Etikettarkiv: socialt

Socialt ostinköp och rejält röj i garderoben

Kbt-session femton handlade om stök, arbetstid och socialt uppdrag. Jag har fixat stökuppdraget och sex timmars arbetstid. Att ta upp musikspelande med grannarna gick inte alls. Total blockering. Det hade kanske funkat om det inte varit ett kbt-uppdrag, men nu blev det en jättegrej. Fruktansvärt jobbigt…

Nästa veckouppdrag:

  • försöka bli klar med ”stöket” (ta det sista i garderoben) – så jag sedan kan börja med en normal städrutin
  • jobba sju timmar per dag
  • ringa nån kompis som jag inte ringt på länge
  • besöka Saluhallen två gånger och prata med säljare för att hitta nåt spännande att köpa. (Ost är mitt eget förslag. Men ska alltså hitta på en grej till…)

Kompisar ringde jag med en gång när jag kom hem. Den delen är redan avklarad. Riktigt trevligt. Samtidigt tragiskt att jag inte bättre underhåller de vänskapsband jag fortfarande har kvar. Vänner är en viktig faktor för att må bra, det vet jag ju om!

Städning igen – mitt upp i stöket

Arrgh… Lasse pratar städning igen! Orkar inte… Men det behövs. *suck*

Veckans uppdrag gick inte så bra. Jag fixade del ett ganska bra, del två något mindre bra och del tre och fyra inte alls. Jag skulle ha tagit tag i ”stök” och ”högar” Pappershögsom bara blivit liggande eller undangömda på olika ställen. Stökiga köksskåp, hög med papper och ”skräp” i soffan, byrån och garderoben.

Bokhyllan fixade jag alltså den gångna veckan. Den flyttades och ”städades”. (Eller vad 17 kallas det? – Rensades och organiserades?) Köket är till viss del klart sedan tidigare.

En förklaring till att det gick så trögt var ju att jag hastigt och lustigt påbörjade min praktik, så klart. Måndagen och tisdagen försvann då. Men det måste jag ju erkänna inte är huvudförklaringen. Det passar in i undvikandemönstret. Varför vara aktiv och göra något som jag må bra av? – Jag kan ju vara passiv och förbli ett stackars offer..

Slänga eller sortera högarna

Dagens kbt-session var nummer tio i ordningen. Kbt-Lasse var riktigt envis och benade och rotade i städ- eller organisationsproblemet. Den nya veckouppgiften blir att fokusera på det som jag kallar ”högarna”. Det är högar med papper (främst, men också annat; cd-, eller dvd-skivor, sladdar och andra prylar) av olika slag som hamnar i en att göra-hög på skrivbordet, och en liknande på hallbyrån där jul- och påskkort ligger ett par år. Högarna flyttas sedan till en större hög i ena soffhörnet, en byrålåda, en kasse i garderoben eller en ”tillfällig” hög ett halvår under sängen. Jag tror aldrig(!?) det hänt att jag återvänt till en av dessa högar för att leta reda på ett papper som jag saknat.

Det jag vet finns där som jag inte vill bli av med är idéer, uppslag och information som rör de projekt jag är inblandad i. Särskilt det föreningsprojekt som är aktuellt nu. Det har ju funnits i mitt huvud minst tre-fyra år nu och har resulterat i en hel del papper. (Detta rör alltså inte de formella sidorna av till exempel det gamla föreningsprojektet, sådana dokument har jag bra koll på.)

Ingen ny hög

Så veckouppdraget blir att gå igenom dessa högar med papper och grejer och stoppa in dem i antingen en tydligt märkt projektpärm (samt möjligtvis någon mer pärm eller tidskriftsamlare) eller slänga dem. Det får inte bli en ny hög!

Terapeuten föreslog tankeexperimentet att slänga högarna rakt av och undrade vad som skulle hända då. Skulle jag sakna något? Tanken känns oerhört lockande – men samtidigt skrämmande… Hmm… Tänk om det faktiskt är det jag ska göra? Jag kommer ju faktiskt inte på att jag en enda gång hittat något jag saknat i dessa högar. (Däremot har jag hittat information, idéer och uppslag där, men information finns i överflöd på nätet och brist på idéer och uppslag har jag inte direkt.)

Det var något att suga på!

Halvvägs

Lasse frågade hur jag mådde nu jämfört med första gången vi sågs. Sådana frågor tycker jag är väldigt svåra att svara på. Jag sa att jag tycker att det känns som om vi behandlar viktiga saker. De känslostormar som vaknar inombords tyder på det. Det känns helt klart som att vi är på väg åt rätt håll.Efteråt kom jag på att frågan kanske kom sig av att halva hans termin gått och därmed också halva utbildningsterapin. För det har den antar jag. Synd egentligen. Det känns ju som att vi bara börjat skrapa på ytan… Eller så är det min vanliga negativitet. Jag tycker att jag alltid mår dåligt och jag märker ingen skillnad själv. (Jag vet ju verkligen att det hänt positiva saker egentligen!)

Egna ”övningar”

Den här gången påtalade Lasse att jag ska fortsätta utmana mig själv på de områden vi redan berört. Till exempel prata med säljare. Dessutom får jag gärna ta tag i områden jag tycker jag är sämre på och hitta på egna ”övningar” och utmaningar. Som till exempel att ringa kompisar och personer jag tycker om (i stället för att bara messa någon gång då och då). Det är ju givetvis inte så att jag enbart ska göra det som terapeuten och jag kommit överens om – och vara passiv resten av tiden!

Precis innan terapitimmen var slut berörde jag att jag genast märkt av mina gamla stressproblem nu när jag börjat jobba (ok, praktisera dårå). Så förutom att fundera på egna tankar och känslor på andra områden ska jag även studera mig själv i jobbsituationen nu när jag får tillfälle till det.

Det låter ju som ett vansinnigt tråkigt mål, men jag vill kunna sitta vid ett skrivbord en åttatimmars arbetsdag utan att få panik och ångest.

Bilden med pappershögen har en CC-licens och kommer ursprungligen från dailydog på Flickr.

Tag plats i butiken

Igår var det session nummer sju av den kognitiva beteendeterapin (kbt). Den här veckan ska jag återigen utmana den sidan hos mig som undviker sociala situationer. Mina egna funderingar kring det gamla – inte så lyckade – uppdraget gav förutsättningarna. Jag ska gå till en butik, prata med en säljare och ställa frågor om en produkt. Det får gärna vara frågor som jag inte redan kan svaret på och gärna om en produkt som jag verkligen är intresserad av.

Sorkar som misslyckas 

Terapeuten gick ännu en gång igenom SORK-modellen; Stimuli – Organism – Reaktion – Konsekvens. Jag tycker att jag kan den utan och innan. Jag är lite förbryllad över varför han återkommer till detta. Fattar han inte att jag fattar? Eller är poängen att jag ska påminna mig själv om det här mönstret oftare?

Vi pratade också om misslyckande. Eller rädsla för misslyckande. Eller känslan av att inte duga och räcka till. Det är en stor grej för mig. Man vet vad man har men inte vad man får, är en variant på det. Jag är ”tryggare” i passivitet, än att ge mig ut på okänd mark. Terapeuten förde in misslyckandet i SORK-modellen.

S – stimuli

Social kontakt. Till exempel prata med en säljare.

O – organism

Trötthet, luften ”tar slut”, hjärtat går igång, nedstämdhet.

R – reaktion

Alternativ 1: Undviker. – Vill inte misslyckas eller se dum ut. Flyr från situationen.
Alternativ 2: Undviker inte. – Stannar kvar i situationen. ”Bjuder på” att jag är en människa med fel och brister, om det händer nåt oväntat.

K – konsekvens

Alternativ 1: (Undvikandet.) På kort sikt; mindre ångest. På lång sikt; mer ångest.
Alternativ 2: (Icke-unvikandet.) På kort sikt; mer ångest. På lång sikt; mindre ångest.

Det är solklart för mig. Jag måste utsätta mig för jobbiga situationer och gå igenom dem. ”Lära” mig att de inte är farliga. Konkret uppleva på egen hand att de ger mindre ångest på sikt. Jag måste ”lyfta upp” mitt medvetande i den jobbiga situationen. Stanna kvar i situationen och betrakta mig själv. Betrakta mina val och välja det rätta. Att stanna kvar ger mindre ångest på sikt. Att fly från situationen ger mer ångest på sikt.

Roller

När vi diskuterade detta associerade jag till roller. Att vi har skal, masker och roller som vi tar hjälp av eller döljer oss bakom. Jag har ju fixat en hel del sociala situationer många gånger förut. Jag är inte fullständigt hopplös. Bäst går det när jag medvetet träder in i en ”roll”. Då är jag ju inte mig själv. Jag låtsas vara den som tar plats i butiken, till exempel, och ställer frågor och ”bjuder på” att jag kanske betraktas som dum och mindre vetande. Det funkar ibland. Det kräver en kraftansträngning innan och det får inte hända något oväntat under tiden så jag ”halkar dit”.

Roller känns som ett riskabelt verktyg som gränsar till fusk. Jag vill ju att jag ska fixa sociala situationer på ett naturligt sätt – inte ett låtsas-jag!

Jaja… Jag ska försöka mig på detta uppdrag och dessutom försöka registrera vad som händer på tanke- och känsloområdet under tiden.

Idag kanske? Känns väl som en bra dagsplan…

Vågar jag träffa mina gamla arbetskamrater igen?

Veckans utmaning handlar om att vara social med folk jag redan känner. Mer specifikt hälsa på hos mina gamla arbetskamrater. Det som ställde till det förra veckan var att det handlade om personer jag inte kände. Då vände och vred jag på situationen så mycket så det blev ett närmast totalt misslyckande. Jag mådde väldigt dåligt av det; fick en kort men ganska djup deppdipp.

Hej - har ni inte saknat mej?

Klantat till det

Nu var det inga större problem. Fast kanske ändå. Jag märkte att jag började komma med undanflykter. Att jag inte hade tid, eller ännu värre, att jag skulle ha klantat mig i olika sammanhang förr, så att de egentligen tycker att jag är dum, besvärlig och jobbig. Men jag struntade alltså i mitt inre motstånd – mycket lättare än förra veckan – och tog mig en cykeltur till min gamla arbetsplats.

Positiva möten

Det var riktigt positivt att komma dit och träffa gamla ”bekantingar”. Dels mina gamla arbetskamrater, men också kontorsgrannarna i rummen bredvid. Jag pratade lite med fyra fem personer. – Mer än på en normal månad! – Fick reda på vad de hade för sig och berättade vad jag hade för planer. Det var riktigt härligt att uppleva att jag inte är ett totalt socialt ufo, som jag oftast känner mig som och som jag ju intalar mig att jag är…

Två av arbetskamraterna, som jag hade velat prata mer med, var riktigt stressade och upptagna, men det förstörde inte grejen. Jag var där för att säga hej (och få mig en motionstur – vilket var min ”ursäkt” för besöket, tror jag), bytte några ord med dem och fick pratat med några andra istället. Härligt ställe!

För lätt?

Det som gnager lite inombords är att det kanske gick för lätt. Om jag inte har problem med just sådana möten, ska jag ju inte slösa bort dyrbara terapitimmar på det. Men om jag verkligen inte har problem på det området – varför tar jag då sådana kontakter så fruktansvärt sällan? Det känns som om det är en av hundra tänkta kontakter som blir verklighet. De flesta kontakförsök tänker jag inte ens längre att jag borde ta, eftersom de ju aldrig blir av…

Om det verkligen är så här lätt för mig att må bra är ju receptet enkelt; se till att träffa människor jag känner. Ofta!

Fest!

Apropå träffa människor och må bra. Imorgon är det fest med kompisar som jag tycker riktigt mycket om. Det var på mitt initiativ och det är jag väldigt nöjd med!

Fixar inte sociala situationer

Övning – socialt undvikande

Antecknat i mobilen direkt. Redigerat i efterhand.

Börjar bli nervös när jag nu närmar mig Siba, plats ett av två, där jag planerat utföra mitt veckouppdrag.

Utanför

Halvt oplanerat

Blev fångad av Telenor-säljare på väg in i butiken. Brukar alltid gå förbi annars. Tog chansen för att få en halvt oplanerad övning. Sökte ögonkontakt, stannade och pratade med honom. Försökte ställa mina förutbestämda frågor, men han följde inte min mall. Han hade så klart specifikt abonnemang och telefon han ville sälja.

Jag kände visst obehag. Men det jobbiga var inte då – i situationen. Det är innan, tror jag… Försökte avbryta ett par gånger. Tredje gången lyckades jag. Det var efter ett ganska långt samtal. Säljaren såg besvärad ut. Eller besviken. – Han hade ju ”överbevisat” mig om att han kunde ge mig en telefon gratis till mindre månadskostnad än jag har idag. Och det stämmer säkert… Det var en småjobbig situation. Men intressant. Fick reda på det jag ville och hade förutsatt mig. (Nja, stämmer ju inte riktigt…)

Osynliga leken

Fick inte kontakt med nån säljare inne på Siba. Försökte gå omkring och se vilsen ut (mitt normaltillstånd gissar jag), i den inte så fullknökade butiken. Jag hade nog pratat med nån säljare, tror jag, om jag sett nån som inte såg upptagen ut i båsen. Eller sett nån alls. Det var ganska tomt.

Försökte definitivt leka osynliga leken när jag gick förbi Telenorsäljaren igen, på väg ut… (Varför!?)

Ballar ur

Gick sedan in i Teliabutiken och kollade på telefoner. Väntade på säljarna att komma fram och tilltala mig. Pillade på skylt-ex i närmare 10 minuter, kändes det som. De frågade aldrig om jag ville ha hjälp. Trots att det var nästan folktomt, utan kö. Går där ifrån. Känner mig nedstämd. Besviken på mig själv kanske. Men övningen känns inte ”trovärdig”, den känns konstruerad och konstig. – Undanflykt? Troligen.

Går in på Coop. Ska handla ett par grejer. Blir plötsligt vansinnigt trött och ledsen. Benen vill vika sig. Kbt-Lasse ringer bland glödlamporna. Just då. Mitt i nedstämdheten på Coop. Ändrar tid. Jag säger inget om hans tajming.

Bomull i hjärnan

Stirrar på lysrören i hyllan. Det ovanför diskbänken hemma har varit trasigt minst ett halvår. Funderar på att köpa ett. Trots att min budget spricker. För att kompensera ”missen” i Teliabutiken?

Trött, trött, trött, seg, bomull i hjärnan och riktigt nedstämd. Köper mjölk, lysrör och fullkornspasta. Betalar. Går i slow motion mot utgången. Stannar till och skriver minnesanteckningar i telefonen. Har inte en tanke på att fortsätta uppdraget på andra ställen. Jag var ju på de två ställena jag bestämt i förväg.

Ett leende

Norsk Hydro står med stor säljmonter vid utgången. Jag försöker smita förbi. Blicken i golvet. Hallå, hallå, ropar en söt hydro-tjej högt. Det är ingen annan i närheten. Jag tittar upp. Har du bil? frågar hon. Jag skiner upp en smula, säger nej, och känner mig nöjd! Jag var inte osynlig. Försökte inte sjunka genom jorden. Mitt undermedvetna ”ville” vara osynlig och undvika, men jag behövde inte vara osynlig, behövde inte unvika.

Den omedvetna impulsen bröts. Jag ville inte vara osynlig. Blev lite glad. Skönt att få ett leende och bjuda på ett tillbaka, om så bara för en halv sekund.

Regnar ute. Får promenera hem i regn, utan paraply.

Ut och träffa folk

Ett monster - eller mönster?Måste ut idag. Kolla in Älvrummet kanske? Kanske öva social kompetens på stackars expediter? Undrar om gårdagens passivitet och deppdipp hade med KBT-övningen att göra? Jag tyckte övningen lät väldigt enkel, men gårdagen var väl inget annat än en totalvägran…

Mitt undermedvetna undvikandemonster (mönster) protesterade kraftigt mot mitt medvetna intellektuella jag, som tyckte att uppdraget var skitenkelt.

Socialt uppdrag

Dagen efter KBT-session fyra

Vaknar i en lägenhet som ser ut som ett bombnedslag. Förra veckouppdraget handlade om att gör saker i lägenheten. Undvika att strunta i disk och bära ut papper till återvinningen. Det märkte jag tydligt att jag mådde bra av.

Så klart… Självklart. Det har jag vetat om i massa år att jag fungerar så och att jag mår bra av att gå emot detta motstånd.

Nästa veckas uppdrag är på det jobbiga sociala området. Försöka låta bli att vara osynlig i affärer och prata med expediter.

Just nu känner jag av en överbelastad hjärna. Måste tvätta, städa och göra andra saker som jag skjutit upp alltför länge. Förbereda projektet några centimeter så föreningen inte tröttnar på mig till exempel. Och städa. Och diska. Och tvätta. Och gå ut och få lite luft. Och ”motion”. Och städa. Och diska. Och kanske städa lite…

Sedan får jag självklart inte balla ur förra veckans åtaganden. Diska direkt efter instoppning av mat – så fort det blivit disk. Nu ska jag gå vidare steg för steg.

Krav, krav, krav… Känner hur depressionen börjar bråka inom mig. Blir ledsen. Trött. Orkar inte.

Men precis som förra veckan tyckte jag att veckouppdraget lät för enkelt. Att det inte riktigt träffar rätt. Om motståndet är för litet blir ju tillfredsställelsen när jag övervinner det minimalt. ”Vinsten” uteblir. Men det är fortfarande precis i början av terapin, så jag tror det ordnar sig snart.