Vid sextiden står jag i köket för att fixa en kopp kaffe och kommer på mig själv med att må bra! Jösses! Köket är tämligen städat och undanstökat, diskat och rent, ommöblerat på ett bra sätt, lysröret är utbytt och fungerar – och dessutom lyser snön vit utanför fönstret…
Jag står där och trivs med livet i flera sekunder. – En härlig känsla!
Men, men… Resten av lägenheten ser värre ut. Så som det alltid gjort. Kbt-Lasse tycker det är dags för ett städuppdrag den här veckan igen. Det stämmer. Förutom några steg i köket sitter jag fast i samma undvikandemönster.
Övermäktig röra
Högar med papper och grejer som jag inte vet om jag ska spara eller slänga. Byrå, skåp och garderob saknar i det närmaste totalt ordning. Uppgiften att ta tag i röran känns övermäktig. Precis som den alltid gjort i alla år. Mitt inre motstånd finns kvar.
Men skillnaden är glimten i köket som jag upplevde. Det hände nåt. Jag kände hur bra det känns att inte leva i skiten längre. Att sluta undvika. Att göra istället.
Delar upp
På kbt-session nio idag bestämde vi att det var dags att ta tag i städningen – på ett ”grundläggande” plan, så jag hamnar på en nivå där normal veckostädning räcker efteråt. Innan dess krävs en större insats… Uppgiften delar jag upp på flera dagar under veckan, med tydliga mål och uppgifter.
Från och med nu ska jag undvika att leva i skiten!
Uppdaterat: se gärna kommentaren.
Stillheten 