ute bland folk

Roy tände till lite när jag pratade om café-idén. Jag undrar själv om det är något tokigt i det konceptet. Det finns ju en del som gör så på vissa ställen. Han tyckte jag skulle undersöka eller försöka detta och rapportera via e-post efter en vecka hur det gått. Jag har ju skaffat bärbar dator och sett till att mobilen funkar som modem, så det är praktiskt möjligt.

Lockande sätt att kämpa mot passiviteten; så jag inte ”möglar bort” och blir mer och mer isolerad. 

Ostrukturerad och förvirrad?

Nu känner jag mig ganska ostrukturerad och förvirrad. Någon som Roy protesterade emot. Men jag upplever nästan att jag förlorat styrseln lite. Jag följer inte upp initiativ jag tagit själv. Har inte ringt telefonsamtal som jag borde till exempel. Men det är kanske jag som trycker ner mig själv… 

Faktum är att jag tagit initiativ till sociala aktiviteter samt lösningar på jobbfronten som jag borde vara stolt över. Det kan vara så att det blir så positivt som det var ett tag i höstas igen. 

Närmast på att göra-listan

Morgondagens dagsplan?

  • Justera dygnsrytmen. 
    • Varva ner med läsning vid 21-22, senast.
    • Gå upp 7-8, senast.
  • Undersöka café-idén.
    • Lämpligt ställe? Öppettider? Får man sitta med dator där? (Det har jag ju läst om och sett på flera ställen, men det kanske inte passar överallt?)
  • Återuppta min gamla strategi med dagsplaner. 
    • Följa ett schema som jag utvärderar/skriver/förbättrar varje kväll. Utvärdera dagens samt skriver morgondagens. Morgondagens plan ska innehålla lagom mycket utmaning och motstånd. Det ska bli en prestation och något att vara stolt över, men inte så svårt så det inte blir av.
  • Något socialt. Ringa en kompis om gammal filmkvällsidé? 

Bild: Ed Yourdon (Flickr)

Hur det är att inte ha ångest eller depression

På min arbetsplats under hösten… Där har jag upplevt mitt arbetslivs bästa stunder.

Där kände jag att jag var del av en gemenskap. Där fick jag prova på känslan av tillhörighet. Det kändes som om jag för första gången kunde glömma bort att vara självkritisk och ångestfylld tillsammans med andra. Jag placerade inte mig själv utanför gruppen. Jag vågade ta plats i gruppen – precis som vem som helst.

Det gav mig en helt otrolig inblick i hur det är att vara en människa utan ångest, depression och dålig självkänsla. Det var en fantastisk känsla!

Utvärdering av ACT/KBT

Idag var det femte sessionen – och en första utvärdering – av min ACT-terapi (som alltså tydligen är en blandning av ACT och KBT). 

De senaste veckorna har jag upptäckt flera framsteg, som jag inte alls är säker på beror på den nypåbörjade terapin. Men i vilket fall som helst är jag mer än intresserad av att fortsätta. Detta med nya mål och utvärderingar, så man kan se att det går framåt. 

På grund av att jag kanske är arbetslös – och får en helt ny ekonomisk situation – i januari så bestämde vi att en gång varannan vecka räcker. Det hoppas jag att jag fixar. 

Idag använde terapeuten ordet ”coach” om sig själv och sin roll, vilket jag reagerade en aning på. Men är det någon som borde ha tillåtelse att använda den titeln är det väl någon som är legitimerad psykolog. Sedan är det väl kanske en aning mindre ”skämmigt” att ha en coach än att gå till en terapeut eller psykolog…

Livet bara försvinner

Jag gör ju inte det som är roligt.

…inte det som är viktigt.

…inte det som fyller livet med mening.

 

När börjar livet?

När startar det?

När börjar det roliga?

Vem startar det?

Vem gör livet kul?

Vem gör det intressant och meningsfullt?

Vems ansvar är det…

Vem…

…?

?

Skrivlust med ångest

Känner skrivlusten komma. Men samtidigt finns en ångestorm i bakgrunden. Smått helsjukt! Men jag kommer ha en ansökan klar imorgon!

Ångestorm

Känner en liten ångestorm längst ner i magen. Men den kommer inte att besegra mig den här gången. Det är jag helt säker på. Tror jag. *suck*