Etikettarkiv: optimism

Hylla inte negativiteten – glorifiera inte depressionen

Anna Mannheimer hyllar negativiteten i sin krönika; ”Jag tycker det är bättre att förhålla sig lätt negativ till tillvaron”. Jag hoppas det är ironi.

I dagens GP skriver Anna Mannheimer en krönika där hon talar sig varm för negativitet. (Hittar ej länk, tyvärr.) Jag blev riktigt ledsen när jag läste den. Hoppas det är ironi, som jag av någon anledning inte ser. Jag är extra stressad nu och vet att jag kan tolka saker mer negativt då.

Några exempel där jag tycker hon är helt fel ute

”Det är bättre att vara lätt negativ så man kan bli positivt överraskad. Då slipper man gå runt som en ständigt besviken optimist.”

Mångdubbelt fel. Det är bättre att vara positiv. Då får man extra energi, sprider glädje till andra och man blir glad två gånger om saker verkligen blir positiva. Det är den som är ”realistiskt” negativ som blir deprimerad. (Var har jag länkarna när jag behöver dem? Detta har framkommit i flera forskningsrapporter!)

”Det är som om det skulle vara omoraliskt att inte vara glad.”

Oj, har vi kommit så långt i utvecklingen så det verkligen finns människor som uppfattar saken så!? Det är ju på sätt och vis väldigt glada nyheter! Tvärtom har det ju genomsyrat samhället att man inte ska vara glad, lycklig och optimistiskt. Det har uppfattats som flummigt, misstänksamt, oseriöst och ”omoraliskt”. Man ska lida, annars gör man något fel. Livet ska inte vara enkelt.

”Inte fasiken påverkar det sjukdomsförloppet att tänka positivt.”

Är det möjligt att totalt ha missat detta!? Att tänka positivt underlättar tillfrisknande och välmående finns det numera väldigt många forskarrapporter som pekar på. Bevisat bortom allt rimligt tvivel finns det kanske de som säger, till och med.

Negativ och besviken

Det var länge sedan jag reagerade så här negativt på något jag läste i tidningen. Det blev personligt på något sätt. Anna Mannheimer är en person som människor ser upp till. Hon bidrar inte till något gott med en sådan krönika.

Naiv optimist

Det blir bra om ett år, har jag tänkt gång på gång i mitt liv. Men det blir inte bättre om man själv inte gör det bättre. Nu har jag ”åkt dit” igen! En gammal tankefälla, eller vad jag ska kalla det. När jag börjar ett nytt ”projekt” – det kan vara utbildning eller jobb eller nåt annat – så tänker jag mig in ett halvår eller ett år fram i tiden hur bra saker och ting kommer att vara. Ofta handlar det om den sociala sidan. Hur knöligheterna på ett magiskt sätt försvunnit. PusselbitJag är trygg i mig själv och tar min plats i ett socialt sammanhang på ett naturligt och självklart sätt.

Det är bara det att det inte händer

Nu gällde det min roll i senaste projektet. Jag har gömt mig bakom datorskärmen istället för att prata med föreningar eller jaga sponsorer och ekonomiska lösningar. För ett år sedan trodde jag att jag rak i ryggen nu skulle knata runt bland dem och andra intresserade, presentera idén på ett naturligt och självsäkert sätt och vinna deras gillande och få en grupp sympatisörer som engagerade sig.

Det har gått väldigt mycket långsammare än tänkt och jag har inte fixat min roll som samordnare speciellt bra.

Nu handlar inte det här inlägget om att jag uppfattar mig själv som oduglig, inte fixar det jag lovar och att jag gräver ner mig för det som hänt. Nej, det är inte grejen, jag är egentligen riktigt bra på att se framåt, nu för tiden. Det är inte det jag hakar upp mig på. Men jag fick en intressant deja vu-upplevelse. Exakt den här känslan har jag varit med om förut.

Ny miljö, ny utbildning, nya arbetskamrater, ny stad, nytt projekt – ska leda till att jag mår bättre och finner min plats på det sociala planet. Det händer aldrig.

Tydlig bild

Varför blir det så? Är det negativt att vara optimist? Är det fel sorts ”optimism”(!?). Jag har en tydlig bild och stark känsla av vem jag ”egentligen” är. Hur jag ”egentligen” är. Bakom skal, masker, roller och försvarsmekanismer. Den trygga, glada Daniel med god självkänsla. Den jag egentligen är. Är det inte jag? Finns inte han?

Hur plockar jag fram honom? Vilken pusselbit saknas?