Etikettarkiv: självkänsla

Bottenlös icke-motivation

Vansinnig stress. Mår en aning mindre värdelöst efter att ha kommit upp i tid, tagit en lång cykeltur och för en gångs skull inte kommit försent till jobbet…

Tänkte skriva ett inlägg om senaste mötet med coachen i måndags och hur vi pratade om veckoschema, ”det är bara en tanke” samt en lånad CD med övningar i medveten närvaro. Men det har jag ju inte gjort. Stress, stress, stress.

Huvudtanken under den träffen var dock att saker går åt helvete – som vanligt. Jag har en massa bra planer och börjar på dem, märker att de fungerar, men slutför inte. Fortsätter inte. Det kändes som om coachen höll med om att jag var nåt specialfall, vilket väl inte var exakt det jag ville höra, men ändå misstänkt.

Icke-motivationen är så bottenlös ibland. Den kommer alltid tillbaka. Detta trots att jag har metoder som jag vet funkar. Jag använder metoderna, men spårar alltid ur. Det rinner ut i sanden…

Vi pratade om att ta sig tid till även roliga saker (schemalägga?), inte bara jobb och åtaganden. Jag vill ju göra kreativa saker; leka med foto, film, musik och sånt kul. Det är väldigt sällan jag tar mig tid till sånt. Det finns med i pusslet på något sätt.

Nån som märkte hur jag kom förbi och lurade min egen stress där? Jag skrev att jag tänkte skriva om bla, bla och bla. Sedan skrev jag om ämnet lite. Alltså kan den stresspunkten avskrivas. (Men jag skulle vilja skriva mycket mer så klart.)

Ska jag sätta ett ord på detta så handlar det om självkänsla. Det är ju bara jag. Varför skulle jag anstränga mig…

Ta på sig kostymen

Kanske skulle göra som Överlevnadskonstnären Anneli tipsade mig om… Hon beskrev hur hon tar på sig en kostym och samtidigt ta på sig rollen av en stark människa som klarar av det som livet kräver av en.

Detta känns rätt samtidigt som det går tvärs emot min gamla inställning; att vara naken och ärlig och visa vem jag är. Jag vill inte förställa mig. Jag vill våga visa mig svag och inte skämmas för det…

Jag anar att det inte finns en konflikt egentligen men får inte riktigt ihop det.

Att jag inte känner mig stark är ju inte ärligt. Visst sjutton är jag stark egentligen!? Det kanske krävs ett tankeknep som en ”kostym” för att jag ska visa mitt äkta, ärliga, riktiga och starka jag?

Det handlar ju inte om att låtsas vara stark, kunnig och kompetent på områden där jag inte är det.

Fick jag ihop det där ändå…?

Större än mig själv

Först mådde jag dåligt en period, sedan har det hänt andra saker som jag prioriterat. Därför har mitt bloggande legat nere ett tag. (Men lite mikrobloggande brukar jag hinna med.)

Utåtriktat uppdrag

Tänkte sammanfatta den senaste tidens händelser. Efter det att jag blev arbetslös vid nyår – och trillade ner i min gamla deppgrop så smått – har jag blivit vald till ett frivilliguppdrag i en organisation. Detta har inneburit en hel del som förr hade varit nästintill otänkbart för mig. Det handlar om telefonsamtal, möten, planering och ansvar.

För mindre än ett år sedan hade jag inte fattat frågan om någon bett mig ställa upp. Det hade varit en fullständigt obegriplig frågeställning. Hur skulle jag kunna fixa det? Lilla jag?

Saknar ångesten

Fror

Det är som om jag på ett ögonblick gått från en depressionslivsstil till en anti-depressionslivsstil. Istället för att sitta hemma och tycka synd om mig själv så jobbar jag för andra – för något som är större än mig själv. I går kväll så märkte jag att jag ”saknade” den vanliga ångestknuten i magen som jag ofta haft på kvällen. Har inte märkt av den på länge nu. Min gamla följeslagare morgondepressionen tror jag har börjat blekna till och med.

Stress

Tyvärr finns det faktorer som är stressiga. Dels besläktat med sånt som jag varit inblandat i själv tidigare, dels sånt som bara hamnat i knät på oss i styrgruppen. Det har varit mycket att göra. Eftersom jag kan disponera min arbetslösa tid fritt på dagarna har jag tagit på mig mycket av det. Jag har känt av den gamla stressreaktionen men vet hur jag hindrar den.

Det finns till och med ett hot som ifrågasätter projektet – vilket egentligen är makalöst stressande – men det rör inte mig personligen. Till och med den aspekt som har med mina tidigare bidrag att göra, berör mig inte personligen, så att säga. Jag litar på min grundläggande livsfilosofi och känner mig trygg i den. Det finns inga skelett i garderoben jag skäms för. Inklusive de saker jag kunde gjort bättre!

Här och nu finns jag med för att jag är övertygad om att jag kan hjälpa till i en fråga som är större än mig själv. Jag går ”i min värderade riktning” som en klok man sa en gång… (Min ”coach”; han blev överlycklig när jag berättade om uppdraget!)

Vårda, väx och sprid!

Nu, kände jag att det var dags att dela med mig av framstegen i mitt livsprojekt – må bra-projektet – igen.

Jag mår bra när jag inte tänker på vad jag ska göra för att må bra! Istället tänker jag på vad jag värdesätter och vårdar det så det gror, växer och sprider sig!

Hur det är att inte ha ångest eller depression

På min arbetsplats under hösten… Där har jag upplevt mitt arbetslivs bästa stunder.

Där kände jag att jag var del av en gemenskap. Där fick jag prova på känslan av tillhörighet. Det kändes som om jag för första gången kunde glömma bort att vara självkritisk och ångestfylld tillsammans med andra. Jag placerade inte mig själv utanför gruppen. Jag vågade ta plats i gruppen – precis som vem som helst.

Det gav mig en helt otrolig inblick i hur det är att vara en människa utan ångest, depression och dålig självkänsla. Det var en fantastisk känsla!

Utvärdering av ACT/KBT

Idag var det femte sessionen – och en första utvärdering – av min ACT-terapi (som alltså tydligen är en blandning av ACT och KBT). 

De senaste veckorna har jag upptäckt flera framsteg, som jag inte alls är säker på beror på den nypåbörjade terapin. Men i vilket fall som helst är jag mer än intresserad av att fortsätta. Detta med nya mål och utvärderingar, så man kan se att det går framåt. 

På grund av att jag kanske är arbetslös – och får en helt ny ekonomisk situation – i januari så bestämde vi att en gång varannan vecka räcker. Det hoppas jag att jag fixar. 

Idag använde terapeuten ordet ”coach” om sig själv och sin roll, vilket jag reagerade en aning på. Men är det någon som borde ha tillåtelse att använda den titeln är det väl någon som är legitimerad psykolog. Sedan är det väl kanske en aning mindre ”skämmigt” att ha en coach än att gå till en terapeut eller psykolog…

Jag är inte oduglig

Var på det planerade återbesöket hos min KBT-Lasse för några dagar sedan. Jag märker hur jag lägger energin på jobbet istället för på de privata sidorna. Städning och ordning hemma har fått stå tillbaka igen. ”Veckouppdraget” den här gången blir att komma på olika praktiska sätt att påminna mig själv göra det jag vet jag mår bra av. En extra bonusträff är inbokad.

Självkänsla – efter konflikt

Sedan berättade jag för terapeuten om hur jag och min dåliga självkänsla håller på att se till att jag blir överkörd på det nya jobbet.

  • ”Jag duger inte”.
  • ”Jag är inte värd något”.
  • ”Inte ska jag komma här och tro att jag är något”.

Efteråt (eller i samband med det?) stod jag upp för mig själv på ett sätt jag aldrig gjort förut.

I verkligheten!

På jobbet!!

Lilla jag!!!

Dessa grundstenar som följt mig hela livet vändes till motsatsen. Förut har jag bara mentalt lyckats ställa om några minuter i taget. Nu känner jag att läget har varit riktigt stabilt. En riktig revolution för mig! Det har varat i ett par veckor nu ungefär, så jag hoppas det håller i sig.

  • Jag duger!
  • Jag är värd något!
  • Jag får ta plats!

Vilket fantastisk känsla! Jag låter mig inte trampas på! Jag lägger mig inte platt. Jag slår inte knut på mig själv av flexibilitet. Som bonus känner jag att jag faktiskt inte behöver driva min ståndpunkt så långt så jag blir nån ”rättshaverist” heller. Om andra inte förstår min poäng – ”mitt värde” – så behöver jag inte bli sur, förolämpad eller fyrkantig. Jag är lika mycket värd ändå! Bara jag ser till att visa min ståndpunkt på ett lämpligt sätt vid ett lämpligt tillfälle. 

Min hjärna svindlar när jag tänker på det. Den senaste veckan i mitt liv har varit en fantastisk upplevelse. För första gången står jag upp för något som är viktigt för mig och jag känner att jag gör det på ett bra sätt.

Konstigt nog har den inte inneburit att jag plötsligt blivit förtjust i att hålla ordning hemma. Synd… Jag måste alltså se till att inte förlora mig i jobbet nu. – Påminna mig själv om att ha kul på fritiden och vara lite social utanför kontoret också…

En artikel om uppskjutande

Efter att ha gått i terapi, som till stor del handlat om undvikande, var det väldigt intressant att läsa den här artikeln i Svenska Dagbladet. Det är väl inte exakt samma sak, men det lät ändå väldigt spännande. Enligt artikeln kan uppskjutande ha med ångest- och självkänsla att göra. Det känner jag igen…

SvD » Psykologi » Korta pass bäst för uppskjutare

I kommentarerna fanns tips om pomodoro-tekniken, som jag inte vet något närmare om.

Huvudvärk – inte undvika

I går var jag på min sextonde terapisession med KBT-Lasse. Han såg strålande glad ut när jag berättade om att jag fixat mina uppdrag, är uppe i åtta timmars arbetsdag, mått bra och dessutom genomskådat mitt undvikandemonster. Jag fortsätter i samma riktning nästa vecka; jobbar vidare med att bekämpa min ”osynlighet” i offentliga sammanhang samt fixar till det sista i lägenheten. Jag fortsätter också med åttatimmar-på-kontoret-strategin samt ringer gamla kompisar jag håller på att tappa kontakten med.

Åtta timmar – med spänningshuvudvärk?

Det kändes riktigt bra att jobba vanlig åtta-timmarsdag. Jag skiljer på arbete och fritid då. Det innebär ju att jag kan slappna av hemma. Det känns väldigt positivt.

Men jag tog upp min huvudvärk, som jag fick smaka på häromdagen. Jag sa att jag borde ha stuckit hem när jag kände den. Jag vet ju om att jag aldrig blir av med den när den väl kommer. Tabletter hjälper inte. Men det tyckte inte dum-Lasse. Det är en form av undvikande, sa han. Det stämmer väl, men ska jag verkligen stå ut med sån huvudvärk, undrade jag. Nja, poängen är att jag inte ska ge efter när min kropp vill fly och undvika. Istället ska jag försöka lära mig strategier att bryta eller handskas bättre med stressen som utlöser värken. Ta en paus eller en liten promenad kanske? Men helst lära mig signalerna innan den är på väg och då bryta mönstret.

Det låter riktigt vettigt det den där Lasse säger faktiskt…

35 kr/dag i Göteborg 2008

Förra månaden var det värsta jag någonsin varit med om (februari hade få dagar – låg ersättning). Jag hade ungefär 35 kr/dag för mat, kläder, resor, hälsa, nöjen (hahaha!) efter att de stora räkningarna var betalda (hyra, studielån, telefon, el och annat). Enbart matkontot ligger på närmare 50 kr/dag. Det funkar inte – min lilla buffert krymper i snabb takt. En fullständigt vansinnig och absurd situation. – Tur att jag har en riktigt billig lägenhet, sålt bilen för länge sedan och är allmänt billig i drift (förutom bredbandet!)…

Beror på många orsaker

  • Dålig lön på förra jobbet.
  • Förra jobbet var ett deltidsjobb på 75 procent.
  • Min ohälsa. – Depression, ångest och undvikandeproblematik underlättar inte nya jobb eller företagande.
  • Nya regler för a-kassan där den redan låga ersättningen sjunker och sjunker och sjunker…

Den som företar sig saker mår bra – och så ska det vara

Men nu kommer jag till det intressanta; den sista punkten; jag sympatiserar egentligen med grundprincipen bakom de nya reglerna. Trots att jag drabbas hårt och att läget inte känns helt perfekt. Självklart ska man tjäna på att arbeta, vara uppfinningsrik och driftig! Gör jag inte det kan jag ju lika gärna stanna hemma. Att känna att jag klarar av min egen försörjning och räcker till för vardagens med- och motgångar, är vansinnigt viktigt. Annars känner jag inte att jag duger. Jag räcker inte till. Min självbild och självkänsla skadas. Mer och mer ju längre tiden går.

Svag drivkraft

När jag känner att jag är kapabel att ta hand om mig själv stärks självkänslan och välbefinnandet. Det konkreta problemet är när drivkraften är svag. (Eller motivationen, självkänslan, självbilden eller vad vi nu kallar det.)

Hur uppmuntrar vi folk på rätt sätt? Har du självbilden att du inte klarar av något kan du ganska enkelt hamna på gatan med missbruksproblem (mycket lättare än du tror!). Det vill säga om det inte finns fungerande skyddsnät som är fiffigt konstruerade. Men inte så fiffigt så det blir komplicerat – så enkelt och tydligt som möjligt skulle vara mitt förslag.

”Stora hål i samhällets skyddsnät. Min situation gör att jag har fullständig förståelse för att folk blir hemlösa, alkoholister och narkomaner. Att de inte ‘tar sig i kragen’ eller ‘rycker upp sig’. Det är en fruktansvärd tur att jag inte tycker om alkohol, antar jag.”

Att balansera på slak lina över ett skyddsnät med stora hål är otäckt – ett litet snedsteg kan få förödande konsekvenser. Det är skräckinjagande att inse vad mina ångest- och depressionsproblem hade kunnat leda till.

Att uppmuntra människans inneboende drivkraft och självkänsla är aldrig fel. Däremot blir det fel när vi inte samtidigt stöttar och hjälper de som saknar denna förmåga. Lagar och regler borde konsekvent hjälpa människor att gå åt rätt håll och inte sätta käppar i hjulen med förvirrande och motstridiga signaler. Det är denna brist jag har konkret erfarenhet av. De nya reglerna försökte rätta till detta, men det lyckades inte riktigt.

I månaden

Som slutkläm kan jag väl lägga till att jag inser att det inte bokstavligen var så att jag levde på 35 kr/dag. Dels räknar jag inte med hyra och andra räkningar i summan, dels tog jag ju av min lilla buffert. Den ”riktiga” siffran – de månader som har minst antal vardagar – ligger på ca 6800 kr/månaden. Det är inte mycket det heller…

Städa och jobba samma vecka – hur skulle det gå till!?

Ett städmonster som spökarVad är viktigast? Städa eller skaffa jobb? Jag ägnade mig inte åt mitt städuppdrag från förra kbt-sessionen den här veckan eftersom jag var tvungen att bli klar med en omgjord bidragsansökan väldigt snart (så föreningen får pengar till en framtida lön för mig!). Självklart tyckte jag det var en rationell förklaring och en vettig prioritering. Det tyckte inte terapeuten.

Att skjuta upp städning (ytterligare en gång) passar in i mitt undvikandemönster enligt honom. Jag som tyckte jag var så himla duktig när jag lyckades undvika att undvika ansökningsskrivandet (till slut, efter två veckors motstånd!) – och kommit över den gigantiska starttröskeln!

Visst fattar jag och håller väl med, till stora delar. Jag hade ju faktiskt kunna ägna mig åt skrivande 40 timmar (den arbetsuppgiften ingår i praktikjobbet!) och därmed ha fritiden kvar till städuppdraget.

Utpumpad

Det är inte så väldigt många som tycker det är omöjligt att städa hemma samma vecka som de måste skriva en ansökan på jobbet! Jag inser det orimliga… Men, men… Jobbsituationen är fullständigt ny och jag är helt utpumpad när jag kommer hem. Fattar inte riktigt heller hur jag ska fixa att handla och tvätta de veckor jag jobbar… (Det vill säga alla veckor!) Att vara trött är också en del i undvikandemönstret svarade terapeuten på den invändningen.

Slutsatsen är nog ändå att han har en större och viktigare poäng än vad jag har… Att organisera papper och prylar är en orimligt stor sak för mig. Något som hängt över mitt huvud i alla år.

Smuts och dammsugning fixar jag några centimeter bättre, det är inte samma sak. Jag flyttar och slår ihop högarna, stuvar undan dem när jag får besök, och dammsuger runt dem då och då, när dammråttorna blivit för många. Det händer alltför sällan men det är ändå väldigt mycket bättre än aldrig-nivån som gäller för organisering.

Hålla handen?

Kbt-Lasse sa att nästa steg är att han kommer med hem – till rätt miljö för problemet – om jag inte fixar ”pryl- och pappersorganiseringsuppdraget”. Det kändes som ett fullständigt absurt förslag. Så knäpp är jag väl inte? Men efter några minuter såg jag det rimliga. Har jag inte fixat organisering på långt över tio år(!?) så är det svårt att plötsligt ta tag i detta oöverstigliga berg. Detta trots att vi rotat och benat och försökt begränsa uppdraget i veckor nu. ”Bara högen i soffan” – till att börja med!

Undrar om det har en annan sida också? Det blir privat på ett annat sätt om han kommer hem… Då kan jag inte dölja mina egenheter bakom ord och förklaringar. Det blir verkligt. Det här känns riktigt, riktigt jobbigt.

Nu har jag bestämt mig för att offra lördagen för att ta tag i mitt liv… Alltså städ-, plock- och släng-uppdraget (som jag fortfarande inte vet hur jag ska benämna?). Känns som ett mycket bra beslut.

Vill sitta på kontoret åtta timmar – eller?

Annat som kom upp under kbt-session elva; Om jag verkligen vill jobba med min stress i arbetssituationer borde jag dels skapa mig en trivsam och bra arbetsplats och dels försiktigt öka min närvaro på kontoret. Jag vet att jag trivs bäst om jag får ”krypa undan” lite och inte sitta med ryggen mot dörren, som det blivit nu på min tillfälliga plats (som eventuellt kan bli mer långvarig).

Veckouppdrag

Förutom att ta tag i stökhögen hemma ytterligare en gång, skulle jag undersöka om det går att flytta skrivbordet på kontoret så jag kan påbörja processen där jag tillbringar längre och längre del av arbetstiden där. Jag vill ju verkligen kunna sitta mina åtta timmar på kontoret. Det skulle vara bra att skilja på arbete och fritid på det sättet och inte jobba hemma varje dag.

Den sista delen av uppdraget är avklarat. Jag frågade så fort jag kom till kontoret. En tyckte att jag skulle vänta tills den sjukskrivne – vars plats jag lånar – kanske(!) kommer tillbaka i juni. Den andre arbetskamraten tyckte jag kunde ta upp saken på måndagsmötet. Saken är den att skrivbordsskivan sitter spikad(!) i väggen och dessutom är längre än vad det lilla rummet är brett, så om jag ska få som jag vill behövs ett helt nytt skrivbord… Lite mycket begärt för några veckors praktik kanske? (Men detta är kanske min dåliga självkänsla som talar. Vet ej hur tuff jag ska vara. Ett annat litet problem jag har.)

Bilden kommer från oimax på Flickr och ligger under cc-licens.