Etikettarkiv: undvikande

Ny coach och få saker gjort

För ett par dagar sedan träffade jag min nya ”personlige coach” (psykolog). Det var en positiv upplevelse. Det kommer att handla om kommunikation och annat ”hemskt” på det sociala området ett tag framöver.

Eventuellt kan detta innebära att GTD-projektet (”Få Saker Gjort”) blir lidande, men jag har inte släppt det. Jag måste strukturera upp mina att göra-listor och projektåtaganden på ett bättre sätt. Jag försöker använda Google Wave till att bli ett GTD-system. Känner jag mig själv rätt kan det vara ett ”undvikande” så jag slipper slutföra GTD-projektet… Det är ju mycket enklare att påbörja saker än slutföra dem.

Större än mig själv

Först mådde jag dåligt en period, sedan har det hänt andra saker som jag prioriterat. Därför har mitt bloggande legat nere ett tag. (Men lite mikrobloggande brukar jag hinna med.)

Utåtriktat uppdrag

Tänkte sammanfatta den senaste tidens händelser. Efter det att jag blev arbetslös vid nyår – och trillade ner i min gamla deppgrop så smått – har jag blivit vald till ett frivilliguppdrag i en organisation. Detta har inneburit en hel del som förr hade varit nästintill otänkbart för mig. Det handlar om telefonsamtal, möten, planering och ansvar.

För mindre än ett år sedan hade jag inte fattat frågan om någon bett mig ställa upp. Det hade varit en fullständigt obegriplig frågeställning. Hur skulle jag kunna fixa det? Lilla jag?

Saknar ångesten

Fror

Det är som om jag på ett ögonblick gått från en depressionslivsstil till en anti-depressionslivsstil. Istället för att sitta hemma och tycka synd om mig själv så jobbar jag för andra – för något som är större än mig själv. I går kväll så märkte jag att jag ”saknade” den vanliga ångestknuten i magen som jag ofta haft på kvällen. Har inte märkt av den på länge nu. Min gamla följeslagare morgondepressionen tror jag har börjat blekna till och med.

Stress

Tyvärr finns det faktorer som är stressiga. Dels besläktat med sånt som jag varit inblandat i själv tidigare, dels sånt som bara hamnat i knät på oss i styrgruppen. Det har varit mycket att göra. Eftersom jag kan disponera min arbetslösa tid fritt på dagarna har jag tagit på mig mycket av det. Jag har känt av den gamla stressreaktionen men vet hur jag hindrar den.

Det finns till och med ett hot som ifrågasätter projektet – vilket egentligen är makalöst stressande – men det rör inte mig personligen. Till och med den aspekt som har med mina tidigare bidrag att göra, berör mig inte personligen, så att säga. Jag litar på min grundläggande livsfilosofi och känner mig trygg i den. Det finns inga skelett i garderoben jag skäms för. Inklusive de saker jag kunde gjort bättre!

Här och nu finns jag med för att jag är övertygad om att jag kan hjälpa till i en fråga som är större än mig själv. Jag går ”i min värderade riktning” som en klok man sa en gång… (Min ”coach”; han blev överlycklig när jag berättade om uppdraget!)

Vårda, väx och sprid!

Nu, kände jag att det var dags att dela med mig av framstegen i mitt livsprojekt – må bra-projektet – igen.

Jag mår bra när jag inte tänker på vad jag ska göra för att må bra! Istället tänker jag på vad jag värdesätter och vårdar det så det gror, växer och sprider sig!

Vika tvätt får mig att må bra

Mina två återbesök hos kbt-Lasse i höst har b.la. handlat om hur jag ska påminna mig själv att göra det jag vet jag mår bra av (ha ordning och städat kring mig, å träffa kompisar t.ex.).

Mitt förslag blev dagsplaner; min gamla strategi som funkat i perioder förr.

Torsdagar är städ- och plocka i ordning-dag. Nu fixar jag tvätt som blivit liggande framme – och är vansinnigt nöjd med mig själv. Vill oxo hinna med dammsugning och lite annat.
 

Uppdaterat: Började genast pilla på olika blogginställningar (lade in länk till min senaste mikroblogg) efter att jag lyckats skriva ett snabbt inlägg om nuläget. Så försvann en dryg halvtimme där jag tänkt vika tvätt eller städa… *suuuck*

Seeegt

Trött i kolan idag också. Kom inte upp i tid. Vansinnigt, vanvettigt, fruktansvärt, helvetiskt skitjobbigt… Men till slut kom jag mig iväg till kontoret. Cyklade. Jag vann över mitt interna motstånd. Om jag stannat hemma hade depressionen vunnit. Det hade varit vansinnigt skönt, men då hade undvikandemonstret vuxit sig starkare. Jag hade mått sämre på längre sikt.

Jag måste komma ihåg det…

Kvällsdepression

På KBT-session sjutton tog jag upp den senaste veckans återkommande kvällsdepressioner. Jag har blivit närmast förlamad av trötthet och nedstämdhet på kvällarna. Jag sätter den känslan i samband med att jag är passiv och undviker att göra något viktigt. (Eller när jag mått väldigt bra precis innan; att mitt ångestmonster protesterar!)

Passar inte in i mönstret

MåneMen nu har det inte passat in i mönstret så bra. Om jag undviker nåt så fattar jag inte vad det är. Förutom i söndags. Den kvällen slutade med att jag skurade köksgolvet klockan halv nio – och mådde bra efteråt. Skurandet var alltså en planerad ”tråkig” och ”jobbig” aktivitet som jag skjutit framför mig…

En kväll tittade jag på film – vilket ledde till att deppdippen lättade. Ett besök av en lillasyster hjälpte en annan kväll. (Trots att jag kände mig knölig och negativ innan märkte jag tydligt hur mycket bättre jag mådde efteråt.)

Filmtittande eller systerbesök?

Inte 17 kan det vara en bra idé att sätta mig framför en film? Det känns som om jag då blir mer passiv och antisocial. Det uppmuntrar väl det negativa mönstret hos mig?

Om receptet mot mina kvällsdepressioner är att vara social blir jag också rädd. Måste jag hitta på nåt med de få stackars vänner jag har kvar precis varje kväll då? Det funkar ju inte. Gå från ett par tre sociala aktiviteter per år till 365… Nej, det kan inte vara lösningen heller…

Skingra kvällsdepressionen

Kbt-Lasse tyckte att mina ”förslag” (alltså omedvetna) på att skingra kvällsdippen var bra; se på film, vara social, ring en vän, ta en promenad, städa eller organisera. Det viktiga är att jag inte förlorar mig i känslan utan hittar en väg ut. Hopplöshetskänslan får inte segra… Sköter jag mina vardagssysslor är det givetvis okej att ta en filmkväll för mig själv då och då, till exempel.

Det går framåt

Å efter att ha skrivit dessa rader och läst igenom det… Det är ju helt otroligt vad det händer saker i mitt liv! Om jag jämför med när jag var riktigt deprimerad och hade riktiga ångestattacker. Det går helt solklart framåt, trots att jag ofta saknar det övergripande perspektivet och inte märker det i vardagen.

Mer info

Bilden: Från tripleman på Flickr med cc-licens.

Huvudvärk – inte undvika

I går var jag på min sextonde terapisession med KBT-Lasse. Han såg strålande glad ut när jag berättade om att jag fixat mina uppdrag, är uppe i åtta timmars arbetsdag, mått bra och dessutom genomskådat mitt undvikandemonster. Jag fortsätter i samma riktning nästa vecka; jobbar vidare med att bekämpa min ”osynlighet” i offentliga sammanhang samt fixar till det sista i lägenheten. Jag fortsätter också med åttatimmar-på-kontoret-strategin samt ringer gamla kompisar jag håller på att tappa kontakten med.

Åtta timmar – med spänningshuvudvärk?

Det kändes riktigt bra att jobba vanlig åtta-timmarsdag. Jag skiljer på arbete och fritid då. Det innebär ju att jag kan slappna av hemma. Det känns väldigt positivt.

Men jag tog upp min huvudvärk, som jag fick smaka på häromdagen. Jag sa att jag borde ha stuckit hem när jag kände den. Jag vet ju om att jag aldrig blir av med den när den väl kommer. Tabletter hjälper inte. Men det tyckte inte dum-Lasse. Det är en form av undvikande, sa han. Det stämmer väl, men ska jag verkligen stå ut med sån huvudvärk, undrade jag. Nja, poängen är att jag inte ska ge efter när min kropp vill fly och undvika. Istället ska jag försöka lära mig strategier att bryta eller handskas bättre med stressen som utlöser värken. Ta en paus eller en liten promenad kanske? Men helst lära mig signalerna innan den är på väg och då bryta mönstret.

Det låter riktigt vettigt det den där Lasse säger faktiskt…

Övervakad och filmad terapisession

På kbt-session nummer tretton var videokameran på. När man söker kbt-behandling hos en studentterapeut som går en psykologutbildning – då ingår det att terapin är ”övervakad” av handledare. Enda gången man märker det är när terapeuten plockar fram videokameran. (Eller rättare sagt; vi promenerar till videorummet.) En gång tidigare har han använt en bandspelare också.

Accepterar man det och har lite tajt i kassan rekommenderar jag den metoden (det kostar 100 kr/gång istället för 800!). Sedan får man ta med i beräkningen att studentterapeuterna saknar viss rutin och vana. Men värt att prova tycker jag absolut det är.

För min del tyckte jag inte inspelningen var nån stor grej. Jag kände mig lite obekväm en stund, men det släppte.

Uppdragen

Sessionen i sig handlade om att jag fixade mina två uppdrag bra och att nästa veckas uppdrag skulle fortsätta i samma spår.

  1. Jag ska vara på kontoret en timme mer per dag; 9-14.
  2. Jag ska fortsätta röjandet. Nästa steg är hallbyrån (gå igenom och ”organisera”) och ta tag i några större grejer som ligger och skräpar (en värdelös video och två stora gamla bandspelare har placerat sig på golvet, till exempel!).

Det kändes riktigt bra att återigen övervinna mina undvikandemonster i köksskåpen. Jag tror jag fixar monstren i byrålådorna också. Efter det är det i princip bara garderoben kvar innan ett ”jämviktsläge” har uppnåtts. Då börjar jag med en normal städrutin.

Vill inte alls vara på kontoret åtta timmar

Idag lyckades jag klämma ur mig min invändning mot åtta timmar på kontoret-konceptet. Ända sedan gymnasiet – då jag började fundera på hur mitt arbetsliv skulle se ut – har jag tänkt i banor av starta eget-idéer eller tillfälliga projekt.

  • Jag presenterar en idé.
    • Ett specifikt mål ska vara uppnått inom en viss tidsram.
  • Får grönt ljus.
  • Jag kör på.

Hur många timmar jag lägger ner och var jag är när jag utför dem, är av underordnad betydelse. Antingen fixar jag målet eller så gör jag det inte. Tar jag mig en slödag får jag så vackert ta och jobba mer en annan dag, om jag inte ligger före i planeringen eller har ”komptid” att ta ut.

Kbt-Lasse pekade på poängen; jag ska ha möjligheten att kunna välja. Nu kan jag inte välja att jobba åtta timmar på kontor eftersom jag får en ångestreaktion. Detta är jag helt med på. Trots att det går helt mot min intuition att öva på att vara inomhus specifika tider när värmen och solen kommer.

Fullständig stillhet

Soliga sommardagar är annars de enda gångerna då jag går ut ”frivilligt”. Då känner jag ett behov av att få en dos sol och värme. En kravlös eftermiddag ensam vid havet en sommardag – det är faktiskt bara då då jag upplever en total frånvaro av stress och ångest; en fullständig stillhet. Att inte kunna få stjäla mig några sådana dagar per år har jag svårt att föreställa mig. (Terapeuten reflektioner på det här antisociala beteendet då…? Vi kom inte in på det!)

Detta är anledningen till att jag drar mig till projekt där jag har frihet i tid och rum. Det spelar ingen roll exakt var och när jag gör jobbet, bara det blir gjort. Projektet som nu är på väg att starta handlar om att bygga upp en verksamhet på webben och passar till viktiga delar in i detta mönster.

Övergripande reflektioner

Kbt-Lasse frågade om hur jag tyckte det kändes på det övergripande planet. Jag berättade att det börjar gå upp för mig själv att jag faktiskt mår bättre. Det har hänt nu ett par gånger att jag suttit i soffan framför tv:n, passiv efter att jag käkat, och kommit på mig själv med att ha en gryende ångestorm i bröstet. Då har jag tvingat mig upp för att diska upp och…

…sedan mått mycket, mycket bättre!