Etikettarkiv: blockering

Deadline-depression eller skrivkramp

Fick ett vältajmat återbesök hos min KBT-Lasse precis när min deadline-depression höll på att visa sig i förra veckan.

Plus- minus-lista.

Plus-/minuslista från Kbt-återbesöket.

Det är dags för utvärdering och nyansökan i projektet jag håller på med. Att skriva saker i verkligheten – som inte ”bara” ska ligga ute på nätet – kan trigga min perfektionism, depression, ångest, dåliga självkänsla, vad jag nu ska kalla det.

Det terapeuten gjorde var att sätta upp en plus- och minus-lista över min fobi för deadlines. Det var oerhört befriande. Skrivkrampen lossnade och jag satt sedan två dagar – i torsdags och fredags – och skrev som bara den! 

Det enda som talar för att jag inte skulle fixa uppgiften finns i mitt huvud. De faktiska omständigheterna är ju klara!

Tre säljare anfaller en socialfobiker

Idag skulle jag, för tredje gången, försöka besegra min socialfobiska sida och prata med en säljare i en affär. Första gången gick det inte alls, andra gången bytte jag affär och skötte uppgiften ”snabbt och slarvigt” eftersom jag var på väg till bussen. Nu den tredje gången skulle jag respektera min egen planering och inte byta lokal. Start och mål vara hemma, så jag inte kan utföra uppgiften ”med vänsterhanden” eller ”medan jag är på språng” någon annanstans. (Till exempel snabbt slinka in när jag är på väg till bussen eller kbt-terapin!)

Signaler på oro

I morse vaknade jag med lätt huvudvärk och magproblem. Typiska signaler på oro och stress. Jag märkte av ångestsignaler när jag tänkte på uppgiften och att jag bestämt mig för att klara av den innan lunch.

Väl på väg – innan lunch (hurra!) – märkte jag att jag gick in ett ”tänka och känna så lite som möjligt”-tillstånd.

Genom att ta en annan väg till Siba, affären jag valt ut, undvek jag att gå förbi ComputerCity-dörrarna. Där jag lockades gå in sist. Jag gick rakt förbi Telenor-säljarna i entrén trots att de tjoade till. De pratade jag ju med vid mitt första försök. Men hamnade då rakt i famnen på en säljare för ip-telefoni som stod inne i själva butiken. Jag tog honom för en Siba-försäljare först och blev glad över att det skulle gå så lätt. Det syntes tydligt att han ville prata med mig. Men det märktes snabbt att han ville sälja nåt annat. Jag lyssnade, ställde till och med någon fråga, men avstyrde det hela efter ett tag. Det kändes dumt att avbryta och ännu mer dumt att han nu fanns kvar precis i närheten när jag skulle återuppta mitt egentliga uppdrag. Jobbigt!

Besvärligt läge

Det var mer folk i butiken än jag trodde. Är de lediga dan innan långfredagen kanske? Såg en säljare vid mobildesken, området jag bestämt mig för. Han var upptagen med en kund, liksom flera andra vid andra säljdeskar runt om i butiken. Samtidigt kämpade jag med känslan av att avbryta uppdraget och fly. Ip-säljaren stod några få meter bort. Ville inte vara i närheten av honom. Men lyckades ”lyfta” min närvaro i situationen och kväser den impulsen.

Efter att ha kämpat med mitt motstånd några minuter – medan jag irrade runt och kollade i montrar – ställde jag mig halvt om halvt(!?) i kö vid mobildesken.  När kvinnan före mig var klar rantade säljaren i väg precis framför nosen på mig – och gick bort och började skoja med ip-säljaren! Då kände jag mig dum. Syntes det inte att jag stod i kö alltså? Det fanns faktiskt inget annat att göra där.

Dum, dum och dum

Kände mig dum. Men stannade kvar i situationen. Kollade i montrar och samlade mig. Såg ganska snart att en säljare var ledig vid laptop-avdelningen precis intill. Det passade ju perfekt eftersom min tänka fråga handlade om ett mellanting mellan mobil och bärbar dator – eller en ”surfplatta”. (Eller snarare vilken sorts apparat som passar mig bäst; en som använder mobilen mycket mer till surfning än att prata i telefon.)

Han såg glad, trevlig och välkomnande ut. Finfint! Men han var praktikant! Han visade mig vidare och sa att jag borde prata med honom där. Denna någon var den säljaren som passerade framför nosen på mig för några minuter sedan! Som om jag var osynlig. Precis exakt det som är jobbigt för mig. Jaja…

Blev ställd

Nu kom han gående, såg att praktikanten pekade och upptäckte att det fanns en kund som ville ha hjälp. Jag försökte stammande och fumlande förklara min tänkta frågeställning. (Egentligen stammade eller fumlade jag säkert inte.) Han knatade i väg med mig till mobilmontrarna och pekade på en mobil och sa att det var den jag letade efter.

Nä, tänkte jag. Det är det ju inte. Jag blev ställd och tyckte inte jag fått svar på frågan. Lyckades sedan tala om att jag hört talas om surfplattor och fick då reda på att de inte hade några sådana. Sedan frågade jag om skillnaden mellan den han pekat på och en Nokia N95 som jag är intresserad av, men minns inte svaret. Jag tackade och lät honom ta nästa väntande kund. (Som jag inte märkte fanns bakom ryggen på mig, som tur var, annars hade jag blivit riktigt stressad.)

Alltid självkritisk

Uppdraget var avklarat. Men jag flydde inte då heller. Trots att jag tyckte att jag halvt om halvt gjort bort mig minst två, tre, sjutton gånger. Jag stannade kvar och kollade apparater på stereoavdelningen. Jag är amatör på ljudområdet, men ska kanske få överta en gammal bra(?) stereo och ville jämföra med en ny. Givetvis pratade jag inte med nån säljare.

På väg hem märkte jag två saker. Dels att jag var väldigt självkritisk och rackade ner på min prestation. Jag letade fel och brister hos mig själv och uppdraget jag utfört. Men också att det faktiskt kändes bra innerst inne. Särskilt jämfört med den gången jag misslyckades helt.

Belöning

Nu sitter jag hemma och har belönat mig med en hemmagjord ”indisk” smoothie. Jag känner mig nöjd med min prestation. Det negativa och självkritiska finns där men det positiva överväger helt klart!

Tillägg: Jag kan ju snabbt som attan lägga till att jag inte betraktar det här som ”riktig” social fobi. Min problematik ligger mer på undvikande generellt än på det specifika sociala området.

Eller så är den här bonusformuleringen ett tecken på min självkritik och hur jag förminskar mig själv. Jag kan inte ens lida av en riktig åkomma. Inte ska väl lilla jag… Det är inte så allvarligt… Det är nog bara lite inbillning…

Blockera – Om du vill bli alkoholiserad uteliggare

Undrar om det beror på kbt:n att jag börjar märka mina blockeringar? Eller inbillar jag mig?

Tom tomhetUndvika ångest ger ångest

Ångestattacker som är på väg, blockerar jag så snabbt och effektivt att jag inte märker dem. Jag är expert på kortsiktiga och omedelbara undvikanden. Alltså… Jag märker ibland inte attackerna förrän själva undvikandet ger mig ångest. Jag kan ju inte undvika undvikandet. Kan inte blockera blockerandet.

Ok, det är lite konstigt att jag formulerar mig så här kanske. Det är ju ingen ”ångestattack” om jag blockerar så att attacken inte kommer. Men grejen är ju att jag inte bryter mönstret och att undvikandet till slut ger ångest. Mönstret finns kvar och blir värre med tiden på det här sättet.

När jag tvingar mig själv att bryta undvikandet – till exempel genom att tänka på jobb och ekonomi – så känner jag direkt av ångestsymtom; tryck över bröstet, hjärta som klappar, luft som tar slut, plus ofta en stor nedstämdhet.

I vanliga fall blockerar jag alltså med en gång. Ett automatiskt och omedelbart undvikande. Slutar tänkta. Slutar känna. Ersätter tankar och känslor med tomhet och ett stort ingenting; utsmetad känslotom gråhet.

Ett skitjobb hade varit bättre

Mötet på arbetsförmedlingen igår gick väl “bra”, antar jag… Jag kan få arbetspraktik tills projektet börjar. Det innebär alltså att jag ska fortsätta leva på samma absurt mikroskopiska peng tills föreningens bidragsansökan godkänns. Vilket alltså blivit uppskjutet flera gånger; ett halvår hittills…

Detta innebär nu inte att jag “tar mig i kragen” och skaffar mig ett jobb; tillfälligt; så länge; vilket som helst. Till och med ett ”skitjobb” med dåligt betalt hade ju varit bättre än det här. Nä självklart inte. Passiviteten håller i sig…

Passiv tom gråhet

Det går inte att beskriva… Att inte kunna “rycka upp sig”. Inte ha energi. Vara helt paralyserad vad gäller allt väsentligt; allt som betyder något. Tomt, fullständigt tomt. Grått. Inte svart. Absolut inte vitt. Men inte nattsvart heller. Bara grå dimma. Bara tomhet. Inga konturer. Ingen utsikt. Varken hopp eller hopplöshet. Bara grått. Grå gråhet. Utan riktning eller energi.

Ibland är det ändå ganska svart också. Eller snarare mörkare nyanser av grått; nedstämdhet och sorg. Det är skönt en stund. Som kontrast till tomheten.

Stora hål i samhällets skyddsnät

Min situation gör att jag har fullständig förståelse för att folk blir hemlösa, alkoholister och narkomaner. Att de inte ”tar sig i kragen” eller ”rycker upp sig”. Det är en fruktansvärd tur att jag inte tycker om alkohol, antar jag.

Det är inte konstigt att folk tar till droger för att känna något, bryta ångesten eller dämpa depressionen. För att må bra, om än tillfälligt. Det är inte konstigt att folk ”hamnar mellan stolarna” hos myndigheterna, blir passiva, inte orkar ”rycka upp sig” och hamnar på gatan.

Trilla mellan stolarna

Att hamna mellan stolarna har jag så smått egen erfarenhet av. Myndigheter och vård som inte räcker till, som inte täcker upp, som tittar åt ett annat håll. Det är riktigt vanvettigt fruktansvärt otäckt att se hålen i samhällets skyddsnät på nära håll.

Nu har jag inte halkat dit – kommer väl knappast att göra det heller antar jag – men jag blir fullständigt vettskrämd av denna inblick i hur lätt det skulle vara att halka dit…

Just nu – igår

Gårdagens mikrobloggande.

  • 08:47 Ska på AF-besök. Jag märker hur jag blockerar ångestattacker på jobb- & ekonomiområdet. ”Kan” ej tänka… Eller känna…

Mina Twitter-inlägg ihopklumpade och postade via LoudTwitter.

Just nu – igår

Gårdagens mikrobloggande.

  • 09:33 Svårt att vakna av alarmet när mobilen är på ljudlös. Vaknade efter nio…
  • 09:57 Ser på en debatt mellan humanisten och ateisten Christer Sturmark och pastor Ulf Ekman i Livets Ord! Om religion och ateism.
  • 11:01 Kör en klockan 11-smoothie-frukost igen: 1,5 dl apelsinjuice, 1 dl yoghurt, is, halv banan, 1-2 krm ingefära och kanel mixat. Mums!
  • 13:05 Badrummet städat, från golv till tak, närapå i alla fall.
  • 13:57 Ekonomisk blockering. Ser än en gång hur fruktansvärt tajt d e. Borde fixa jobb. Ångest. Blockering. Äh… Tänker inte på det…
  • 14:05 Har slösat pengar på mobildatatrafik. Ska försöka klara mig på 21 kr i 18 dagar nu. Annars kommer jag ofta upp i 10-20 kr/dag.
  • 15:06 En full tidningkasse bortburen. Riktigt bra. En fröjd att komma hem till en lgh som doftar nystädat – utan returpapper i hallen!

Mina Twitter-inlägg ihopklumpade och postade via LoudTwitter.

Egna kommentarer till mikroinläggen [2008-03-08]:

  • Jaha, typiskt! Nu när jag städat har jag hittat tre kassar med returburkar och två med glas. *suck* Vilket miss…  (Detta är menat som ett skämt. Fast jag menar allvar samtidigt…)
  • Ekonomin har inte blivit extra tajt nu, som jag först trodde. Jag lyckades lura mig själv, såsom jag gjort förr när det gäller ekonomi. Men min allvarliga blockering på jobb- och ekonomiområdet kvarstår ju ändå…

Städning som terapi

Session sex av min kognitiva beteendeterapi är avklarad. Förra veckans sociala uppdrag gick bra, nästa uppdrag blir på ett område som inte är socialt, nämligen städning. Det är mars och jag har lyckats med bedriften att dammsuga lägenheten en gång hittills i år. Kanske två. Ingen gång i februari.

Dammsugaren har dessutom stått framme sedan sist, utifall andan faller på antar jag…

Attack

En ångestattack. Jag känner hur ångestormen ringlar ett varv i bröstet. När jag tänker på hur absurt det är. Innan jag blockerar bort reaktionen. Det går väldigt fort. På en sekund. Känslorna ersätts med min vanliga likgiltighet och tomhet.

Det var knappt så jag märkte det. Nu. Precis nu. När jag sitter och skriver. När jag tvingar mig själv att tänka och känna.

Tankar och känslor

Terapeuten betonade tankar och känslor extra mycket den här gången. Vad är det jag känner och tänker när jag undviker – och när jag tvingar mig själv att inte undvika? Min undvikandedagbok blir kortare, mindre detaljerad och ytligare ju fler veckor som går. Att börja skriva dagbok var det första uppdraget jag fick. Jag undviker undvikandedagboken alltså.