Etikettarkiv: självkänsla

Bottenlös icke-motivation

Vansinnig stress. Mår en aning mindre värdelöst efter att ha kommit upp i tid, tagit en lång cykeltur och för en gångs skull inte kommit försent till jobbet…

Tänkte skriva ett inlägg om senaste mötet med coachen i måndags och hur vi pratade om veckoschema, ”det är bara en tanke” samt en lånad CD med övningar i medveten närvaro. Men det har jag ju inte gjort. Stress, stress, stress.

Huvudtanken under den träffen var dock att saker går åt helvete – som vanligt. Jag har en massa bra planer och börjar på dem, märker att de fungerar, men slutför inte. Fortsätter inte. Det kändes som om coachen höll med om att jag var nåt specialfall, vilket väl inte var exakt det jag ville höra, men ändå misstänkt.

Icke-motivationen är så bottenlös ibland. Den kommer alltid tillbaka. Detta trots att jag har metoder som jag vet funkar. Jag använder metoderna, men spårar alltid ur. Det rinner ut i sanden…

Vi pratade om att ta sig tid till även roliga saker (schemalägga?), inte bara jobb och åtaganden. Jag vill ju göra kreativa saker; leka med foto, film, musik och sånt kul. Det är väldigt sällan jag tar mig tid till sånt. Det finns med i pusslet på något sätt.

Nån som märkte hur jag kom förbi och lurade min egen stress där? Jag skrev att jag tänkte skriva om bla, bla och bla. Sedan skrev jag om ämnet lite. Alltså kan den stresspunkten avskrivas. (Men jag skulle vilja skriva mycket mer så klart.)

Ska jag sätta ett ord på detta så handlar det om självkänsla. Det är ju bara jag. Varför skulle jag anstränga mig…

Ta på sig kostymen

Kanske skulle göra som Överlevnadskonstnären Anneli tipsade mig om… Hon beskrev hur hon tar på sig en kostym och samtidigt ta på sig rollen av en stark människa som klarar av det som livet kräver av en.

Detta känns rätt samtidigt som det går tvärs emot min gamla inställning; att vara naken och ärlig och visa vem jag är. Jag vill inte förställa mig. Jag vill våga visa mig svag och inte skämmas för det…

Jag anar att det inte finns en konflikt egentligen men får inte riktigt ihop det.

Att jag inte känner mig stark är ju inte ärligt. Visst sjutton är jag stark egentligen!? Det kanske krävs ett tankeknep som en ”kostym” för att jag ska visa mitt äkta, ärliga, riktiga och starka jag?

Det handlar ju inte om att låtsas vara stark, kunnig och kompetent på områden där jag inte är det.

Fick jag ihop det där ändå…?

Större än mig själv

Först mådde jag dåligt en period, sedan har det hänt andra saker som jag prioriterat. Därför har mitt bloggande legat nere ett tag. (Men lite mikrobloggande brukar jag hinna med.)

Utåtriktat uppdrag

Tänkte sammanfatta den senaste tidens händelser. Efter det att jag blev arbetslös vid nyår – och trillade ner i min gamla deppgrop så smått – har jag blivit vald till ett frivilliguppdrag i en organisation. Detta har inneburit en hel del som förr hade varit nästintill otänkbart för mig. Det handlar om telefonsamtal, möten, planering och ansvar.

För mindre än ett år sedan hade jag inte fattat frågan om någon bett mig ställa upp. Det hade varit en fullständigt obegriplig frågeställning. Hur skulle jag kunna fixa det? Lilla jag?

Saknar ångesten

Fror

Det är som om jag på ett ögonblick gått från en depressionslivsstil till en anti-depressionslivsstil. Istället för att sitta hemma och tycka synd om mig själv så jobbar jag för andra – för något som är större än mig själv. I går kväll så märkte jag att jag ”saknade” den vanliga ångestknuten i magen som jag ofta haft på kvällen. Har inte märkt av den på länge nu. Min gamla följeslagare morgondepressionen tror jag har börjat blekna till och med.

Stress

Tyvärr finns det faktorer som är stressiga. Dels besläktat med sånt som jag varit inblandat i själv tidigare, dels sånt som bara hamnat i knät på oss i styrgruppen. Det har varit mycket att göra. Eftersom jag kan disponera min arbetslösa tid fritt på dagarna har jag tagit på mig mycket av det. Jag har känt av den gamla stressreaktionen men vet hur jag hindrar den.

Det finns till och med ett hot som ifrågasätter projektet – vilket egentligen är makalöst stressande – men det rör inte mig personligen. Till och med den aspekt som har med mina tidigare bidrag att göra, berör mig inte personligen, så att säga. Jag litar på min grundläggande livsfilosofi och känner mig trygg i den. Det finns inga skelett i garderoben jag skäms för. Inklusive de saker jag kunde gjort bättre!

Här och nu finns jag med för att jag är övertygad om att jag kan hjälpa till i en fråga som är större än mig själv. Jag går ”i min värderade riktning” som en klok man sa en gång… (Min ”coach”; han blev överlycklig när jag berättade om uppdraget!)

Vårda, väx och sprid!

Nu, kände jag att det var dags att dela med mig av framstegen i mitt livsprojekt – må bra-projektet – igen.

Jag mår bra när jag inte tänker på vad jag ska göra för att må bra! Istället tänker jag på vad jag värdesätter och vårdar det så det gror, växer och sprider sig!

Hur det är att inte ha ångest eller depression

På min arbetsplats under hösten… Där har jag upplevt mitt arbetslivs bästa stunder.

Där kände jag att jag var del av en gemenskap. Där fick jag prova på känslan av tillhörighet. Det kändes som om jag för första gången kunde glömma bort att vara självkritisk och ångestfylld tillsammans med andra. Jag placerade inte mig själv utanför gruppen. Jag vågade ta plats i gruppen – precis som vem som helst.

Det gav mig en helt otrolig inblick i hur det är att vara en människa utan ångest, depression och dålig självkänsla. Det var en fantastisk känsla!

Utvärdering av ACT/KBT

Idag var det femte sessionen – och en första utvärdering – av min ACT-terapi (som alltså tydligen är en blandning av ACT och KBT). 

De senaste veckorna har jag upptäckt flera framsteg, som jag inte alls är säker på beror på den nypåbörjade terapin. Men i vilket fall som helst är jag mer än intresserad av att fortsätta. Detta med nya mål och utvärderingar, så man kan se att det går framåt. 

På grund av att jag kanske är arbetslös – och får en helt ny ekonomisk situation – i januari så bestämde vi att en gång varannan vecka räcker. Det hoppas jag att jag fixar. 

Idag använde terapeuten ordet ”coach” om sig själv och sin roll, vilket jag reagerade en aning på. Men är det någon som borde ha tillåtelse att använda den titeln är det väl någon som är legitimerad psykolog. Sedan är det väl kanske en aning mindre ”skämmigt” att ha en coach än att gå till en terapeut eller psykolog…

Jag är inte oduglig

Var på det planerade återbesöket hos min KBT-Lasse för några dagar sedan. Jag märker hur jag lägger energin på jobbet istället för på de privata sidorna. Städning och ordning hemma har fått stå tillbaka igen. ”Veckouppdraget” den här gången blir att komma på olika praktiska sätt att påminna mig själv göra det jag vet jag mår bra av. En extra bonusträff är inbokad.

Självkänsla – efter konflikt

Sedan berättade jag för terapeuten om hur jag och min dåliga självkänsla håller på att se till att jag blir överkörd på det nya jobbet.

  • ”Jag duger inte”.
  • ”Jag är inte värd något”.
  • ”Inte ska jag komma här och tro att jag är något”.

Efteråt (eller i samband med det?) stod jag upp för mig själv på ett sätt jag aldrig gjort förut.

I verkligheten!

På jobbet!!

Lilla jag!!!

Dessa grundstenar som följt mig hela livet vändes till motsatsen. Förut har jag bara mentalt lyckats ställa om några minuter i taget. Nu känner jag att läget har varit riktigt stabilt. En riktig revolution för mig! Det har varat i ett par veckor nu ungefär, så jag hoppas det håller i sig.

  • Jag duger!
  • Jag är värd något!
  • Jag får ta plats!

Vilket fantastisk känsla! Jag låter mig inte trampas på! Jag lägger mig inte platt. Jag slår inte knut på mig själv av flexibilitet. Som bonus känner jag att jag faktiskt inte behöver driva min ståndpunkt så långt så jag blir nån ”rättshaverist” heller. Om andra inte förstår min poäng – ”mitt värde” – så behöver jag inte bli sur, förolämpad eller fyrkantig. Jag är lika mycket värd ändå! Bara jag ser till att visa min ståndpunkt på ett lämpligt sätt vid ett lämpligt tillfälle. 

Min hjärna svindlar när jag tänker på det. Den senaste veckan i mitt liv har varit en fantastisk upplevelse. För första gången står jag upp för något som är viktigt för mig och jag känner att jag gör det på ett bra sätt.

Konstigt nog har den inte inneburit att jag plötsligt blivit förtjust i att hålla ordning hemma. Synd… Jag måste alltså se till att inte förlora mig i jobbet nu. – Påminna mig själv om att ha kul på fritiden och vara lite social utanför kontoret också…

En artikel om uppskjutande

Efter att ha gått i terapi, som till stor del handlat om undvikande, var det väldigt intressant att läsa den här artikeln i Svenska Dagbladet. Det är väl inte exakt samma sak, men det lät ändå väldigt spännande. Enligt artikeln kan uppskjutande ha med ångest- och självkänsla att göra. Det känner jag igen…

SvD » Psykologi » Korta pass bäst för uppskjutare

I kommentarerna fanns tips om pomodoro-tekniken, som jag inte vet något närmare om.