Etikettarkiv: motstånd

Fungerande städrutin

Givetvis(?) gick veckans kbt-uppdrag bra. Jag skulle backa ett steg och göra om förra veckans uppgift. Det som inte funkade då var att lyfta uppgiften till en medveten nivå. Eller rättare sagt ta hand om mitt inre motstånd på ett medvetet sätt. Jag ska inte fastna och stanna kvar i känslan utan ta tag i problemet och bena ut det. Nu har jag påbörjat en fungerande städrutin och det känns väldigt bra.

Motstånd

Det finns kvar ett tydligt motstånd som säger att det inte är bra nog. Att jag inte fixar det på ett bra sätt och att det är lika bra att ge upp. Jag kan fortsätta kravla runt på botten där jag känner mig hemma. Knepet är att ”lyfta upp” känslan på medveten nivå. Jag har ju en tydlig bild av hur det ser ut och känns när det funkar bra. Genom att påminna mig om det kommer jag förbi motståndet. Inte alltid så himla enkelt, men det funkar efter en del övning.

Socialt

Det mentala stökmonstret är egentligen samma motstånd som finns på det sociala området. – Jag fixar det inte. Räcker inte till. Duger inte. Det är inte lönt. Det spelar ingen roll.

Nästa vecka ska jag ta plats socialt; köpa en kaka och bjuda anställda och styrelse på föreningens kontor där jag praktiserat ett par månader. Bidragsansökan som varit på gång i ett halvår har nu blivit godkänd och jag kommer äntligen att bli anställd. Det ska firas!

För att göra det här till en lite större utmaning ska jag också se till att ställa mig i en kö full med hemska otåliga och elaka människor när jag köper kakan. Typ… :-)

Mer information:
Bilden: cocube på Flickr, cc-licens.

Just nu – igår

Gårdagens mikrobloggande.

Måndag, 7 april, 2008.

  • 17:08 Helstirrig av att det händer en massa saker samtidigt plötsligt i mitt liv. Både positivt och negativt.
  • 17:11 Har ju för 17 inte fått gjort ett skit idag… Måste (börja!) skriva bidragsansökan som jag skjutit upp alltför länge nu…
  • 19:59 Har käkat, besvarat epost och lekt med gnällig pälsboll (katt), men inte skrivit. Känner hur d börjar bulta i bröstet igen…
  • 20:00 Har gjort nåt i alla fall… tinyurl.com/5zehkm
  • 21:15 Har jobbat en timme med själva ansökan. Känns fjuttigt och bra samtidigt. :-/

Tisdag, 8 april, 2008.

  • 17:00 Mkt bra möte i fm med föreningens it-snubbe. Sitter nu och försöker låta bli att skjuta upp ansökningsskrivandet.
  • 18:00 Gamla ansökan genomplöjd för andra gången för att anpassa den för de nya förutsättningarna. Känns bra! Men trött. Tar en kaffe.
  • 18:26 Sådärja. Som pausunderhållning (till kaffet!) fixade jag vardagsrumsmattan & dammsög lite. Skriva en tim till & städa efter det?
  • 19:48 Oh yeah, en grease megamix piggar alltid upp! :-)
  • 20:12 Jaja, nu får det vara färdigskrivet för idag. Kanske dags för lite veckostädning på kvällskvisten!?
  • 21:13 Fastnade framför ett hemskt program om lobotomi, istället för en minikvällsstädning. Får väl skippa kbt-uppdraget denna vecka…
  • 22:43 Lyckades stänga av Woopie Goldberg- och Drew Barrymore-filmen, som jag egentligen ville se, efter 38 min. Dags varva ner o sova.

Mina Twitter-inlägg ihopklumpade och postade via LoudTwitter.

Gör inte det riktigt viktiga – undviker som vanligt

Sätter mig ner för att börja skriva bidragsansökan. Ångestormen vältrar sig i bröstet. Det var länge sedan jag kände den så tydligt.

Tänkte avsätta två timmar. Har inte fått gjort ett skit idag. Eller tja… Jag fick mig min motionstur till kontoret. Det var väl bra. Kom utanför dörren innan 12. Också bra. Fick pratat lite med de få som var där, en måndagsförmiddag. Det var bra. Fick idén från en på kontoret att jag skulle kunna ringa och fråga föreningens it-expert om han vill följa med på onsdagsmötet. Finfin idé. Fick beskedet att han skulle försöka komma. Det var riktigt bra! Fick även utövat påtryckning på vaktmästaren att jag ska ha nycklar. Också bra!

Men…

Inte 17 har jag börjat på ansökan som jag vetat om i tretton dagar att den ska skrivas om. Som dessutom ska vara klar nästa vecka. Jag vet ju om att jag har svårt att skriva rapporter, ansökningar och dokument som ska ut i ”verkligheten” (som alltså inte ligger på webben och kan uppdateras och förfinas i evighet). Det som tar en vecka för andra tar åtta månader för mig. Så känns det i alla fall… *suck*

För övrigt…

Min veckouppgift i kbt-terapin har jag rationaliserat bort helt tror jag. Det ser för jävligt ut hemma, men det förtränger jag just nu…

Dagsplan – vad hände?

Dags att kolla hur jag klarat av dagens plan

  • Har kommit mig ut idag. Tog en ganska kort, snabb men svettig promenad på Ramberget.

Arbetat en dryg timme på två viktiga uppgifter;

  • förbereda ett möte samt
  • börja på omarbetad bidragsansökan. (Som definitivt växte sig till ett monster i går – när jag fick min jättedeppdipp.)

Just nu håller jag på att tvätta. Samtidigt har jag råkat ut för min eftermiddagszombieperiod. Trött med bomull i huvudet, som så många gånger förut.

Eftermiddagszombie

Kan det i sjävla verket vara mitt motstånd mot veckouppgiften som jag helst borde hinna jobba med också? Zombieperioden brukar väl annars komma efter att jag ätit, inte innan? Jag borde väl känna mig nöjd med dagen om jag käkar nu, plockar upp, sorterar och lägger in tvätten och sticker till min kära Quinna sedan?

Förutom städuppgiften har jag skippat dagens rss-nyheter (457 olästa – ingen stress alls!). Är väl inte jättebra egentligen… *suck* Jag borde ju kunna lägga dagsplanen på en bra nivå.

Jo… Innerst inne känner jag att det var vansinnigt bra att ta tag i de två jobbuppgifterna. Detta innan de blivit okontrollerbara monster.

Trevlig helg!

Städning igen – mitt upp i stöket

Arrgh… Lasse pratar städning igen! Orkar inte… Men det behövs. *suck*

Veckans uppdrag gick inte så bra. Jag fixade del ett ganska bra, del två något mindre bra och del tre och fyra inte alls. Jag skulle ha tagit tag i ”stök” och ”högar” Pappershögsom bara blivit liggande eller undangömda på olika ställen. Stökiga köksskåp, hög med papper och ”skräp” i soffan, byrån och garderoben.

Bokhyllan fixade jag alltså den gångna veckan. Den flyttades och ”städades”. (Eller vad 17 kallas det? – Rensades och organiserades?) Köket är till viss del klart sedan tidigare.

En förklaring till att det gick så trögt var ju att jag hastigt och lustigt påbörjade min praktik, så klart. Måndagen och tisdagen försvann då. Men det måste jag ju erkänna inte är huvudförklaringen. Det passar in i undvikandemönstret. Varför vara aktiv och göra något som jag må bra av? – Jag kan ju vara passiv och förbli ett stackars offer..

Slänga eller sortera högarna

Dagens kbt-session var nummer tio i ordningen. Kbt-Lasse var riktigt envis och benade och rotade i städ- eller organisationsproblemet. Den nya veckouppgiften blir att fokusera på det som jag kallar ”högarna”. Det är högar med papper (främst, men också annat; cd-, eller dvd-skivor, sladdar och andra prylar) av olika slag som hamnar i en att göra-hög på skrivbordet, och en liknande på hallbyrån där jul- och påskkort ligger ett par år. Högarna flyttas sedan till en större hög i ena soffhörnet, en byrålåda, en kasse i garderoben eller en ”tillfällig” hög ett halvår under sängen. Jag tror aldrig(!?) det hänt att jag återvänt till en av dessa högar för att leta reda på ett papper som jag saknat.

Det jag vet finns där som jag inte vill bli av med är idéer, uppslag och information som rör de projekt jag är inblandad i. Särskilt det föreningsprojekt som är aktuellt nu. Det har ju funnits i mitt huvud minst tre-fyra år nu och har resulterat i en hel del papper. (Detta rör alltså inte de formella sidorna av till exempel det gamla föreningsprojektet, sådana dokument har jag bra koll på.)

Ingen ny hög

Så veckouppdraget blir att gå igenom dessa högar med papper och grejer och stoppa in dem i antingen en tydligt märkt projektpärm (samt möjligtvis någon mer pärm eller tidskriftsamlare) eller slänga dem. Det får inte bli en ny hög!

Terapeuten föreslog tankeexperimentet att slänga högarna rakt av och undrade vad som skulle hända då. Skulle jag sakna något? Tanken känns oerhört lockande – men samtidigt skrämmande… Hmm… Tänk om det faktiskt är det jag ska göra? Jag kommer ju faktiskt inte på att jag en enda gång hittat något jag saknat i dessa högar. (Däremot har jag hittat information, idéer och uppslag där, men information finns i överflöd på nätet och brist på idéer och uppslag har jag inte direkt.)

Det var något att suga på!

Halvvägs

Lasse frågade hur jag mådde nu jämfört med första gången vi sågs. Sådana frågor tycker jag är väldigt svåra att svara på. Jag sa att jag tycker att det känns som om vi behandlar viktiga saker. De känslostormar som vaknar inombords tyder på det. Det känns helt klart som att vi är på väg åt rätt håll.Efteråt kom jag på att frågan kanske kom sig av att halva hans termin gått och därmed också halva utbildningsterapin. För det har den antar jag. Synd egentligen. Det känns ju som att vi bara börjat skrapa på ytan… Eller så är det min vanliga negativitet. Jag tycker att jag alltid mår dåligt och jag märker ingen skillnad själv. (Jag vet ju verkligen att det hänt positiva saker egentligen!)

Egna ”övningar”

Den här gången påtalade Lasse att jag ska fortsätta utmana mig själv på de områden vi redan berört. Till exempel prata med säljare. Dessutom får jag gärna ta tag i områden jag tycker jag är sämre på och hitta på egna ”övningar” och utmaningar. Som till exempel att ringa kompisar och personer jag tycker om (i stället för att bara messa någon gång då och då). Det är ju givetvis inte så att jag enbart ska göra det som terapeuten och jag kommit överens om – och vara passiv resten av tiden!

Precis innan terapitimmen var slut berörde jag att jag genast märkt av mina gamla stressproblem nu när jag börjat jobba (ok, praktisera dårå). Så förutom att fundera på egna tankar och känslor på andra områden ska jag även studera mig själv i jobbsituationen nu när jag får tillfälle till det.

Det låter ju som ett vansinnigt tråkigt mål, men jag vill kunna sitta vid ett skrivbord en åttatimmars arbetsdag utan att få panik och ångest.

Bilden med pappershögen har en CC-licens och kommer ursprungligen från dailydog på Flickr.

Just nu – igår

Gårdagens mikrobloggande.

Torsdag 27 mars

  • 13:00 Undersöker Twine.com istället för att följa dagsplanen… Ett mycket intressant ställe!
  • 14:31 Operation storstädning börjar. Bokhyllan ska flyttas, innehållet ska rensas & organiseras efter bokstav, färg, storlek… Äh! Typ!
  • 15:20 Inte heller denna enkla plan kunde jag följa exakt. Bokhyllan flyttades till en annan plats än jag planerat.
  • 15:39 Lyssnar på Me and Bobby McGee av Janis Joplin. meemix.com
  • 15:52 Wow! Marianne Faithfulls Ballad of Lucy Jordan är en annan favorit. Underbar, underbar, un-der-bar låt!
  • 18:16 Olustkänslor. Å jag har inte fått gjort mina fyra effektiva timmar städning som jag tänkt…
  • 18:46 Ringde ett samtal till viktig person – istället för att messa fram och tillbaka. Skönt att min telefonfobi inte alltid vinner…
  • 20:21 Ångestorm i bröstet igen. Men det var ett tag sen sist! Missad plan.Har inte hunnit med så mycket storstädning jag tänkt. *suck*
  • 20:25 Borde vara nöjd över flyttad och ”städad” bokhylla idag. Gjorde ju en hel del annat också! Men har ej hunnit med viktig ansökan…

Fredag 28 mars

  • 10:57 Nu har jag ägnat förmiddan åt att skapa ett ”blandband” istället för nyttigheter… www.finetune.com/playlist/2171516
  • 15:13 Eftermiddagen börjar försvinna också utan att jag börjar mitt fyratimmarspass storstädning. Känns inte bra!
  • 18:17 Två av fyra tim städuppdrag klart. Små spridda stökhögar har blivit en stor i soffan. Tar en ingefärssmoothie som halvtidsbelöning.
  • 18:19 Heltokigt att jag skjutit upp städning till fredag kväll när jag haft hela dan på mig…
  • 18:25 Ett stort trött hopplöshetsmotstånd finns i kroppens muskler. – ”Vill” mitt motstånd att jag ska vara hjälplöst deppigt offer?
  • 19:57 Hela den avsatta tiden har gått (typ). Halva högen avklarad… Men bra att jag tagit tag i uppgiften.
  • 20:29 Stackars Sussie Eriksson som måste vara med i två lekosång-program samtidigt…

Mina Twitter-inlägg ihopklumpade och postade via LoudTwitter.

En glimt av paradiset – mitt i skiten

Vid sextiden står jag i köket för att fixa en kopp kaffe och kommer på mig själv med att må bra! Jösses! Köket är tämligen städat och undanstökat, diskat och rent, ommöblerat på ett bra sätt, lysröret är utbytt och fungerar – och dessutom lyser snön vit utanför fönstret…

Jag står där och trivs med livet i flera sekunder. – En härlig känsla!

Men, men… Resten av lägenheten ser värre ut. Så som det alltid gjort. Kbt-Lasse tycker det är dags för ett städuppdrag den här veckan igen. Det stämmer. Förutom några steg i köket sitter jag fast i samma undvikandemönster.

Övermäktig röra

Högar med papper och grejer som jag inte vet om jag ska spara eller slänga. Byrå, skåp och garderob saknar i det närmaste totalt ordning. Uppgiften att ta tag i röran känns övermäktig. Precis som den alltid gjort i alla år. Mitt inre motstånd finns kvar.

Men skillnaden är glimten i köket som jag upplevde. Det hände nåt. Jag kände hur bra det känns att inte leva i skiten längre. Att sluta undvika. Att göra istället.

Delar upp

På kbt-session nio idag bestämde vi att det var dags att ta tag i städningen – på ett ”grundläggande” plan, så jag hamnar på en nivå där normal veckostädning räcker efteråt. Innan dess krävs en större insats… Uppgiften delar jag upp på flera dagar under veckan, med tydliga mål och uppgifter.

Från och med nu ska jag undvika att leva i skiten!

Uppdaterat: se gärna kommentaren.

Vågar du inte gå till affären lille vän?

Innan terapeuten kom in på veckouppgiften på kbt-session åtta, pratade vi allmänt om hur veckan varit. Jag berättade om det oväntade mötet med Q:s kompis och att jag hälsade, bytte några ord och kände mig ”vuxen”. Jag ville fly i situationen men stannade kvar för ett par artighetsfraser och kände mig nöjd efteråt.

Hotad?

Nu är denna kvinna en väldigt snäll och sympatisk människa. Vissa har jag svårt för ”på riktigt”. Jag känner mig hotad på något sätt. Hotad, attackerad, anklagad och angripen. Bara av att någon existerar i närheten. Jag förstår inte vad som är den gemensamma nämnaren för denna grupp människor, det kunde inte heller terapeuten svara på så klart.

Min gissning är att det är ”svart-vita” människor som inte ser gråskalan, som enbart ser sitt eget perspektiv och är snabba att döma andra. De förmår inte möta andra som medmänniskor. De bygger upp skydd, skal, murar och vallgravar där de gömmer sig, så inga riktiga möten kan ske. Precis som jag var förr…Och i viss mån fortfarande är…

Veckouppdraget

Terapeuten tyckte jag fixade veckouppgiften bra. Jag knatade in i två affärer – inte bara en – och pratade med säljare. Jag var själv väldigt tveksam – eftersom jag bytte affär precis innan. Dessutom gjorde jag uppgiften ”på väg till bussen”. Det är en sorts ”säkerhetsbeteende” fick jag reda på. Jag hade något att skylla på för att snabbt ”fuska” mig igenom uppdraget. (Terapeuten menade att jag kunde skylla på klockan och hasta därifrån om jag kände mig trängd.)

Han lyckades övertyga mig om att uppdraget var bra utfört. Förra gången jag försökte gick det ju inte alls. Nästa uppdrag blir ändå samma som förra men med skillnaden att jag ska försöka respektera min egen plan och inte ha en buss eller något annat som säkerhetsventil. Start och mål ska vara hemma och vilken affär jag ska till ska vara bestämt innan jag går hemifrån.

Vågar jag träffa mina gamla arbetskamrater igen?

Veckans utmaning handlar om att vara social med folk jag redan känner. Mer specifikt hälsa på hos mina gamla arbetskamrater. Det som ställde till det förra veckan var att det handlade om personer jag inte kände. Då vände och vred jag på situationen så mycket så det blev ett närmast totalt misslyckande. Jag mådde väldigt dåligt av det; fick en kort men ganska djup deppdipp.

Hej - har ni inte saknat mej?

Klantat till det

Nu var det inga större problem. Fast kanske ändå. Jag märkte att jag började komma med undanflykter. Att jag inte hade tid, eller ännu värre, att jag skulle ha klantat mig i olika sammanhang förr, så att de egentligen tycker att jag är dum, besvärlig och jobbig. Men jag struntade alltså i mitt inre motstånd – mycket lättare än förra veckan – och tog mig en cykeltur till min gamla arbetsplats.

Positiva möten

Det var riktigt positivt att komma dit och träffa gamla ”bekantingar”. Dels mina gamla arbetskamrater, men också kontorsgrannarna i rummen bredvid. Jag pratade lite med fyra fem personer. – Mer än på en normal månad! – Fick reda på vad de hade för sig och berättade vad jag hade för planer. Det var riktigt härligt att uppleva att jag inte är ett totalt socialt ufo, som jag oftast känner mig som och som jag ju intalar mig att jag är…

Två av arbetskamraterna, som jag hade velat prata mer med, var riktigt stressade och upptagna, men det förstörde inte grejen. Jag var där för att säga hej (och få mig en motionstur – vilket var min ”ursäkt” för besöket, tror jag), bytte några ord med dem och fick pratat med några andra istället. Härligt ställe!

För lätt?

Det som gnager lite inombords är att det kanske gick för lätt. Om jag inte har problem med just sådana möten, ska jag ju inte slösa bort dyrbara terapitimmar på det. Men om jag verkligen inte har problem på det området – varför tar jag då sådana kontakter så fruktansvärt sällan? Det känns som om det är en av hundra tänkta kontakter som blir verklighet. De flesta kontakförsök tänker jag inte ens längre att jag borde ta, eftersom de ju aldrig blir av…

Om det verkligen är så här lätt för mig att må bra är ju receptet enkelt; se till att träffa människor jag känner. Ofta!

Fest!

Apropå träffa människor och må bra. Imorgon är det fest med kompisar som jag tycker riktigt mycket om. Det var på mitt initiativ och det är jag väldigt nöjd med!

Mindre krävande socialt uppdrag

Idag var det dags för KBT-session nummer fem. Först fick jag skryta om hur bra det går med diskstrategin. Det ger energi att ha ordning på diskbänken. Det är snart dags jag provar samma strategi på lägenheten i övrigt…

Fixade inte utmaningen

Sedan kom vi till förra veckans uppdrag, som var mycket jobbigare än jag själv anade. Jag fixade det inte, helt enkelt. Så nu backar vi ett halvt steg, terapeuten och jag. Vi låter nästa utmaning handla om kontakter som inte är nya och ”främmande”; ett besök på min gamla arbetsplats.

Precis som förra gången är min första reaktion att det låter för lätt. Jag har ju faktiskt besökt dem några gånger sedan projektet slutade. Men det händer fruktansvärt sällan. Jag behöver en extra anledning och ursäkt. Det är besvärligt, krångligt och jobbigt. Det passar inte in i planeringen… Det är alltid nåt som inte stämmer… Hittar på ursäkter och bortförklaringar, både medvetet och omedvetet.

Jag duckar, undviker och skippar alltför ofta sådana aktiviteter helt och hållet.

Det skulle vara riktigt häftigt om jag kunde ta sådana kontakter mycket oftare än nu, vilket är några gånger per år. Eller aldrig – om man tänker på många andra typer av sociala sammanhang…

Ett besök

Vid ett sådant besök, för ett år sedan, fick jag en positiv och överraskande reaktion från en gammal arbetskamrat. Vad glad du ser ut, var hennes spontana kommentar. Det tror jag har med minst en av två saker att göra.

  1. Jag blir glad för att jag kommer ut och träffar folk.
  2. Det har hänt något annat som gjort att jag fått energi och därmed orkat ta mig ut och träffa folk.

Punkt ett vet jag stämmer, men jag tror tvåan oftast också behövs för att jag alls ska komma ut. Först händer något som triggar mig att ta kontakt. Sedan blir jag fruktansvärt nöjd och glad över att jag kommit mig ut och träffat folk.

Sedan finns det en mängd villkor och förutsättningar som måste stämma in för att jag inte ska bli trängd och vända taggarna utåt. Men jag går inte in mer på det nu.