Etikettarkiv: oro

Somnar inte

Jaha. Då har jag börjat sova dåligt igen. Det var väl dumt?

Större än mig själv

Först mådde jag dåligt en period, sedan har det hänt andra saker som jag prioriterat. Därför har mitt bloggande legat nere ett tag. (Men lite mikrobloggande brukar jag hinna med.)

Utåtriktat uppdrag

Tänkte sammanfatta den senaste tidens händelser. Efter det att jag blev arbetslös vid nyår – och trillade ner i min gamla deppgrop så smått – har jag blivit vald till ett frivilliguppdrag i en organisation. Detta har inneburit en hel del som förr hade varit nästintill otänkbart för mig. Det handlar om telefonsamtal, möten, planering och ansvar.

För mindre än ett år sedan hade jag inte fattat frågan om någon bett mig ställa upp. Det hade varit en fullständigt obegriplig frågeställning. Hur skulle jag kunna fixa det? Lilla jag?

Saknar ångesten

Fror

Det är som om jag på ett ögonblick gått från en depressionslivsstil till en anti-depressionslivsstil. Istället för att sitta hemma och tycka synd om mig själv så jobbar jag för andra – för något som är större än mig själv. I går kväll så märkte jag att jag ”saknade” den vanliga ångestknuten i magen som jag ofta haft på kvällen. Har inte märkt av den på länge nu. Min gamla följeslagare morgondepressionen tror jag har börjat blekna till och med.

Stress

Tyvärr finns det faktorer som är stressiga. Dels besläktat med sånt som jag varit inblandat i själv tidigare, dels sånt som bara hamnat i knät på oss i styrgruppen. Det har varit mycket att göra. Eftersom jag kan disponera min arbetslösa tid fritt på dagarna har jag tagit på mig mycket av det. Jag har känt av den gamla stressreaktionen men vet hur jag hindrar den.

Det finns till och med ett hot som ifrågasätter projektet – vilket egentligen är makalöst stressande – men det rör inte mig personligen. Till och med den aspekt som har med mina tidigare bidrag att göra, berör mig inte personligen, så att säga. Jag litar på min grundläggande livsfilosofi och känner mig trygg i den. Det finns inga skelett i garderoben jag skäms för. Inklusive de saker jag kunde gjort bättre!

Här och nu finns jag med för att jag är övertygad om att jag kan hjälpa till i en fråga som är större än mig själv. Jag går ”i min värderade riktning” som en klok man sa en gång… (Min ”coach”; han blev överlycklig när jag berättade om uppdraget!)

Vårda, väx och sprid!

Nu, kände jag att det var dags att dela med mig av framstegen i mitt livsprojekt – må bra-projektet – igen.

Jag mår bra när jag inte tänker på vad jag ska göra för att må bra! Istället tänker jag på vad jag värdesätter och vårdar det så det gror, växer och sprider sig!

35 kr/dag i Göteborg 2008

Förra månaden var det värsta jag någonsin varit med om (februari hade få dagar – låg ersättning). Jag hade ungefär 35 kr/dag för mat, kläder, resor, hälsa, nöjen (hahaha!) efter att de stora räkningarna var betalda (hyra, studielån, telefon, el och annat). Enbart matkontot ligger på närmare 50 kr/dag. Det funkar inte – min lilla buffert krymper i snabb takt. En fullständigt vansinnig och absurd situation. – Tur att jag har en riktigt billig lägenhet, sålt bilen för länge sedan och är allmänt billig i drift (förutom bredbandet!)…

Beror på många orsaker

  • Dålig lön på förra jobbet.
  • Förra jobbet var ett deltidsjobb på 75 procent.
  • Min ohälsa. – Depression, ångest och undvikandeproblematik underlättar inte nya jobb eller företagande.
  • Nya regler för a-kassan där den redan låga ersättningen sjunker och sjunker och sjunker…

Den som företar sig saker mår bra – och så ska det vara

Men nu kommer jag till det intressanta; den sista punkten; jag sympatiserar egentligen med grundprincipen bakom de nya reglerna. Trots att jag drabbas hårt och att läget inte känns helt perfekt. Självklart ska man tjäna på att arbeta, vara uppfinningsrik och driftig! Gör jag inte det kan jag ju lika gärna stanna hemma. Att känna att jag klarar av min egen försörjning och räcker till för vardagens med- och motgångar, är vansinnigt viktigt. Annars känner jag inte att jag duger. Jag räcker inte till. Min självbild och självkänsla skadas. Mer och mer ju längre tiden går.

Svag drivkraft

När jag känner att jag är kapabel att ta hand om mig själv stärks självkänslan och välbefinnandet. Det konkreta problemet är när drivkraften är svag. (Eller motivationen, självkänslan, självbilden eller vad vi nu kallar det.)

Hur uppmuntrar vi folk på rätt sätt? Har du självbilden att du inte klarar av något kan du ganska enkelt hamna på gatan med missbruksproblem (mycket lättare än du tror!). Det vill säga om det inte finns fungerande skyddsnät som är fiffigt konstruerade. Men inte så fiffigt så det blir komplicerat – så enkelt och tydligt som möjligt skulle vara mitt förslag.

”Stora hål i samhällets skyddsnät. Min situation gör att jag har fullständig förståelse för att folk blir hemlösa, alkoholister och narkomaner. Att de inte ‘tar sig i kragen’ eller ‘rycker upp sig’. Det är en fruktansvärd tur att jag inte tycker om alkohol, antar jag.”

Att balansera på slak lina över ett skyddsnät med stora hål är otäckt – ett litet snedsteg kan få förödande konsekvenser. Det är skräckinjagande att inse vad mina ångest- och depressionsproblem hade kunnat leda till.

Att uppmuntra människans inneboende drivkraft och självkänsla är aldrig fel. Däremot blir det fel när vi inte samtidigt stöttar och hjälper de som saknar denna förmåga. Lagar och regler borde konsekvent hjälpa människor att gå åt rätt håll och inte sätta käppar i hjulen med förvirrande och motstridiga signaler. Det är denna brist jag har konkret erfarenhet av. De nya reglerna försökte rätta till detta, men det lyckades inte riktigt.

I månaden

Som slutkläm kan jag väl lägga till att jag inser att det inte bokstavligen var så att jag levde på 35 kr/dag. Dels räknar jag inte med hyra och andra räkningar i summan, dels tog jag ju av min lilla buffert. Den ”riktiga” siffran – de månader som har minst antal vardagar – ligger på ca 6800 kr/månaden. Det är inte mycket det heller…

Fy satan för vackert väder

Så då sitter jag inne igen med bultande hjärta, skinande sol och en ansökan som ska skrivas…

Känner en enorm frustration. Aggression nästan. Fast det riktas varken utåt eller inåt. Får en impuls att krossa en bildskärm eller strypa en katt, som omedelbart förvandlas till Flickr.com - iboy_danielett stort grått hål – passivitet. Ett sorgligt grått hål som slukar allt. Känner bara trötthet och sorgsenhet.

Magen hindrade mig från att komma till jobbet i förmiddags. Plus krånglet med att jag inte har egna nycklar än, men det är närmast en bisak. För en timme sedan tänkte jag ta mig ut en kort sväng till affären. Hörde grannar prata och skratta utanför porten. Orkade inte gå ut och öva socialiserande… De sitter väl där i vårsolen och trivs antar jag.

Då blir jag ännu mer vansinnigt meningslöst frustrerad när jag kommer på mig själv med att reagera så. Ännu mer ledsen, sorgsen, trött, tom och slutkörd…

Ska gå ut nu…

Bild: iboy_daniel på Flickr.

Praktik lockar fram döende monster

Hastigt och lustigt har jag börjat praktisera. Detta på föreningen där jag hoppas en anställning tar vid i början av juni.

UndvikandemonstretDet känns omtumlande. Efter en halv dag på ”jobbet” känner jag mig slutkörd och utpumpad. Men det är fruktansvärt bra att jag kommer ut, får regelbundna rutiner, gör nyttiga saker och träffar folk! Det känns riktigt – riktigt – bra.

På kvällen när jag kommit hem kände jag – förutom trötthet – en stor nedstämdhet. Men det har jag ju upplevt förr. När något bra händer blir jag ledsen. Självklart. Solklart…

Jag ser det som att mitt lilla ”undvikandemonster” inom mig röjer runt och försöker ställa till det för mig när det händer bra grejer. Om jag vinner över undvikandemönstret vinner jag ju också över undvikandemonstret. Då dör ju stackarn… Klart han är livrädd och måste göra sig till nu. Jag hotar honom ju!

Nu, mitt i tröttheten, nedstämdheten och passiviteten borde jag fundera på att belöna mig själv. Det var ju så klart en väldigt bra händelse att komma iväg så som jag gjorde idag.

Hmm… Klappa mig själv på axeln, snurra ihop en smoothie och kolla på Filip och Fredrik kanske…?

Rädsla för framgång

En förklaring till varför det går långsamt ibland? Framgångsrädsla… Tänk om jag inte behärskar den nya situationen när allt går enligt planerna och senaste projektet blivit en stor succé? Förväntningar, ansvar, krav, social kompetens, uppmärksamhet, stå i händelsernas centrum, med mera.

Jag vet vad jag har men inte vad jag får

Inte vet jag om rädsla för framgång är ett bra namn, det kanske är rädsla för förändring som är kärnan. Men för ett tag sedan läste jag om fear of success [eng] och kände igen mig. Förändringar till det bättre för med sig även negativa sidor. Det kan ju faktiskt vara så att de negativa sidorna väger över. Men i mitt fall är det snarare otrygghet och dålig självkänsla som hindrar och gör mig passiv. Jag känner att lilla jag inte kan ta plats och ta för mig. Det är inte fel på kunskaper, logik, idéer, moral eller annat – det är mig det är ”fel” på… Jag duger inte ändå… Otrygg och osäker.

Duktiga stackare

Det är skillnad på självkänsla och självförtroende.

Med flera reflektioner till ett föredrag av författaren till boken ”Självkänsla nu”; Mia Törnblom.

Självförtroende är att lita på sin förmåga. Självkänsla är att känna att man duger som man är. Det sa Mia Törnblom nyss på ett inspelat föredrag från ”Urkraft Skellefteå” (inspelat 2006-10-31) på SVT 24.

Det känns som om jag inte fattat skillnaden förut. Ändå är självkänsla mitt favoritämne. Men det stämmer! Jag har aldrig tvivlat på min förmåga, men ibland känner jag däremot att jag inte duger innerst inne. Det är riktigt häftigt att komma på sådana saker! Jag har ju tydligt känt just den konflikten. Värre förr, men jag åker dit titt som tätt ännu. Det har inte hjälp ett dugg när människor försökt hjälpa till genom att säga att jag gör bra saker, för det har jag vetat om hela tiden. Det är inte samma sak som att känna att man duger. Långt ifrån!

Sedan vet jag att jag hört samma sak förut. En annan föredragshållare pratade om ”prestationsbaserad självkänsla” och hur fel det var. Det är ju ganska exakt samma budskap. Men nu kändes det som om det föll ner en liten peng. Gott!

”Vad duktig du är”

Föreläsaren pratade också om att det inte är bra att säga ”vad duktigt du är” till barn. Då skjutsar man in dem på en väg där de inte får lära sig att de duger som de är; självkänsla. Då strävar de efter prestationen istället för att känna att de duger som de är. ”Vad roligt du har” eller ”vilka fina färger du använder” är formuleringar man kan använda istället. (Om de gungar eller målar till exempel.)

Själv har jag svårt för ”stackars dig” också. Undrar om det är besläktat… Nä… ”Stackars dig” är nog fiende både till självförtroendet och självkänslan. Anledningen till att jag inte tycker om uttrycket är att det känns nedlåtande. Dessutom låter det nästan som en uppmaning till passivisering. ”Sitt du tyst och stilla här – omvärlden är dum och du kan inte göra något”… Jaja, nu överdriver jag…

Tips för bättre självkänsla

Törnbloms tips för bättre självkänsla handlade bland annat om listor man skriver på kvällen. Tipset känner jag mycket väl igen, men jag är dålig på det själv. Man ska skriva tre saker som varit bra under dagen, samt tre saker man är tacksam för. Det är en bra övning i positivt tänkande.

Sömn är viktigt för välbefinnandet. Har du svårt att somna på grund av oroliga tankar som snurrar runt i huvudet kan du skriva upp dem på ett block innan du lägger dig. Då vet du om att de finns där så slipper du oroa dig under natten.

Ett avslutande tips handlade om hur man blir av med mer eller mindre gravt irriterande personer som ”flyttat in” i ens huvud. Sådana som inte är värda att irritera sig på. Tankeknepet handlar om att önska dem lycka till! ”Jag önskar dig lycka i livet, välgång och god hälsa”. Om denna önskan är ett för stort steg kan man tänka; ”Jag önskar att jag kunde önska dig lycka i livet”. Det funkar, säger Mia Törnblom.

Det sista knepet har jag inte provat. Själv brukar jag tänka; ”Ja ja, det är nog ett logiskt beteende utifrån den människans perspektiv”… Vilket faktiskt ofta leder till att jag kan släppa irritationsmomentet. Men inte alltid…