Etikettarkiv: självupptagenhet

Energi av sjukdom?

För tillfället är jag hemma för vård av sjuk flickvän.
I och med detta har jag märkt en intressant sak. Jag är inte lika trött, hängig och grinig som vanligt. Nu finns det en som mår sämre i närheten! En riktigt trött en som hostar, snörvlar och stapplar omkring. Konstigt… Jag får energi när en annan blir sjuk…

Kan det helt enkelt bero på att jag fått något annat att tänka på?

Rädsla, mod och idioti

Ett inlägg om att reflektera över sina egna tankar. Idag lyssnade jag på ett radioinslag som handlade om ett ämne som intresserade mig. En av deltagarna hade darrig röst, tog onaturliga pauser och verkade mycket nervös när hon pratade. Genast blev jag mycket irriterad. Jag kunde inte lyssna på innehållet utan störde mig väldigt mycket på denna deltagare. Efter en stund kom jag på att jag skulle prova att ”lyfta” mig och se på situationen i stort.

Då började jag komma på att det nog är ganska nervöst för en ovan ”Svensson” att sitta i en studio och prata i direktsändning (vilket jag inte vet om det var, men i all fall). Det var ganska strongt gjort faktiskt. Hon kanske i förväg var medveten om sin nervositet men beslöt att framföra sitt budskap ändå. Till slut beundrade jag henne och kunde helt och fullt lyssna på innehållet i programmet igen.

För egen del kan sådana tankegångar hindra mig från att delta i sammanhang som jag egentligen vill delta i. Hur ska jag låta? Vad ska andra tänka? Skit i det! Var modig istället! Det var jag som reagerade idiotiskt till att börja med. Inte att hon ställde upp!

Hur reagerar jag i möte med andra? Vad kan jag lära mig om mig själv? Det handlar boken Att Välja Glädje om.

Medkänsla – ingen motsats till självkänsla

Läser en artikel om gemenskap, godhet och medkänsla och blir lite provocerad. En religionspsykolog och teolog intervjuas och pratar om att individualismen går ut över godhet, tolerans och medkänsla. Jag tycker själva problemformuleringen är felaktig.

Oförmåga till inlevelseFör rund cirkel

När går god självkänsla över i ren självupptagenhet och oförmåga till inlevelser i andras liv, undrar han. Frågeställningen blir falsk enligt mig, den får det att låta som om man kan få för mycket självkänsla. Det kan man lika lite som en cirkel kan vara för rund. Du kan aldrig ljuga för dig själv och din självkänsla. Gör du saker så det går ut över andra minskar du ofrånkomligen också din självkänsla.

Teologen säger att det är tecken på mognad att sätta andras behov framför sin egen tillfredsställelse. Jaha…? Inte heller detta motsäger att det är positivt att som individ sträva efter hälsa och självkänsla.

Väljer både godhet och självkänsla

I slutklämmen i artikeln kommer frågan; vad har jag gjort för att aktivt bidra till att öka tolerans, glädje och ömhet för andra människor? Att sträva efter ”tolerans, glädje och ömhet för andra människor” står i exakt noll procents motsatsförhållande till den individuella strävan efter självkänsla. Att inte se den helheten tycker jag är tråkigt, olyckligt och en stor brist…

Det finns människor som ser kortsiktigt på saker och ting, saknar inlevelseförmåga och känsla av sammanhang och handlar därefter, så det går ut över andra. Det handlar inte om personen i fråga strävar efter självkänsla å ena sidan eller godhet å andra sidan. Det är inte där konflikten finns. Problemet handlar i själva verket om kunskap, långsiktighet och känsla av sammanhang, enligt mig.

Utan att skämmas det minsta strävar jag själv efter både självkänsla och godhet. Jag ser inte skymten av motsatsförhållande mellan de två.

Artikel:

  • Gemenskap är viktigare än att finna sig själv – Populär psykologi och medicin nr 5, 2006.