Etikettarkiv: social fobi

Sitta ute och jobba?

Idag fick min terapeut, Roy, något att bita i. Jag känner tydligt hur passiviteten och depressionstendenserna har slitit i mig de senaste veckorna sedan projektet ”lades på is” och jag blev arbetslös. Hur ska jag göra för att inte glida närmare och närmare avgrunden och till slut trilla dit riktigt ordentligt? 

Dagsschema utan passivitet

Ett tänkvärt råd jag fick var att fundera ut hur mitt dagsschema skulle se ut om jag tänkte bort depressionen och passiviteten.

Ok… Tja, något i den här stilen…

Kvinna med laptop på café

  • Morgon
    • Se till att kroppen vaknar. Svettas en gnutta; cykla, simma eller åtminstone ta en promenad. 
  • Förmiddag
    • Ta en frukost samt gå igenom e-post och rss-flöden (nyheter).Varför inte göra detta ute nånstans? Sitta på ett café en timme eller två på förmiddagen? Förutom att jag ”kommer igång” och besegrar passiviteten får jag ju en social övning också. Om det funkar borde det bli en riktig kick…
    • Jobb/projektaktiviteter.
      • Se till att detta inkluderar människor i verkliga livet. Det jag är dålig på… Underhålla gamla kontakter  samt skapa nya.
  • Lunch
    • Kanske tillsamman med någon bekanting?
  • Eftermiddag
    • Mer jobb/projektaktiviteter.
      • Boka in besök hos någon som kan stötta eller hjälpa till? Arbeta för en anställning/samarbete med intressant organisation/företag/tilltänkt arbetsgivare.
    • Må bra-aktiviteter
      • Ev. boka in andra sociala eller meningsfulla aktiviteter.
  • Sen em/tidig kväll
    • Laga mat och käka
    • Ringa/umgås med släkt och vänner. (Ok, inte varje dag. Men någon gång per vecka!)
  • Kväll
    • Egen aktivitet; ”hobby”. Eller se på film. I undantagsfall teve…
    • Varva ner innan läggdags; läsa och koppla av. 

Så… Vad 17 skulle vara så himla omöjligt med ett sånt dagsschema? (Om man nu bortser från att jag får sämre ekonomi utan jobb!) Egentligen…? Jaja, det är en bra utgångspunkt för framtida dagsplaner i alla fall. 

Ute bland folk

Roy tände till lite när jag pratade om café-idén. Jag undrar själv om det är något tokigt i det konceptet. Det finns ju en del som gör så på vissa ställen. Han tyckte jag skulle undersöka eller försöka detta och rapportera via e-post efter en vecka hur det gått. Jag har ju skaffat bärbar dator och sett till att mobilen funkar som modem, så det är praktiskt möjligt.

Lockande sätt att kämpa mot passiviteten; så jag inte ”möglar bort” och blir mer och mer isolerad. 

Ostrukturerad och förvirrad?

Nu känner jag mig ganska ostrukturerad och förvirrad. Någon som Roy protesterade emot. Men jag upplever nästan att jag förlorat styrseln lite. Jag följer inte upp initiativ jag tagit själv. Har inte ringt telefonsamtal som jag borde till exempel. Men det är kanske jag som trycker ner mig själv… 

Faktum är att jag tagit initiativ till sociala aktiviteter samt lösningar på jobbfronten som jag borde vara stolt över. Det kan vara så att det blir så positivt som det var ett tag i höstas igen. 

Närmast på att göra-listan

Morgondagens dagsplan?

  • Justera dygnsrytmen. 
    • Varva ner med läsning vid 21-22, senast.
    • Gå upp 7-8, senast.
  • Undersöka café-idén.
    • Lämpligt ställe? Öppettider? Får man sitta med dator där? (Det har jag ju läst om och sett på flera ställen, men det kanske inte passar överallt?)
  • Återuppta min gamla strategi med dagsplaner. 
    • Följa ett schema som jag utvärderar/skriver/förbättrar varje kväll. Utvärdera dagens samt skriver morgondagens. Morgondagens plan ska innehålla lagom mycket utmaning och motstånd. Det ska bli en prestation och något att vara stolt över, men inte så svårt så det inte blir av.
  • Något socialt. Ringa en kompis om gammal filmkvällsidé? 

Bild: Ed Yourdon (Flickr)

Fungerande städrutin

Givetvis(?) gick veckans kbt-uppdrag bra. Jag skulle backa ett steg och göra om förra veckans uppgift. Det som inte funkade då var att lyfta uppgiften till en medveten nivå. Eller rättare sagt ta hand om mitt inre motstånd på ett medvetet sätt. Jag ska inte fastna och stanna kvar i känslan utan ta tag i problemet och bena ut det. Nu har jag påbörjat en fungerande städrutin och det känns väldigt bra.

Motstånd

Det finns kvar ett tydligt motstånd som säger att det inte är bra nog. Att jag inte fixar det på ett bra sätt och att det är lika bra att ge upp. Jag kan fortsätta kravla runt på botten där jag känner mig hemma. Knepet är att ”lyfta upp” känslan på medveten nivå. Jag har ju en tydlig bild av hur det ser ut och känns när det funkar bra. Genom att påminna mig om det kommer jag förbi motståndet. Inte alltid så himla enkelt, men det funkar efter en del övning.

Socialt

Det mentala stökmonstret är egentligen samma motstånd som finns på det sociala området. – Jag fixar det inte. Räcker inte till. Duger inte. Det är inte lönt. Det spelar ingen roll.

Nästa vecka ska jag ta plats socialt; köpa en kaka och bjuda anställda och styrelse på föreningens kontor där jag praktiserat ett par månader. Bidragsansökan som varit på gång i ett halvår har nu blivit godkänd och jag kommer äntligen att bli anställd. Det ska firas!

För att göra det här till en lite större utmaning ska jag också se till att ställa mig i en kö full med hemska otåliga och elaka människor när jag köper kakan. Typ… :-)

Mer information:
Bilden: cocube på Flickr, cc-licens.

Socialt ostinköp och rejält röj i garderoben

Kbt-session femton handlade om stök, arbetstid och socialt uppdrag. Jag har fixat stökuppdraget och sex timmars arbetstid. Att ta upp musikspelande med grannarna gick inte alls. Total blockering. Det hade kanske funkat om det inte varit ett kbt-uppdrag, men nu blev det en jättegrej. Fruktansvärt jobbigt…

Nästa veckouppdrag:

  • försöka bli klar med ”stöket” (ta det sista i garderoben) – så jag sedan kan börja med en normal städrutin
  • jobba sju timmar per dag
  • ringa nån kompis som jag inte ringt på länge
  • besöka Saluhallen två gånger och prata med säljare för att hitta nåt spännande att köpa. (Ost är mitt eget förslag. Men ska alltså hitta på en grej till…)

Kompisar ringde jag med en gång när jag kom hem. Den delen är redan avklarad. Riktigt trevligt. Samtidigt tragiskt att jag inte bättre underhåller de vänskapsband jag fortfarande har kvar. Vänner är en viktig faktor för att må bra, det vet jag ju om!

Tre säljare anfaller en socialfobiker

Idag skulle jag, för tredje gången, försöka besegra min socialfobiska sida och prata med en säljare i en affär. Första gången gick det inte alls, andra gången bytte jag affär och skötte uppgiften ”snabbt och slarvigt” eftersom jag var på väg till bussen. Nu den tredje gången skulle jag respektera min egen planering och inte byta lokal. Start och mål vara hemma, så jag inte kan utföra uppgiften ”med vänsterhanden” eller ”medan jag är på språng” någon annanstans. (Till exempel snabbt slinka in när jag är på väg till bussen eller kbt-terapin!)

Signaler på oro

I morse vaknade jag med lätt huvudvärk och magproblem. Typiska signaler på oro och stress. Jag märkte av ångestsignaler när jag tänkte på uppgiften och att jag bestämt mig för att klara av den innan lunch.

Väl på väg – innan lunch (hurra!) – märkte jag att jag gick in ett ”tänka och känna så lite som möjligt”-tillstånd.

Genom att ta en annan väg till Siba, affären jag valt ut, undvek jag att gå förbi ComputerCity-dörrarna. Där jag lockades gå in sist. Jag gick rakt förbi Telenor-säljarna i entrén trots att de tjoade till. De pratade jag ju med vid mitt första försök. Men hamnade då rakt i famnen på en säljare för ip-telefoni som stod inne i själva butiken. Jag tog honom för en Siba-försäljare först och blev glad över att det skulle gå så lätt. Det syntes tydligt att han ville prata med mig. Men det märktes snabbt att han ville sälja nåt annat. Jag lyssnade, ställde till och med någon fråga, men avstyrde det hela efter ett tag. Det kändes dumt att avbryta och ännu mer dumt att han nu fanns kvar precis i närheten när jag skulle återuppta mitt egentliga uppdrag. Jobbigt!

Besvärligt läge

Det var mer folk i butiken än jag trodde. Är de lediga dan innan långfredagen kanske? Såg en säljare vid mobildesken, området jag bestämt mig för. Han var upptagen med en kund, liksom flera andra vid andra säljdeskar runt om i butiken. Samtidigt kämpade jag med känslan av att avbryta uppdraget och fly. Ip-säljaren stod några få meter bort. Ville inte vara i närheten av honom. Men lyckades ”lyfta” min närvaro i situationen och kväser den impulsen.

Efter att ha kämpat med mitt motstånd några minuter – medan jag irrade runt och kollade i montrar – ställde jag mig halvt om halvt(!?) i kö vid mobildesken.  När kvinnan före mig var klar rantade säljaren i väg precis framför nosen på mig – och gick bort och började skoja med ip-säljaren! Då kände jag mig dum. Syntes det inte att jag stod i kö alltså? Det fanns faktiskt inget annat att göra där.

Dum, dum och dum

Kände mig dum. Men stannade kvar i situationen. Kollade i montrar och samlade mig. Såg ganska snart att en säljare var ledig vid laptop-avdelningen precis intill. Det passade ju perfekt eftersom min tänka fråga handlade om ett mellanting mellan mobil och bärbar dator – eller en ”surfplatta”. (Eller snarare vilken sorts apparat som passar mig bäst; en som använder mobilen mycket mer till surfning än att prata i telefon.)

Han såg glad, trevlig och välkomnande ut. Finfint! Men han var praktikant! Han visade mig vidare och sa att jag borde prata med honom där. Denna någon var den säljaren som passerade framför nosen på mig för några minuter sedan! Som om jag var osynlig. Precis exakt det som är jobbigt för mig. Jaja…

Blev ställd

Nu kom han gående, såg att praktikanten pekade och upptäckte att det fanns en kund som ville ha hjälp. Jag försökte stammande och fumlande förklara min tänkta frågeställning. (Egentligen stammade eller fumlade jag säkert inte.) Han knatade i väg med mig till mobilmontrarna och pekade på en mobil och sa att det var den jag letade efter.

Nä, tänkte jag. Det är det ju inte. Jag blev ställd och tyckte inte jag fått svar på frågan. Lyckades sedan tala om att jag hört talas om surfplattor och fick då reda på att de inte hade några sådana. Sedan frågade jag om skillnaden mellan den han pekat på och en Nokia N95 som jag är intresserad av, men minns inte svaret. Jag tackade och lät honom ta nästa väntande kund. (Som jag inte märkte fanns bakom ryggen på mig, som tur var, annars hade jag blivit riktigt stressad.)

Alltid självkritisk

Uppdraget var avklarat. Men jag flydde inte då heller. Trots att jag tyckte att jag halvt om halvt gjort bort mig minst två, tre, sjutton gånger. Jag stannade kvar och kollade apparater på stereoavdelningen. Jag är amatör på ljudområdet, men ska kanske få överta en gammal bra(?) stereo och ville jämföra med en ny. Givetvis pratade jag inte med nån säljare.

På väg hem märkte jag två saker. Dels att jag var väldigt självkritisk och rackade ner på min prestation. Jag letade fel och brister hos mig själv och uppdraget jag utfört. Men också att det faktiskt kändes bra innerst inne. Särskilt jämfört med den gången jag misslyckades helt.

Belöning

Nu sitter jag hemma och har belönat mig med en hemmagjord ”indisk” smoothie. Jag känner mig nöjd med min prestation. Det negativa och självkritiska finns där men det positiva överväger helt klart!

Tillägg: Jag kan ju snabbt som attan lägga till att jag inte betraktar det här som ”riktig” social fobi. Min problematik ligger mer på undvikande generellt än på det specifika sociala området.

Eller så är den här bonusformuleringen ett tecken på min självkritik och hur jag förminskar mig själv. Jag kan inte ens lida av en riktig åkomma. Inte ska väl lilla jag… Det är inte så allvarligt… Det är nog bara lite inbillning…

Vågar du inte gå till affären lille vän?

Innan terapeuten kom in på veckouppgiften på kbt-session åtta, pratade vi allmänt om hur veckan varit. Jag berättade om det oväntade mötet med Q:s kompis och att jag hälsade, bytte några ord och kände mig ”vuxen”. Jag ville fly i situationen men stannade kvar för ett par artighetsfraser och kände mig nöjd efteråt.

Hotad?

Nu är denna kvinna en väldigt snäll och sympatisk människa. Vissa har jag svårt för ”på riktigt”. Jag känner mig hotad på något sätt. Hotad, attackerad, anklagad och angripen. Bara av att någon existerar i närheten. Jag förstår inte vad som är den gemensamma nämnaren för denna grupp människor, det kunde inte heller terapeuten svara på så klart.

Min gissning är att det är ”svart-vita” människor som inte ser gråskalan, som enbart ser sitt eget perspektiv och är snabba att döma andra. De förmår inte möta andra som medmänniskor. De bygger upp skydd, skal, murar och vallgravar där de gömmer sig, så inga riktiga möten kan ske. Precis som jag var förr…Och i viss mån fortfarande är…

Veckouppdraget

Terapeuten tyckte jag fixade veckouppgiften bra. Jag knatade in i två affärer – inte bara en – och pratade med säljare. Jag var själv väldigt tveksam – eftersom jag bytte affär precis innan. Dessutom gjorde jag uppgiften ”på väg till bussen”. Det är en sorts ”säkerhetsbeteende” fick jag reda på. Jag hade något att skylla på för att snabbt ”fuska” mig igenom uppdraget. (Terapeuten menade att jag kunde skylla på klockan och hasta därifrån om jag kände mig trängd.)

Han lyckades övertyga mig om att uppdraget var bra utfört. Förra gången jag försökte gick det ju inte alls. Nästa uppdrag blir ändå samma som förra men med skillnaden att jag ska försöka respektera min egen plan och inte ha en buss eller något annat som säkerhetsventil. Start och mål ska vara hemma och vilken affär jag ska till ska vara bestämt innan jag går hemifrån.

Tag plats i butiken

Igår var det session nummer sju av den kognitiva beteendeterapin (kbt). Den här veckan ska jag återigen utmana den sidan hos mig som undviker sociala situationer. Mina egna funderingar kring det gamla – inte så lyckade – uppdraget gav förutsättningarna. Jag ska gå till en butik, prata med en säljare och ställa frågor om en produkt. Det får gärna vara frågor som jag inte redan kan svaret på och gärna om en produkt som jag verkligen är intresserad av.

Sorkar som misslyckas 

Terapeuten gick ännu en gång igenom SORK-modellen; Stimuli – Organism – Reaktion – Konsekvens. Jag tycker att jag kan den utan och innan. Jag är lite förbryllad över varför han återkommer till detta. Fattar han inte att jag fattar? Eller är poängen att jag ska påminna mig själv om det här mönstret oftare?

Vi pratade också om misslyckande. Eller rädsla för misslyckande. Eller känslan av att inte duga och räcka till. Det är en stor grej för mig. Man vet vad man har men inte vad man får, är en variant på det. Jag är ”tryggare” i passivitet, än att ge mig ut på okänd mark. Terapeuten förde in misslyckandet i SORK-modellen.

S – stimuli

Social kontakt. Till exempel prata med en säljare.

O – organism

Trötthet, luften ”tar slut”, hjärtat går igång, nedstämdhet.

R – reaktion

Alternativ 1: Undviker. – Vill inte misslyckas eller se dum ut. Flyr från situationen.
Alternativ 2: Undviker inte. – Stannar kvar i situationen. ”Bjuder på” att jag är en människa med fel och brister, om det händer nåt oväntat.

K – konsekvens

Alternativ 1: (Undvikandet.) På kort sikt; mindre ångest. På lång sikt; mer ångest.
Alternativ 2: (Icke-unvikandet.) På kort sikt; mer ångest. På lång sikt; mindre ångest.

Det är solklart för mig. Jag måste utsätta mig för jobbiga situationer och gå igenom dem. ”Lära” mig att de inte är farliga. Konkret uppleva på egen hand att de ger mindre ångest på sikt. Jag måste ”lyfta upp” mitt medvetande i den jobbiga situationen. Stanna kvar i situationen och betrakta mig själv. Betrakta mina val och välja det rätta. Att stanna kvar ger mindre ångest på sikt. Att fly från situationen ger mer ångest på sikt.

Roller

När vi diskuterade detta associerade jag till roller. Att vi har skal, masker och roller som vi tar hjälp av eller döljer oss bakom. Jag har ju fixat en hel del sociala situationer många gånger förut. Jag är inte fullständigt hopplös. Bäst går det när jag medvetet träder in i en ”roll”. Då är jag ju inte mig själv. Jag låtsas vara den som tar plats i butiken, till exempel, och ställer frågor och ”bjuder på” att jag kanske betraktas som dum och mindre vetande. Det funkar ibland. Det kräver en kraftansträngning innan och det får inte hända något oväntat under tiden så jag ”halkar dit”.

Roller känns som ett riskabelt verktyg som gränsar till fusk. Jag vill ju att jag ska fixa sociala situationer på ett naturligt sätt – inte ett låtsas-jag!

Jaja… Jag ska försöka mig på detta uppdrag och dessutom försöka registrera vad som händer på tanke- och känsloområdet under tiden.

Idag kanske? Känns väl som en bra dagsplan…

Vågar jag träffa mina gamla arbetskamrater igen?

Veckans utmaning handlar om att vara social med folk jag redan känner. Mer specifikt hälsa på hos mina gamla arbetskamrater. Det som ställde till det förra veckan var att det handlade om personer jag inte kände. Då vände och vred jag på situationen så mycket så det blev ett närmast totalt misslyckande. Jag mådde väldigt dåligt av det; fick en kort men ganska djup deppdipp.

Hej - har ni inte saknat mej?

Klantat till det

Nu var det inga större problem. Fast kanske ändå. Jag märkte att jag började komma med undanflykter. Att jag inte hade tid, eller ännu värre, att jag skulle ha klantat mig i olika sammanhang förr, så att de egentligen tycker att jag är dum, besvärlig och jobbig. Men jag struntade alltså i mitt inre motstånd – mycket lättare än förra veckan – och tog mig en cykeltur till min gamla arbetsplats.

Positiva möten

Det var riktigt positivt att komma dit och träffa gamla ”bekantingar”. Dels mina gamla arbetskamrater, men också kontorsgrannarna i rummen bredvid. Jag pratade lite med fyra fem personer. – Mer än på en normal månad! – Fick reda på vad de hade för sig och berättade vad jag hade för planer. Det var riktigt härligt att uppleva att jag inte är ett totalt socialt ufo, som jag oftast känner mig som och som jag ju intalar mig att jag är…

Två av arbetskamraterna, som jag hade velat prata mer med, var riktigt stressade och upptagna, men det förstörde inte grejen. Jag var där för att säga hej (och få mig en motionstur – vilket var min ”ursäkt” för besöket, tror jag), bytte några ord med dem och fick pratat med några andra istället. Härligt ställe!

För lätt?

Det som gnager lite inombords är att det kanske gick för lätt. Om jag inte har problem med just sådana möten, ska jag ju inte slösa bort dyrbara terapitimmar på det. Men om jag verkligen inte har problem på det området – varför tar jag då sådana kontakter så fruktansvärt sällan? Det känns som om det är en av hundra tänkta kontakter som blir verklighet. De flesta kontakförsök tänker jag inte ens längre att jag borde ta, eftersom de ju aldrig blir av…

Om det verkligen är så här lätt för mig att må bra är ju receptet enkelt; se till att träffa människor jag känner. Ofta!

Fest!

Apropå träffa människor och må bra. Imorgon är det fest med kompisar som jag tycker riktigt mycket om. Det var på mitt initiativ och det är jag väldigt nöjd med!