Etikettarkiv: kognitiv beteendeterapi

Deadline-depression eller skrivkramp

Fick ett vältajmat återbesök hos min KBT-Lasse precis när min deadline-depression höll på att visa sig i förra veckan.

Plus- minus-lista.

Plus-/minuslista från Kbt-återbesöket.

Det är dags för utvärdering och nyansökan i projektet jag håller på med. Att skriva saker i verkligheten – som inte ”bara” ska ligga ute på nätet – kan trigga min perfektionism, depression, ångest, dåliga självkänsla, vad jag nu ska kalla det.

Det terapeuten gjorde var att sätta upp en plus- och minus-lista över min fobi för deadlines. Det var oerhört befriande. Skrivkrampen lossnade och jag satt sedan två dagar – i torsdags och fredags – och skrev som bara den! 

Det enda som talar för att jag inte skulle fixa uppgiften finns i mitt huvud. De faktiska omständigheterna är ju klara!

Jag är inte oduglig

Var på det planerade återbesöket hos min KBT-Lasse för några dagar sedan. Jag märker hur jag lägger energin på jobbet istället för på de privata sidorna. Städning och ordning hemma har fått stå tillbaka igen. ”Veckouppdraget” den här gången blir att komma på olika praktiska sätt att påminna mig själv göra det jag vet jag mår bra av. En extra bonusträff är inbokad.

Självkänsla – efter konflikt

Sedan berättade jag för terapeuten om hur jag och min dåliga självkänsla håller på att se till att jag blir överkörd på det nya jobbet.

  • ”Jag duger inte”.
  • ”Jag är inte värd något”.
  • ”Inte ska jag komma här och tro att jag är något”.

Efteråt (eller i samband med det?) stod jag upp för mig själv på ett sätt jag aldrig gjort förut.

I verkligheten!

På jobbet!!

Lilla jag!!!

Dessa grundstenar som följt mig hela livet vändes till motsatsen. Förut har jag bara mentalt lyckats ställa om några minuter i taget. Nu känner jag att läget har varit riktigt stabilt. En riktig revolution för mig! Det har varat i ett par veckor nu ungefär, så jag hoppas det håller i sig.

  • Jag duger!
  • Jag är värd något!
  • Jag får ta plats!

Vilket fantastisk känsla! Jag låter mig inte trampas på! Jag lägger mig inte platt. Jag slår inte knut på mig själv av flexibilitet. Som bonus känner jag att jag faktiskt inte behöver driva min ståndpunkt så långt så jag blir nån ”rättshaverist” heller. Om andra inte förstår min poäng – ”mitt värde” – så behöver jag inte bli sur, förolämpad eller fyrkantig. Jag är lika mycket värd ändå! Bara jag ser till att visa min ståndpunkt på ett lämpligt sätt vid ett lämpligt tillfälle. 

Min hjärna svindlar när jag tänker på det. Den senaste veckan i mitt liv har varit en fantastisk upplevelse. För första gången står jag upp för något som är viktigt för mig och jag känner att jag gör det på ett bra sätt.

Konstigt nog har den inte inneburit att jag plötsligt blivit förtjust i att hålla ordning hemma. Synd… Jag måste alltså se till att inte förlora mig i jobbet nu. – Påminna mig själv om att ha kul på fritiden och vara lite social utanför kontoret också…

Besegrad depression på 20 veckor

Det blev helt fantastiska siffror när Kbt-Lasse och jag jämförde hälsoenkäten från januari och nu. Då var siffran (indikatorn) på ångest fjorton och depression tjugotre. Nu i juni blev de sex och åtta!

Ångesten har minskat med mer än hälften och depressionen med två tredjedelar!

Nu är jag skeptisk till sådana undersökningar, man vet inte riktigt vad de mäter egentligen, men visst 17 visar det på en tydlig tendens. Förutom undersökningen bedömde både terapeuten och jag att det gått klart framåt på de flesta områden. Riktigt, riktigt bra!

Det är en överdrift att påstå att vare sig depressionen eller ångesten är helt besegrade så klart, men jäklar vad härligt att få en förbättring bekräftad den sista kbt-sessionen! Nu är det slut på tryggheten hos min Kbt-Lasse, nu får jag klara mig själv. Hu…

Kbt-avrundning

Näst sista kbt-sessionen. Mina sista uppdrag gick ganska bra men jag lyckades inte fortsätta med städ- och organiseringsrutinen som planerat. Lyckades inte heller med min gamla gå-å-nana- (eller snarare ”varva ner”-) procedur som jag sa att jag skulle försöka återgå till. Men jag har lärt mig vad som gäller:

  • Skriv upp på veckoschema.
    En leende boll!
  • Å förenkla å dela upp om det blir för ”mycket”.

Fick oxo samma skriftliga undersökning som jag fyllde i i början. Det blir det allra sista veckouppdraget att fylla i den. Hoppas vi jämför nästa vecka så jag får se resultaten. Det känns som en solklar förbättring efter tjugo terapitimmar!

Information:
Bild via Wikipedia

Fungerande städrutin

Givetvis(?) gick veckans kbt-uppdrag bra. Jag skulle backa ett steg och göra om förra veckans uppgift. Det som inte funkade då var att lyfta uppgiften till en medveten nivå. Eller rättare sagt ta hand om mitt inre motstånd på ett medvetet sätt. Jag ska inte fastna och stanna kvar i känslan utan ta tag i problemet och bena ut det. Nu har jag påbörjat en fungerande städrutin och det känns väldigt bra.

Motstånd

Det finns kvar ett tydligt motstånd som säger att det inte är bra nog. Att jag inte fixar det på ett bra sätt och att det är lika bra att ge upp. Jag kan fortsätta kravla runt på botten där jag känner mig hemma. Knepet är att ”lyfta upp” känslan på medveten nivå. Jag har ju en tydlig bild av hur det ser ut och känns när det funkar bra. Genom att påminna mig om det kommer jag förbi motståndet. Inte alltid så himla enkelt, men det funkar efter en del övning.

Socialt

Det mentala stökmonstret är egentligen samma motstånd som finns på det sociala området. – Jag fixar det inte. Räcker inte till. Duger inte. Det är inte lönt. Det spelar ingen roll.

Nästa vecka ska jag ta plats socialt; köpa en kaka och bjuda anställda och styrelse på föreningens kontor där jag praktiserat ett par månader. Bidragsansökan som varit på gång i ett halvår har nu blivit godkänd och jag kommer äntligen att bli anställd. Det ska firas!

För att göra det här till en lite större utmaning ska jag också se till att ställa mig i en kö full med hemska otåliga och elaka människor när jag köper kakan. Typ… :-)

Mer information:
Bilden: cocube på Flickr, cc-licens.

Kan inte plocka undan

Session 18 handlade mycket om stök, högar, organisation och städning. Veckouppdraget med att få igång en städrutin lyckades inte fullt ut. När jag upptäckte att jag inte fått undan en del av mitt gamla stök (några gamla pärmar och andra grejer som ska upp på vinden till exempel) totalvägrade min hjärna. Eller halvvägrade…

AnklagarDet känns skitjobbigt att en sådan struntsak kan sänka mig så. Att backa ett steg i planeringen och ägna en stund åt att plocka bort stöket blir övermäktigt. Helt obegripligt när jag tänker på det. Men det är så jag fungerat i flera år. Hjärnan stänger ner. Energin försvinner. En övermäktig trötthet inträder. Dessutom blir jag fruktansvärt nedstämd.

Terapeuten sa till på skarpen och undrade om jag inte ville lyckas med uppdraget. Om jag inte ville ha en fungerande städrutin. Om jag inte vill ha som vana att organisera och plocka bort papper och saker med en gång istället för att lägga på hög. Jo, självklart. Det vill jag ju. I själva verket känner jag att det är fruktansvärt viktigt.

Så nästa vecka gör jag det som jag borde gjort den här veckan; fixar stöket dag ett och kör städning dag två.

Jag nämnde också för Kbt-Lasse att det känns som om jag är inne i ett instabilt läge. De rutiner jag har som jag mår bra av kan rasa ihop när som helst. Nu minns jag inte exakt vad han svarade, men det handlar om att jag visst kan råka ut för bakslag men att jag kravlar upp snabbare för varje gång. Jag vet trots allt att jag mår bättre av dessa nya vanor än att fortsätta kravla runt på botten…

Mer information

Bilden: Från meredithfarmer på Flickr med cc-licens.

Kbt-session 17

Fy 17… Jag fixar inte att blogga på det här sättet. Det passar inte mig. Istället för att rabbla upp de viktiga punkterna vid varje kbt-session borde jag ta upp saker ämnesvis i anslutning till terapin. Gärna i flera inlägg. Det skulle funka bättre. Synd att det dröjde så länge innan jag kom på det bara…

Den här kbt-veckan borde jag skriva cirka fyra inlägg, istället för att klämma in flera i samma, om dessa ämnen; kvällsdepressionen (redan gjort!), städrutin, köande och schema. (Men nu är det så få sessioner kvar så jag vet inte om jag kommer att följa mitt eget råd.)

Kognitiv beteendeterapi – session 17 (i onsdags)

Förutom att prata kvälldepression tog vi upp detta på sessionen:

Städrutin

Efter en lång tids stökande, röjande, organiserande samt arkeologiska utgrävningar börjar det bli dags att få igång en fungerande städrutin. Lägenheten befinner sig i närheten av ett instabilt jämviktsläge som kan beskrivas som ”okej”. Om jag från och med nu håller mig till en normal städrutin – och framför allt kontinuerligt fixar alla ”att göra”-saker som brukar hamna i högar (papper, grejer, tidningar, eventuellt kanske bra att ha-prylar, med mera; släng eller spara på rätt ställe!) så kommer jag känna att situationen på hemmafronten är under kontroll. Inga mer övermäktiga, depressiva hopplöshetskänslor på det området!

Rutinen i sig är inget märkvärdig; damma, dammsuga, ta toaletter och kök samt det viktigaste(!?); fixa de ”att göra”-högar som kanske börjat bildas under veckan (vilket inte borde hända eftersom jag ska fixa vad-det-nu-är när jag håller det i handen första gången!). Att genomföra denna rutin en gång är veckans kbt-uppdrag ett.

Köande

Uppdrag två är på det jobbiga sociala området; ”ta plats” i ett kö-sammanhang. Detta uppdrag är redan avklarat.

Jag ställde mig i ostkön i Saluhallen på Kungstorget i fredags. Det var helt klart en jobbig tröskel som jag tog mig över och jag kände mig besvärad, men jag fixade det. Jag till och med tappade en ostbit (alla tittar på mig och tycker jag är dum!) när jag skulle provsmaka, men lyckades strunta i det. Sedan pallrade jag mig iväg till systembolaget mitt i smeten i Nordstan sekunderna innan fredagsrusningen för att fråga efter ett vin som skulle passa till osten. Det var ingen kö egentligen till informationsdisken i butiken, men så mycket folk runtomkring så det ändå passade som en övning. Där tyckte jag att jag briljerade.

  • Jag drog mig för att prata med säljaren men gjorde det ändå.
  • Jag missuppfattade hans fråga om vilka ostar jag hade, men rättade bara till informationen utan att känna mig alltför dum.
  • Sedan lyckades jag svara på ungefär samma skämtsamma sätt som säljaren när han ”berömde” mig för att vara en idealkund som valt tre ostar av samma typ. – Det blir ju enklare att hitta ett vin som passar då. – Jag minns inte vad jag svarade, men det kändes riktigt bra

Schema

I någon vecka eller två har terapeuten pratat om att man kan ta hjälp av ett veckoschema, eller dagschema för att avhjälpa ”övermäktighetskänslor”. (Detta motsvarar ju mina gamla ”dagsplaner”.) Jag fattar ju fortfarande inte riktigt hur jag ska fixa att jobba åtta timmar per dag och samma vecka hinna med allt annat; städa, handla, tvätta, vara social, utföra ärenden, med mera…

Denna veckan kom schemaförslaget upp i samband med att jag kommit på mig själv med att bli irriterad på ett ”dunkande” i cykeln – som jag aldrig gör något åt! Jag stannar kvar i en emotionell (känslomässig) nivå när jag blir mer och mer irriterad – utan att göra något åt det. Jag måste lyfta upp problemet och ta tag i det på rationell och ”medveten” nivå.