Etikettarkiv: självkänsla

Huvudvärk – inte undvika

I går var jag på min sextonde terapisession med KBT-Lasse. Han såg strålande glad ut när jag berättade om att jag fixat mina uppdrag, är uppe i åtta timmars arbetsdag, mått bra och dessutom genomskådat mitt undvikandemonster. Jag fortsätter i samma riktning nästa vecka; jobbar vidare med att bekämpa min ”osynlighet” i offentliga sammanhang samt fixar till det sista i lägenheten. Jag fortsätter också med åttatimmar-på-kontoret-strategin samt ringer gamla kompisar jag håller på att tappa kontakten med.

Åtta timmar – med spänningshuvudvärk?

Det kändes riktigt bra att jobba vanlig åtta-timmarsdag. Jag skiljer på arbete och fritid då. Det innebär ju att jag kan slappna av hemma. Det känns väldigt positivt.

Men jag tog upp min huvudvärk, som jag fick smaka på häromdagen. Jag sa att jag borde ha stuckit hem när jag kände den. Jag vet ju om att jag aldrig blir av med den när den väl kommer. Tabletter hjälper inte. Men det tyckte inte dum-Lasse. Det är en form av undvikande, sa han. Det stämmer väl, men ska jag verkligen stå ut med sån huvudvärk, undrade jag. Nja, poängen är att jag inte ska ge efter när min kropp vill fly och undvika. Istället ska jag försöka lära mig strategier att bryta eller handskas bättre med stressen som utlöser värken. Ta en paus eller en liten promenad kanske? Men helst lära mig signalerna innan den är på väg och då bryta mönstret.

Det låter riktigt vettigt det den där Lasse säger faktiskt…

35 kr/dag i Göteborg 2008

Förra månaden var det värsta jag någonsin varit med om (februari hade få dagar – låg ersättning). Jag hade ungefär 35 kr/dag för mat, kläder, resor, hälsa, nöjen (hahaha!) efter att de stora räkningarna var betalda (hyra, studielån, telefon, el och annat). Enbart matkontot ligger på närmare 50 kr/dag. Det funkar inte – min lilla buffert krymper i snabb takt. En fullständigt vansinnig och absurd situation. – Tur att jag har en riktigt billig lägenhet, sålt bilen för länge sedan och är allmänt billig i drift (förutom bredbandet!)…

Beror på många orsaker

  • Dålig lön på förra jobbet.
  • Förra jobbet var ett deltidsjobb på 75 procent.
  • Min ohälsa. – Depression, ångest och undvikandeproblematik underlättar inte nya jobb eller företagande.
  • Nya regler för a-kassan där den redan låga ersättningen sjunker och sjunker och sjunker…

Den som företar sig saker mår bra – och så ska det vara

Men nu kommer jag till det intressanta; den sista punkten; jag sympatiserar egentligen med grundprincipen bakom de nya reglerna. Trots att jag drabbas hårt och att läget inte känns helt perfekt. Självklart ska man tjäna på att arbeta, vara uppfinningsrik och driftig! Gör jag inte det kan jag ju lika gärna stanna hemma. Att känna att jag klarar av min egen försörjning och räcker till för vardagens med- och motgångar, är vansinnigt viktigt. Annars känner jag inte att jag duger. Jag räcker inte till. Min självbild och självkänsla skadas. Mer och mer ju längre tiden går.

Svag drivkraft

När jag känner att jag är kapabel att ta hand om mig själv stärks självkänslan och välbefinnandet. Det konkreta problemet är när drivkraften är svag. (Eller motivationen, självkänslan, självbilden eller vad vi nu kallar det.)

Hur uppmuntrar vi folk på rätt sätt? Har du självbilden att du inte klarar av något kan du ganska enkelt hamna på gatan med missbruksproblem (mycket lättare än du tror!). Det vill säga om det inte finns fungerande skyddsnät som är fiffigt konstruerade. Men inte så fiffigt så det blir komplicerat – så enkelt och tydligt som möjligt skulle vara mitt förslag.

”Stora hål i samhällets skyddsnät. Min situation gör att jag har fullständig förståelse för att folk blir hemlösa, alkoholister och narkomaner. Att de inte ‘tar sig i kragen’ eller ‘rycker upp sig’. Det är en fruktansvärd tur att jag inte tycker om alkohol, antar jag.”

Att balansera på slak lina över ett skyddsnät med stora hål är otäckt – ett litet snedsteg kan få förödande konsekvenser. Det är skräckinjagande att inse vad mina ångest- och depressionsproblem hade kunnat leda till.

Att uppmuntra människans inneboende drivkraft och självkänsla är aldrig fel. Däremot blir det fel när vi inte samtidigt stöttar och hjälper de som saknar denna förmåga. Lagar och regler borde konsekvent hjälpa människor att gå åt rätt håll och inte sätta käppar i hjulen med förvirrande och motstridiga signaler. Det är denna brist jag har konkret erfarenhet av. De nya reglerna försökte rätta till detta, men det lyckades inte riktigt.

I månaden

Som slutkläm kan jag väl lägga till att jag inser att det inte bokstavligen var så att jag levde på 35 kr/dag. Dels räknar jag inte med hyra och andra räkningar i summan, dels tog jag ju av min lilla buffert. Den ”riktiga” siffran – de månader som har minst antal vardagar – ligger på ca 6800 kr/månaden. Det är inte mycket det heller…

Städa och jobba samma vecka – hur skulle det gå till!?

Ett städmonster som spökarVad är viktigast? Städa eller skaffa jobb? Jag ägnade mig inte åt mitt städuppdrag från förra kbt-sessionen den här veckan eftersom jag var tvungen att bli klar med en omgjord bidragsansökan väldigt snart (så föreningen får pengar till en framtida lön för mig!). Självklart tyckte jag det var en rationell förklaring och en vettig prioritering. Det tyckte inte terapeuten.

Att skjuta upp städning (ytterligare en gång) passar in i mitt undvikandemönster enligt honom. Jag som tyckte jag var så himla duktig när jag lyckades undvika att undvika ansökningsskrivandet (till slut, efter två veckors motstånd!) – och kommit över den gigantiska starttröskeln!

Visst fattar jag och håller väl med, till stora delar. Jag hade ju faktiskt kunna ägna mig åt skrivande 40 timmar (den arbetsuppgiften ingår i praktikjobbet!) och därmed ha fritiden kvar till städuppdraget.

Utpumpad

Det är inte så väldigt många som tycker det är omöjligt att städa hemma samma vecka som de måste skriva en ansökan på jobbet! Jag inser det orimliga… Men, men… Jobbsituationen är fullständigt ny och jag är helt utpumpad när jag kommer hem. Fattar inte riktigt heller hur jag ska fixa att handla och tvätta de veckor jag jobbar… (Det vill säga alla veckor!) Att vara trött är också en del i undvikandemönstret svarade terapeuten på den invändningen.

Slutsatsen är nog ändå att han har en större och viktigare poäng än vad jag har… Att organisera papper och prylar är en orimligt stor sak för mig. Något som hängt över mitt huvud i alla år.

Smuts och dammsugning fixar jag några centimeter bättre, det är inte samma sak. Jag flyttar och slår ihop högarna, stuvar undan dem när jag får besök, och dammsuger runt dem då och då, när dammråttorna blivit för många. Det händer alltför sällan men det är ändå väldigt mycket bättre än aldrig-nivån som gäller för organisering.

Hålla handen?

Kbt-Lasse sa att nästa steg är att han kommer med hem – till rätt miljö för problemet – om jag inte fixar ”pryl- och pappersorganiseringsuppdraget”. Det kändes som ett fullständigt absurt förslag. Så knäpp är jag väl inte? Men efter några minuter såg jag det rimliga. Har jag inte fixat organisering på långt över tio år(!?) så är det svårt att plötsligt ta tag i detta oöverstigliga berg. Detta trots att vi rotat och benat och försökt begränsa uppdraget i veckor nu. ”Bara högen i soffan” – till att börja med!

Undrar om det har en annan sida också? Det blir privat på ett annat sätt om han kommer hem… Då kan jag inte dölja mina egenheter bakom ord och förklaringar. Det blir verkligt. Det här känns riktigt, riktigt jobbigt.

Nu har jag bestämt mig för att offra lördagen för att ta tag i mitt liv… Alltså städ-, plock- och släng-uppdraget (som jag fortfarande inte vet hur jag ska benämna?). Känns som ett mycket bra beslut.

Vill sitta på kontoret åtta timmar – eller?

Annat som kom upp under kbt-session elva; Om jag verkligen vill jobba med min stress i arbetssituationer borde jag dels skapa mig en trivsam och bra arbetsplats och dels försiktigt öka min närvaro på kontoret. Jag vet att jag trivs bäst om jag får ”krypa undan” lite och inte sitta med ryggen mot dörren, som det blivit nu på min tillfälliga plats (som eventuellt kan bli mer långvarig).

Veckouppdrag

Förutom att ta tag i stökhögen hemma ytterligare en gång, skulle jag undersöka om det går att flytta skrivbordet på kontoret så jag kan påbörja processen där jag tillbringar längre och längre del av arbetstiden där. Jag vill ju verkligen kunna sitta mina åtta timmar på kontoret. Det skulle vara bra att skilja på arbete och fritid på det sättet och inte jobba hemma varje dag.

Den sista delen av uppdraget är avklarat. Jag frågade så fort jag kom till kontoret. En tyckte att jag skulle vänta tills den sjukskrivne – vars plats jag lånar – kanske(!) kommer tillbaka i juni. Den andre arbetskamraten tyckte jag kunde ta upp saken på måndagsmötet. Saken är den att skrivbordsskivan sitter spikad(!) i väggen och dessutom är längre än vad det lilla rummet är brett, så om jag ska få som jag vill behövs ett helt nytt skrivbord… Lite mycket begärt för några veckors praktik kanske? (Men detta är kanske min dåliga självkänsla som talar. Vet ej hur tuff jag ska vara. Ett annat litet problem jag har.)

Bilden kommer från oimax på Flickr och ligger under cc-licens.

Städning igen – mitt upp i stöket

Arrgh… Lasse pratar städning igen! Orkar inte… Men det behövs. *suck*

Veckans uppdrag gick inte så bra. Jag fixade del ett ganska bra, del två något mindre bra och del tre och fyra inte alls. Jag skulle ha tagit tag i ”stök” och ”högar” Pappershögsom bara blivit liggande eller undangömda på olika ställen. Stökiga köksskåp, hög med papper och ”skräp” i soffan, byrån och garderoben.

Bokhyllan fixade jag alltså den gångna veckan. Den flyttades och ”städades”. (Eller vad 17 kallas det? – Rensades och organiserades?) Köket är till viss del klart sedan tidigare.

En förklaring till att det gick så trögt var ju att jag hastigt och lustigt påbörjade min praktik, så klart. Måndagen och tisdagen försvann då. Men det måste jag ju erkänna inte är huvudförklaringen. Det passar in i undvikandemönstret. Varför vara aktiv och göra något som jag må bra av? – Jag kan ju vara passiv och förbli ett stackars offer..

Slänga eller sortera högarna

Dagens kbt-session var nummer tio i ordningen. Kbt-Lasse var riktigt envis och benade och rotade i städ- eller organisationsproblemet. Den nya veckouppgiften blir att fokusera på det som jag kallar ”högarna”. Det är högar med papper (främst, men också annat; cd-, eller dvd-skivor, sladdar och andra prylar) av olika slag som hamnar i en att göra-hög på skrivbordet, och en liknande på hallbyrån där jul- och påskkort ligger ett par år. Högarna flyttas sedan till en större hög i ena soffhörnet, en byrålåda, en kasse i garderoben eller en ”tillfällig” hög ett halvår under sängen. Jag tror aldrig(!?) det hänt att jag återvänt till en av dessa högar för att leta reda på ett papper som jag saknat.

Det jag vet finns där som jag inte vill bli av med är idéer, uppslag och information som rör de projekt jag är inblandad i. Särskilt det föreningsprojekt som är aktuellt nu. Det har ju funnits i mitt huvud minst tre-fyra år nu och har resulterat i en hel del papper. (Detta rör alltså inte de formella sidorna av till exempel det gamla föreningsprojektet, sådana dokument har jag bra koll på.)

Ingen ny hög

Så veckouppdraget blir att gå igenom dessa högar med papper och grejer och stoppa in dem i antingen en tydligt märkt projektpärm (samt möjligtvis någon mer pärm eller tidskriftsamlare) eller slänga dem. Det får inte bli en ny hög!

Terapeuten föreslog tankeexperimentet att slänga högarna rakt av och undrade vad som skulle hända då. Skulle jag sakna något? Tanken känns oerhört lockande – men samtidigt skrämmande… Hmm… Tänk om det faktiskt är det jag ska göra? Jag kommer ju faktiskt inte på att jag en enda gång hittat något jag saknat i dessa högar. (Däremot har jag hittat information, idéer och uppslag där, men information finns i överflöd på nätet och brist på idéer och uppslag har jag inte direkt.)

Det var något att suga på!

Halvvägs

Lasse frågade hur jag mådde nu jämfört med första gången vi sågs. Sådana frågor tycker jag är väldigt svåra att svara på. Jag sa att jag tycker att det känns som om vi behandlar viktiga saker. De känslostormar som vaknar inombords tyder på det. Det känns helt klart som att vi är på väg åt rätt håll.Efteråt kom jag på att frågan kanske kom sig av att halva hans termin gått och därmed också halva utbildningsterapin. För det har den antar jag. Synd egentligen. Det känns ju som att vi bara börjat skrapa på ytan… Eller så är det min vanliga negativitet. Jag tycker att jag alltid mår dåligt och jag märker ingen skillnad själv. (Jag vet ju verkligen att det hänt positiva saker egentligen!)

Egna ”övningar”

Den här gången påtalade Lasse att jag ska fortsätta utmana mig själv på de områden vi redan berört. Till exempel prata med säljare. Dessutom får jag gärna ta tag i områden jag tycker jag är sämre på och hitta på egna ”övningar” och utmaningar. Som till exempel att ringa kompisar och personer jag tycker om (i stället för att bara messa någon gång då och då). Det är ju givetvis inte så att jag enbart ska göra det som terapeuten och jag kommit överens om – och vara passiv resten av tiden!

Precis innan terapitimmen var slut berörde jag att jag genast märkt av mina gamla stressproblem nu när jag börjat jobba (ok, praktisera dårå). Så förutom att fundera på egna tankar och känslor på andra områden ska jag även studera mig själv i jobbsituationen nu när jag får tillfälle till det.

Det låter ju som ett vansinnigt tråkigt mål, men jag vill kunna sitta vid ett skrivbord en åttatimmars arbetsdag utan att få panik och ångest.

Bilden med pappershögen har en CC-licens och kommer ursprungligen från dailydog på Flickr.

Vågar du inte gå till affären lille vän?

Innan terapeuten kom in på veckouppgiften på kbt-session åtta, pratade vi allmänt om hur veckan varit. Jag berättade om det oväntade mötet med Q:s kompis och att jag hälsade, bytte några ord och kände mig ”vuxen”. Jag ville fly i situationen men stannade kvar för ett par artighetsfraser och kände mig nöjd efteråt.

Hotad?

Nu är denna kvinna en väldigt snäll och sympatisk människa. Vissa har jag svårt för ”på riktigt”. Jag känner mig hotad på något sätt. Hotad, attackerad, anklagad och angripen. Bara av att någon existerar i närheten. Jag förstår inte vad som är den gemensamma nämnaren för denna grupp människor, det kunde inte heller terapeuten svara på så klart.

Min gissning är att det är ”svart-vita” människor som inte ser gråskalan, som enbart ser sitt eget perspektiv och är snabba att döma andra. De förmår inte möta andra som medmänniskor. De bygger upp skydd, skal, murar och vallgravar där de gömmer sig, så inga riktiga möten kan ske. Precis som jag var förr…Och i viss mån fortfarande är…

Veckouppdraget

Terapeuten tyckte jag fixade veckouppgiften bra. Jag knatade in i två affärer – inte bara en – och pratade med säljare. Jag var själv väldigt tveksam – eftersom jag bytte affär precis innan. Dessutom gjorde jag uppgiften ”på väg till bussen”. Det är en sorts ”säkerhetsbeteende” fick jag reda på. Jag hade något att skylla på för att snabbt ”fuska” mig igenom uppdraget. (Terapeuten menade att jag kunde skylla på klockan och hasta därifrån om jag kände mig trängd.)

Han lyckades övertyga mig om att uppdraget var bra utfört. Förra gången jag försökte gick det ju inte alls. Nästa uppdrag blir ändå samma som förra men med skillnaden att jag ska försöka respektera min egen plan och inte ha en buss eller något annat som säkerhetsventil. Start och mål ska vara hemma och vilken affär jag ska till ska vara bestämt innan jag går hemifrån.

Vågar jag träffa mina gamla arbetskamrater igen?

Veckans utmaning handlar om att vara social med folk jag redan känner. Mer specifikt hälsa på hos mina gamla arbetskamrater. Det som ställde till det förra veckan var att det handlade om personer jag inte kände. Då vände och vred jag på situationen så mycket så det blev ett närmast totalt misslyckande. Jag mådde väldigt dåligt av det; fick en kort men ganska djup deppdipp.

Hej - har ni inte saknat mej?

Klantat till det

Nu var det inga större problem. Fast kanske ändå. Jag märkte att jag började komma med undanflykter. Att jag inte hade tid, eller ännu värre, att jag skulle ha klantat mig i olika sammanhang förr, så att de egentligen tycker att jag är dum, besvärlig och jobbig. Men jag struntade alltså i mitt inre motstånd – mycket lättare än förra veckan – och tog mig en cykeltur till min gamla arbetsplats.

Positiva möten

Det var riktigt positivt att komma dit och träffa gamla ”bekantingar”. Dels mina gamla arbetskamrater, men också kontorsgrannarna i rummen bredvid. Jag pratade lite med fyra fem personer. – Mer än på en normal månad! – Fick reda på vad de hade för sig och berättade vad jag hade för planer. Det var riktigt härligt att uppleva att jag inte är ett totalt socialt ufo, som jag oftast känner mig som och som jag ju intalar mig att jag är…

Två av arbetskamraterna, som jag hade velat prata mer med, var riktigt stressade och upptagna, men det förstörde inte grejen. Jag var där för att säga hej (och få mig en motionstur – vilket var min ”ursäkt” för besöket, tror jag), bytte några ord med dem och fick pratat med några andra istället. Härligt ställe!

För lätt?

Det som gnager lite inombords är att det kanske gick för lätt. Om jag inte har problem med just sådana möten, ska jag ju inte slösa bort dyrbara terapitimmar på det. Men om jag verkligen inte har problem på det området – varför tar jag då sådana kontakter så fruktansvärt sällan? Det känns som om det är en av hundra tänkta kontakter som blir verklighet. De flesta kontakförsök tänker jag inte ens längre att jag borde ta, eftersom de ju aldrig blir av…

Om det verkligen är så här lätt för mig att må bra är ju receptet enkelt; se till att träffa människor jag känner. Ofta!

Fest!

Apropå träffa människor och må bra. Imorgon är det fest med kompisar som jag tycker riktigt mycket om. Det var på mitt initiativ och det är jag väldigt nöjd med!

Mindre krävande socialt uppdrag

Idag var det dags för KBT-session nummer fem. Först fick jag skryta om hur bra det går med diskstrategin. Det ger energi att ha ordning på diskbänken. Det är snart dags jag provar samma strategi på lägenheten i övrigt…

Fixade inte utmaningen

Sedan kom vi till förra veckans uppdrag, som var mycket jobbigare än jag själv anade. Jag fixade det inte, helt enkelt. Så nu backar vi ett halvt steg, terapeuten och jag. Vi låter nästa utmaning handla om kontakter som inte är nya och ”främmande”; ett besök på min gamla arbetsplats.

Precis som förra gången är min första reaktion att det låter för lätt. Jag har ju faktiskt besökt dem några gånger sedan projektet slutade. Men det händer fruktansvärt sällan. Jag behöver en extra anledning och ursäkt. Det är besvärligt, krångligt och jobbigt. Det passar inte in i planeringen… Det är alltid nåt som inte stämmer… Hittar på ursäkter och bortförklaringar, både medvetet och omedvetet.

Jag duckar, undviker och skippar alltför ofta sådana aktiviteter helt och hållet.

Det skulle vara riktigt häftigt om jag kunde ta sådana kontakter mycket oftare än nu, vilket är några gånger per år. Eller aldrig – om man tänker på många andra typer av sociala sammanhang…

Ett besök

Vid ett sådant besök, för ett år sedan, fick jag en positiv och överraskande reaktion från en gammal arbetskamrat. Vad glad du ser ut, var hennes spontana kommentar. Det tror jag har med minst en av två saker att göra.

  1. Jag blir glad för att jag kommer ut och träffar folk.
  2. Det har hänt något annat som gjort att jag fått energi och därmed orkat ta mig ut och träffa folk.

Punkt ett vet jag stämmer, men jag tror tvåan oftast också behövs för att jag alls ska komma ut. Först händer något som triggar mig att ta kontakt. Sedan blir jag fruktansvärt nöjd och glad över att jag kommit mig ut och träffat folk.

Sedan finns det en mängd villkor och förutsättningar som måste stämma in för att jag inte ska bli trängd och vända taggarna utåt. Men jag går inte in mer på det nu.